MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Du är inte den siste

Den här historien hände på vintern 1934 i en liten by i bergen i Hercegovina, men den är bara en historia bland många liknande…

Nu är det sent, till och med för sent, men alla är vakna. Varför står alla omkring mig och pratar så tyst, men samtidigt bekymrat, undrar jag. Alla förutom farmor, hon är som alltid. Jag vet bara att det är så hett… så hett under alla dessa täcken jag har på mig. Jag vill ta bort dem, jag har redan försökt, men de låter mig inte. Farmor sa „För att du är sjuk, måste du vara så täckt!“ Hon sa det så grovt att jag ville gråta, men jag var så trött att jag inte hade någon kraft att göra det. Nu är det ännu värre, men jag kan inte somna för det är så hett och jag är så törstig. Jag är så törstig, men de lät mig inte dricka vatten när jag bad om det. De säger att jag inte får dricka vatten när jag är så sjuk. „Vatten är kallt“ säger de „och du, lille pojke, har för hög temperatur för det.“ Jag har ingen aning om vad det betyder, men det verkar som om det inte kan vara något bra, eller hur? Allt blir svart.

Jag hör något falla och spräckas. Jag ser ett ljus bredvid mig och det lilla krucifixet på väggen. Alla andra är kvar här men mamma gråter och farmor är ännu hårdare nu. Inte mot mig utan mot mamma. Varför är hon sådan? Ser hon inte att det är styggt? Min storasyster samlar ihop några glasbitar och torkar upp vattnet på golvet. Jag hör farmor säga till mamma „Varför, varför ger du honom vattnet om jag redan har sagt dig… Gå nu! Gå och vattna kon!“

Stackars mamma… Det är så kallt där ute, det snöar och blåser så starkt och… och hon måste gå ut? Men pappa säger inget, absolut inget, bara röker sin cigarr, tittar på mig med sina ledsna ögon och viskar något. Jag tror jag hörde honom viska „Samma sak igen… Redan den tredje…“

Sedan mamma hade gått ut, satte sig alla, alla förutom mamma, bredvid mig och omkring bordet och började att be. Farmor började med sin rosenkrans i händerna „i Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn…“ Allt blir svart.

„…bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen.“ säger alla samtidigt. Mamma är också här, men hon tiger. Varför tiger hon? Ja… varför? Men varför ber de? Hjälper det något? Kan deras ord få mig att må bättre eller göra något så att det inte är så hett? Bara mamma tittar på mig nu. Hon gör det nu som Jungfrun i kyrkan på söndagarna, så sorgset och tyst.

Nu mår jag inte alls, det är inte hett, jag är inte törstig… Men… men mamma gråter igen och det är ännu värre än tidigare. Varför gråter hon om allt blir bättre. Jag ser även min storebror och storasyster som försvann för länge sedan. De var borta och nu är de tillbaka. De säger „Hon gråter men du är inte den siste“. Allt blir svart.

 

Domagoj Lovro Milićević

Advertisements

de – dem – dom

I artikeln som vi läste skriver Ola Karlberg, lärare på Wendelsbergs folkhögskola, om problem som uppstår när det gäller skillnaden mellan de och dem. Hans huvudtes är att skriftspråket måste anpassas efter talspråket. Det gjorde man förr och det ska man göra i framtiden. Som exempel ger han den gamla formen av ordet vilken och verbens pluralformer vi är som var hvilken respektive vi äro som förlorat sitt initiala h– respektive sitt slutliga –o. Enligt Karlberg borde man skriva dom eftersom både de och dem uttalas så. Efter att ha letat efter några exempel på nätet kan jag förstå vad Karlberg menar. Jag besökte sidan blogg.se och efter bara tre klick hittade jag ett par fel.

En bloggare skrev dem i stället för de:
“Så tanken är att lampan ska upp nånstans på väggen till slut. När jag komponerat ihop den med dem andra sakerna;) Kostade bara 99,90! och finns i flera färger.” (sista stycket på
http://lisajungqvist.blogg.se/2018/march/in-the-ocean.html )

och den andra skrev bara dom:
“Ägnar mina kvällar åt rehabliteringsträning istället för montering som gör att jag får ännu mer värk i min rygg. Jag kommer även få en ny röntgen på mina lungor i början av Mars. Fortfarande samma förändringar som dom vill följa upp” (sjätte raden i andra stycket på
http://stulentid.blogg.se/2018/february/pinsamt-hos-sjukgymnasten.html ).

Och det här var bara de två första bloggsidorna som jag hittat vilket innebär att det är en vanlig förekomst. Jag håller med Karlberg när han säger att språket ständigt förändras och att skriftspråket borde följa talspråkets tendenser men jag tycker inte att detta att byta de och dem mot dom är samma sak som att ta bort h– från hvilken. De och dem har olika betydelser medan ett initialt h– här eller där inte spelar någon roll. Danskan och norskan har behållit h– i hvilken och jorden har inte gått under. Att skrota de och dem skulle betyda en förändring av alla personliga pronomen och deras objektsformer. Det skapar inte någon logik att ha jag/mig, du/dig och så vidare, och sedan bara dom. Att kunna skilja på de två pronomina visar också att man är duktig och har en viss språklig förmåga. Ett språk borde inte vara lätt utan precist och klart, särskilt om man är infödd talare, och därför tycker jag till exempel att det är bättre att ha kasus än att inte ha det. Karlberg nämner också Olle Josephson, en professor i svenska som tycker att man bara borde skriva de. Han är inte nöjd med Josephsons åsikt och säger att det är “en form som inte har någon koppling till dagens talspråk”. Kanske är det så men jag tycker i alla fall att Josephsons förslag är bättre än Karlbergs. Till sist skulle jag vilja lägga till att det är ganska roligt att Ola Karlberg dissar de och dem men skriver någon när det, enligt hans funderingar, borde vara nån.

 

Dominik Bunjan

Kulturarvet i Sverige

Målet med min uppsats är att behandla kulturarvsdebatten i Sverige. Uppsatsen vill ta upp tre olika texter, ”Museichefer utan kunskap” av Ola Wong, ”Wongs anklagelser mot arkeologer absurda” av Ingrid Berg och ”Varför göra sig lustig över sanningssökande” av Per Bauhn för att beskriva debatten och kommentera argumenten. Till att börja med vill jag tala lite om begreppet kultur. Kultur är ganska svårt att definiera eftersom begreppet kan ha olika betydelser och underförstår olika objekt och aktiviteter som vittnar om människans historia och livet. Ordet kulturarv används inte bara för föremål, byggnader och fornlämningar utan också för berättelser, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer. Kulturarvet är värdefullt för samhället och det är viktigt att bevara det för framtida generationer men vissa tendenser inom kulturlivet pekar på en kulturell tillbakagång.

I sin text ”Museichefer utan kunskap” skriver Ola Wong om det materiella kulturarvet i Sverige och om museer som håller på att förstöra sina samlingar eftersom regeringen gav de statliga museerna fria händer att gallra föremål. Wong ställer om frågor varför arkeologer inte säljer föremålen och om det inte finns bättre alternativ än metallåtervinningen. Han ger Tullmuseet som ett exempel. Det är ett museum som flyttade ut på webben och säljer större delen av sin föremålssamling på Auktionsverket. Museet agerar i strid med Organisationen Sveriges museer och internationella museiorganisationen ICOM:s regler som säger att museisamlingar inte får ses som realiserbara tillgångar. Ola Wong pekar på att det i Sverige finns en misstroende mot allt som har med auktionsvärlden att göra och det är det som ligger till grund för organisationernas hållning. Enligt Ola Wong är det anstötligt att en statlig myndighet gör sig av med det gemensamma kulturarv som är så viktigt för människans liv och samhället. Han nämner två problem som han ser som orsaken till nedmonteringen av samlingarna. Å ena sidan har museerna överfyllda lager medan å andra sidan saknar många museichefer saknar kunskap och intresse för sina museer. Wong påstår att det finns en ny grupp arkeologer som inte längre gräver i marken utan ägnar sig åt samtidspolitik. De är inte längre intresserade av grävandet efter sanningen. Wong anser att nedvärderingen av kulturarvet i Sverige knyter an till den postmoderna åsikten att allt och inget kan vara kulturarv. Som genmäle till Wongs krönika skriver arkeologen Ingrid Berg texten ”Wongs anklagelser mot arkeologer absurda”. Hon håller med Wong när han säger att det finns ovärderliga föremål på svenska museer och att det finns en brist på resurser inom kulturarvssektorn. Eftersom museernas samlingar växer och museerna är överfyllda måste de välja vad de vill ha kvar och vad som ska kasseras. Berg kritiserar Wong för att politisera kulturarvsdebatten och för att ge en nidbild av arkeologisk forskning. Hon riktar kritik mot Wongs försök att hitta förklaringar till nedmonteringen av samlingarna genom att skylla på en ny grupp arkeologer som enligt honom bara är intresserade av samtida identitetspolitik. Enligt Berg insinuerar Wong att dessa arkeologer är som politiker som vill få bort samlingarna av ideologiska skäl. Hon ger en bild av arkeologerna som människor som forskar om hur kunskap om det förflutna har skapats under historien. Enligt henne är det helt orimligt att arkeologer skulle vara en del av en konspiration för att förstöra samlingar och gallra i arkeologiska föremål utifrån politiska premisser. Hon anser att Wongs påstående att arkeologerna inte längre är intresserade av att hitta sanningen om det förflutna pekar på hans bristande insyn i arkeologisk forskning. Hon ser också den politiska sidan av arkeologisk forskning och säger att kulturarvet har använts för politiska mål genom historien. Hon säger att Wong ser motsättningar som inte finns och hon föreslår att han ska sluta politisera frågan om svenska museers samlingar och lämna detta till experterna. Å andra sidan skriver Per Bauhn en text i vilken han försvarar Ola Wong. Han kritiserar Berg som raljerar med Wongs formulering om att söka sanningen om det förflutna och ställa frågor om vad som är poängen med arkeologins verksamhet om man inte är ute efter att söka sanningen. Berg kritiserar Wongs politisering men enligt Bauhn är det inte politiseringen som hon oroas av utan vem som politiserar.

Enligt min åsikt har varje författare något giltigt att bidra med till debatten om kulturarvet. Jag håller med Wong när han säger att det är betänkligt att museerna gör sig av med gemensamt kulturarv. När det gäller Ingrid Bergs text är jag lite skeptiskt eftersom hon kritiserar Wong för att politisera kulturarvsfrågan medan hon själv säger att arkeologi och kulturarvet har använts för politiska syften genom historien. Bauhn sammanfattar Wongs och Bergs texter och försvarar Ola Wong i debatten. Det som förenar alla inläggen är att det finns en brist på resurser inom kultursektorn. Jag anser att en brist på resurser inom kultursektorn inte bara är ett svenskt problem utan också ett globalt. Det är inte bara experterna som ska diskutera om kulturarvsfrågan eftersom kultur angår alla människor. Människor ska bry sig mer om kulturarvet och ge mer pengar till museer och andra kulturella institutioner. Kulturen spelar en betydelsefull roll i människans liv och i själva samhället och det är viktigt för utvecklingen.

 

Vedrana Ćosić

Debatt om kulturarvet

Texterna Museichefer utan kunskap – förödande för kulturarvet av Ola Wong, Wongs anklagelser mot arkeologer absurda av Ingrid Berg och Varför göra sig lustigt över sanningssökande? av Per Bauhn representerar tre röster i en större kulturdebatt som pågår i dagens Sverige. Även om centralfrågan i just den här debatten anses vara förvaring (eller, för det mesta, förstöring) av det materiella kulturarvet, är det som ligger i debattens bakgrund faktiskt en övergripande ideologifråga. Utan att nämna det uttrycker alla tre texter författarnas inställningar till normkritiken (även kallad för politisk korrekthet) som är den dominerande trenden i svensk kulturpolitik idag.

Wongs text är ett klagomål mot den nutida behandlingen av kulturarvet inom den svenska kulturvärlden. Han tar upp tre kärnproblem som plågar museiverksamhet. De första två gäller verksamhetens praktiska aspekter. Wong klagar över att museernas samlingar gallras och att ovärderliga arkeologiska föremål säljs eller kasseras på grund av brister på utrymme och resurser. Som ett exempel nämner han Tullmuseet, som idag till huvuddelen finns på nätet och vars samling till större delen såldes på Auktionsverket. Dessutom ifrågasätter Wong de nya museichefernas sakkunskap, t ex Ann Follin, som blev Östasiatiskas chef utan att ha någon “dokumenterad kunskap om Östasien”.

Till slut riktar hans kritik sig mot ”en ny inflytelserik grupp arkeologer” som tillhör den postmoderna vågen och som, enligt Wong, har ”gjort karriär på att ’problematisera’ institutioners och föremålssamlingars bristande känsla för klass, intersektionalitet, minoriteter”, en grupp som använder sin verksamhet för att kämpa mot exkluderande samhällsnormer. Han ÄR förnärmad av att de postmoderna arkeologerna använder kulturarvet och dess (nya) tolkningar för att påverka samhället, särskilt ”samtidspolitiken”. Wong hävdar att förstörandet av kulturarvet _ är en följd av ”den rådande postmoderna kunskapsföraktande åsikten att allt och inget kan vara kulturarv”. Han betonar att det måste finnas objektiva kriterier FÖR vad som är värdefullt och ska bevaras, och att ålder och historisk betydelse borde vara den avgörande faktorn. Enligt Wong ska arkeologer ägna sig åt sin verkliga, ursprungliga verksamhet – ”grävandet efter sanningen om det förflutna”.

Samma krav  ställs av Per Bauhn som går starkt till attack mot ”de postmodernistiska kadrerna” och dess ”ideal[…] om det politiskt korrekta”. Han ifrågasätter meningen med hela den arkeologiska verksamheten om den inte kan komma till några konkreta svar om vad som är sant eller inte. Bauhns resonemang är utnött och påminner om dagens politikers populism. Han gör finansieringen till en del av debatten – om verksamheten inte är till allmänhetens nytta genom att belysa det förflutna på ett i möjligaste mån klart och begripligt sätt, varför ska det finansieras med skatter som alla medborgare betalar?

Men finns det verkligen en bestämd sanning som man kan nå fram till genom det arkeologiska arbetet? Innehåller arkeologiska föremål ”en inneboende sanning” som man kan upptäcka? Ingrid Berg säger emot. Inget ”faktum”, åtminstone inte inom humaniora, kan anse vara bestämt i den postmoderna världen. Att stå utanför ideologin är omöjligt. Allt vårt vetande konstrueras i en kontext under påverkan av något slags politik. Våra föreställningar om det förflutna byggs under en process av selektion, inkludering och exkludering. Under historiens gång har man valt att betona eller förtränga olika perspektiv i enlighet med ”rådande samhällsklimat”, vilket har påverkat hur museisamlingarna skapats och vistats upp. Idag är vi medvetna om detta, men det betyder inte att vi kan undvika ideologi.

Vad som skiljer nuet från det förflutna är att den rådande samhällssynen idag är en som förespråkar mångfald. I sin verksamhet försöker arkeologer ”ge en komplex bild av det förflutna, utan att låta gamla normer diktera berättelsen”. Sanningen kan aldrig upptäckas – det är människor som skapar den. Det minsta vi i så fall kan göra är att vara medvetna om vad som ligger under hela processen och försöka hantera den på ett omfattande, inkluderande sätt.

 

Anamarija Tkalec

Upp, humanister uti alla stater!

Vi lever i en tid som är starkt präglad av vetenskap, teknologi och materialism. Det finns en tro att naturvetenskapen är det enda riktiga och otvivelaktiga verktyget för att uppfatta och förklara verkligheten, medan tekniken är det som möjliggör för människan att befria sig från de kroppsliga och mentala begränsningarna och att lösa alla problem. Kompatibel med denna naturvetenskapliga positivism och tekniktro är en materialistisk världsbild – både i den filosofiska och i den vardagligare betydelsen av materiella varor som motivation i livet – fastän de två inte alltid förekommer tillsammans. Egendomar och pengar kan nämligen räknas upp som variabler i vetenskapen och användas som ett objektivt mått på en människas framgång och ställning. Sådana föreställningar har naturligtvis genomsyrat de rådande åsikterna om kultur och utbildning. Finns det plats för konst och humaniora i ett materialistiskt samhälle, då dessa varken erbjuder definitiva svar, livsförbättring eller materiell förtjänst? Som förväntat är deras ställning ganska låg, men enligt min åsikt är de ännu inte dömda att försvinna. Det är viktigt att diskutera och argumentera för humanioras och kulturens värde för att det ska kunna erkännas och för att de i framtiden ska bevaras och vidareutvecklas.

Kulturens och humanioras värde, ställning och möjliga framtid var de centrala frågor som behandlades i kursen Kulturk(r)amp. Dess namn sammanfattar innehållet på ett väldigt koncist sätt – idag är kulturen och humaniora, som är snävt anknutna till den, i kramp, och syftet med kursen är att bidra till kampen mot denna kramp. För humaniorastudenter är detta av uppenbara skäl ett ytterst relevant tema. Under terminen läste vi en hel rad texter som handlade om kulturen eller humanioras ställning på något sätt och vi tittade på flera kulturorienterade teveprogram. Dessutom höll vi föredrag om mycket olika ämnen, som alla på något sätt hade med kultur att göra, och vi gjorde intervjuer med en person från kulturområdet om kursens grundläggande frågor. Alla texterna, programmen och föredragen var också underlag för diskussion, som utgjorde en viktig del av kursen.

Kursen började med en diskussion om vad kultur, konst och humaniora är och varför de är (eller inte är) viktiga. Som med många komplexa abstrakta begrepp har nästan alla en bra idé om vad dessa är och kan lätt nämna exempel på vad de omfattar eller på andra sätt ringa in deras definition, men det är svårt att definiera deras essens. Innan jag återger mitt försök till en allmän definition av kultur, vill jag betona att begreppet har minst två betydelser som är relevanta för oss här. I den bredare betydelsen omfattar kultur alla inlärda tanke- och beteendemönster och sociala värderingar. Människans infödda instinkter är inte tillräckliga för att hon ska klara sig i sin omgivning och därför behöver hon dessa socialt överförda mönster för att överleva. Kulturen är alltså ingen valfri dekoration i samhället, utan något som håller samman ett samhälle och starkt präglar varje individ. En människa kan uppfatta verkligheten uteslutande genom kulturen och hennes verklighetsuppfattning är alltid symboliskt konstruerad. Utanför kulturen finns det inga värderingar och följaktligen inga värderingsbedömningar heller. Detta betyder att det är omöjligt att svara på värderingsfrågan om kultur är viktigt utanför själva kulturen och därför vore ett negativt svar något paradoxalt. Kulturen i den snävare betydelsen syftar på en viss del av kulturen enligt det bredare begreppet och är mer eller mindre synonymt med ”hög kultur”. Den omfattar främst konst och de aktiviteter som är nära anknutna till den, till exempel konstkritik. Definitionen av konsten är ännu omtvistligare än den av kulturen, men dess obestridda drag är att den anses ha estetiska eller emotiva värden och inget uppenbart praktiskt syfte. Jag anser att konsten utgår från människans behov av att uttrycka sig, den är hennes sätt att lämna ett spår av sitt korta liv i tidens ändlöshet och därmed motstå dödligheten och glömskan. Ett konstverk kan få människor att uppleva konstnärens känslor, att tänka på andras erfarenheter och således kan det bidra till en breddning av horisonter och skapandet av nya idéer. Man får inte glömma att dagens teknikkunniga människa inte alls slutat vara en kulturell och emotiv varelse. Därtill återspeglar ett konstverk hela samhället som det uppstått i och därför är konst en utmärkt väg in i en främmande kultur – genom att studera konst inser man vad för värderingar ett samhälle har, vad som betraktas som vackert och vad dess medlemmar strävar efter. När man lär känna en annan kultur, får man en liten bit av den väldiga mosaik som utgör mänskligheten. Detta leder oss till nästa grundläggande begrepp som intresserar oss – humaniora, de akademiska discipliner som utforskar kulturen i båda de nämnda betydelserna och därmed människan som en kulturell varelse. Med en historia som går tillbaka till antiken är de de äldsta akademiska disciplinerna, men idag har deras värde ifrågasatts och deras ställning försvagats. Världen runt brukar humanistiska institutioner på universitet reduceras eller läggas ner, medan en examen i humaniora brukar betraktas som mindre värd än en i naturvetenskapliga eller tekniska ämnen. Enligt min åsikt finns det två huvudorsaker till detta. Den ena är att humaniora till skillnad från naturvetenskaperna och tekniken inte har någon sammanhängande metodologi, inte bjuder på avgjorda eller exakta svar och inte gör något synligt lineärt framsteg, vilket inte är i enlighet med den dominerande positivismen. Den andra orsaken är att humaniora inte har någon praktisk eller materiell nytta, vilket är i dissonans med materialistiska värderingar och föreställningen om utbildning som framför allt en förberedelse för arbetsmarknaden. Vad för värde humaniora har och hur deras ställning kan förbättras kom att bli ett av Kulturk(r)amps större teman.

Den första text som lästes under kursen var Satsa på eliten, an artikel från kulturtidskriften Axess där litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg ger sin åsikt om humanioras nutid och möjliga framtid. Hon anser att deras ställning i Sverige är särskilt låg och nämner USA, Storbritannien, Tyskland och Schweiz som länder där de värderas högre. För humanioras låga status beskyller hon humanisterna själva och föreslår mer elittänkande för att förbättra den – med andra ord, färre studieplatser och följaktligen utökade resurser för varje student, vilket skulle höja undervisningskvalitet. Även om jag nog är för blyg för att använda ordet ”elit” på ett sådant sätt, håller jag egentligen med Hallberg. Visserligen instämmer jag i att humanistiska studier behöver mer kvalitet än kvantitet och i att de inte måste vara ett lättare sätt att få en examen för den som bara vill ha en examen. Istället bör de locka de studenter som verkligen är intresserade av ämnet och för dem möjliggöra en akademisk utveckling genom att ställa höga krav och främja utmärkthet – vilket ju också gäller för alla andra akademiska områden. Vidare nämner skribenten att några anhängare av humaniora hävdar att man genom att studera dessa blir mer ”demokratisk”. Detta tror hon inte på och där är jag överens med henne igen. En doktorsgrad i komparativ litteratur hindrade inte den förre kroatiske premiärministern Ivo Sanader från att vara korrumperad och inte heller har en doktorsgrad i historia hindrat den förre kulturministern Zlatko Hasanbegović från att sympatisera med en fascistisk regim – för att nämna några exempel från min omgivning. Artikeln Satsa på eliten inledde begreppet elit, som blev lite av ett ledmotiv inom kursen, och jag måste erkänna att detta fått mig att begrunda begreppet. Mina första associationer till det var negativa, men efter att ha tänkt på det har jag kommit till slutsatsen att elit kanske inte alltid behöver anknytas till snobbism eller orättvisa. Det är så att några människor helt enkelt är bättre än andra i en viss roll och på grund av detta kan de sägas vara eliten i något område – vilket naturligtvis inte innebär att de är mer värdefulla som människor i allmänhet. Det är enligt min åsikt en felaktig tolkning av demokratiska värderingar som ger upphov till föreställningen att varje åsikt om vad som helst bör ha samma vikt. Givetvis är det inte innehavarens auktoritet eller ställning i sig som ger en åsikt större vikt, utan hur välargumenterad den är. Många företeelser i dagens samhälle utanför humaniora är symptomatiska för denna föreställning – exempelvis antivaccinrörelsen, som utgår från den ogrundade tron att vaccinering är farlig, och i verkligheten utsätter den barn för sjukdomar som sedan länge tycktes vara nästan utrotade i industrialiserade länder.

En annan text om humanioras och utbildningens ställning och roll som vi läste under Kulturk(r)amp var Humaniora på undantag, ett avsnitt i Leif Alsheimers bok Bildningsresan. Författaren klagar över humanioras orättvist svaga ställning och förespråkar den humanistiska bildningens vikt för ett demokratiskt samhälle. Han påpekar att den moderna utbildningen har instrumentaliserats och bara betraktas som yrkesträning, medan de värderingar som den bör utveckla hos studenter negligeras. Det som krävs är snabb genomströmning och kvantitet, vilket är skadligt för undervisningskvaliteten. Enligt Alsheimer borde utbildningen vara inte bara yrkesträning, utan också en personlig berikning, och jag stödjer hans synpunkt. Han anser att humanistisk utbildning utvecklar intellektuella och etiska kompetenser och att den därför är viktig för den liberala demokratin. Fastän jag tycker att föreställningen att humaniora gör en mer etisk är lite romantiserad, instämmer jag i att humaniora lär en att ifrågasätta sociala mönster och omgivningen och att argumentera på en abstrakt nivå, vilket är avgörande för att nya idéer ska kunna skapas. Naturligtvis behöver man inte bli en professionell humanist för att utveckla dessa förmågor, men därför är humanistisk utbildning i grundskolan och gymnasiet viktig – och lärare i humanistiska ämnen måste ju ha en examen i humaniora. Dessutom nämner Alsheimer ett begrepp från T. S. Eliots What is a classic som jag tycker om – tidens provinsialism. Det är vad som kommer att råda om humaniora negligeras – mänskligheten kommer att glömma det förflutna och insikten att de nuvarande sociala förhållandena inte är de enda som kan finnas. Detta skulle resultera i en sämre förståelse av nutiden och möjliga framtida utvecklingar.

Ett av de största temana under kursen var Carl Jonas Love Almqvist, en känd svensk författare från senromantiken och – som vi nu fick veta – en beslutsam människorättskämpe. Till en början tittade vi på ett avsnitt i SVT:s program K Special som berättade om Almqvists spännande liv. Där beskrivs han som ”Sveriges modernaste författare”, trots att han levde under 1800-talet, och det bevisas att detta epitet är välgrundat. I Almqvists läsdrama Drottningens juvelsmycke förekommer till exempel Tintomara, en karaktär som är utanför de sociala kategorierna kvinna-man, natur-kultur, människa-djur. Romanen Det går an handlar å andra sidan om två unga människor, Sara Videbeck och Albert, som på en resa lär känna varandra och förälskar sig i varandra. Vi läste romanens sjunde kapitel där handlingen kulminerar – Sara föreslår att de ska vara i ett förhållande, men att de aldrig ska gifta sig, ha gemensam egendom eller bo tillsammans. Istället ska var och en av dem tjäna egna pengar och ha ett eget hushåll, medan deras kärlek ska förbli obelastad av prosaiska bekymmer och gräl. 1839 då Det går an utkom orsakade den en skarp polemik i Sverige och en skandal, som bland annat ledde till att Almqvist förlorade sitt arbete som skolrektor. Efter det blev han journalist och fortsatte att genom sina texter förespråka kvinnorättigheter och ett mer demokratiskt samhälle. En av hans publicistiska texter – Med vad rätt sitter adel och präster på den svenska riksdagen? – läste vi också. Där kritiserar han den dåvarande ståndsriksdagen och den oproportionellt stora representation som adel och präster har i den medan de å andra sidan inte gör något för folkets bästa. Trots att Almqvist anser att adeln och prästerskapet hade fått sina orättvisa privilegier med våld, är det intressant att han inte uppmanar till våld och revolution för att avskaffa orättvisan – ”ty samhällets utveckling i lugn och fred alltid är det bästa.” Han visar att man också kan kämpa för en rättvisare värld genom kulturen. Till slut läste vi Horace Engdahls Almqvist och det demoniska ur boken Ärret efter drömmen. Där funderar Horace Engdahl på Almqvist tanke att poeten måste ”stå människor och ting outsägligt nära, och på samma gång i ett omätligt fjärran ifrån dem”, vilket gör honom en demonisk person. Med detta menas att konstnären måste vara bekant med människor och sin omgivning för att kunna skildra dem, men han måste också vara oberörd av deras olycka för att ge sig åt sin konst.

Förutom den redan nämnda dokumentärfilmen om Almqvist, tittade vi på K Specials avsnitt om konstnären Marie-Louise Ekman. Hennes verk behandlar bland annat könsroller på ett klokt och provokativt sätt.

Könet, som också är en viktig aspekt i kulturen, behandlades dessutom i några av de texter som vi läste under kursen. En av dem är Klara Johansons Sexualsystemet från 1924, som än idag låter ganska aktuell. Författaren kritiserar samhällets skarpa uppdelning av könsroller och kvinnans ojämlika ställning genom en kort berättelse. Hon berättar att hon gick till en pappershandel för att köpa ett bläckhorn. Expediten frågade henne om bläckhornet är till en dam eller en herre, men hon vägrade svara. Expediten sade inget utan började visa henne olika bläckhorn. Klara inser snart att ”kvinnliga” bläckhorn är mindre än de ”manliga” och frågar expediten om det går mindre bläck åt för damer än för herrar, vilket han besvarar med att stora bläckhorn inte får plats på damskrivbord. Författaren avslutar texten med en bitande ironisk anmärkning att hon var förvånad över att expediten utan debatt accepterade hennes sedlar eftersom man kan få veta att pengar inte är könsneutrala ”av första bästa lönereglerings kommitté”. Jag tycker att texten är mycket progressiv för sin tid och dessvärre tjänar kvinnor i genomsnitt 93 år efter detta fortfarande mindre än män.

En annan text som bearbetar kvinnorollen är Ebba Witt-Brattströms Pervers Madonna ur boken Ur könets mörker. Författaren skildrar födandet och moderskapet och deras förbindelse med kvinnlig sexualitet.

Dessutom tittade vi på två kulturorienterade program i SVT – Babel och Kobra – som i hög grad skiljer sig åt sinsemellan. Babel är inriktat på kulturen i den snävare betydelsen, eller närmare bestämt främst på en viss del av den – litteraturen. I varje avsnitt samtalar programledaren Jessika Gedin med flera författare från Sverige och andra länder om deras erfarenheter och verk. Samtalen är så vitt jag kunde se ganska ”borgerliga” och utan någon skarpare polemik, men inte banala. Dessutom finns det i varje avsnitt ett reportage och en intervju med författare från världen runt. Kobra å andra sidan behandlar kulturen i den vidare betydelsen. Varje avsnitt är en dokumentärfilm om ett visst ämne, med dynamiska reportage och en rad intressanta uppgifter. Temana är väldigt olika – från häxor till robotar och den kusliga dalen och från den inhemska kulturen i Bolivia till klimakteriet. För mig var Kobra mest intressant av de två, men jag tycker att båda är bra program vart och ett på sitt sätt, särskilt eftersom de i själva verket behandlar olika teman. Jag tror inte att sådana högkvalitativa kulturprogram finns i kroatisk teve. I kommersiella tv-kanaler finns det för det mesta bara lättittat nöje, medan allmän-TV HRT alltid är påverkat av det regerande partiet. Ett exempel på deras kulturprogram är Pola ure kulture, vars avsnitt består av några reportage och en intervju. Programmet är enligt min mening inte dynamiskt och dessutom uttrycks nationalistiska åsikter ofta i det.

Allt detta har visat att kulturen är ett väldigt komplext och mångsidigt begrepp. Dessutom är den en oundviklig komponent av det mänskliga samhället som ständigt förändras och förnyas. Därför finns det fortfarande oräkneligt många kulturella företeelser att analysera och begrunda. Detta skulle kunna leda till nya insikter och nya idéer som vi än idag behöver för att världen ska kunna bli en bättre plats.

 

Ante Petrović

Kursen Kulturk(r)amp – dess mål, centrala frågor och iakttagelser

Kursen Kulturk(r)amp omfattade olika frågor gällande kultur och konst, dess mål och olika orsaker, följder och problem som finns omkring själva begreppet. Alla dessa komponenter visade sig vara komplexa och visade också att det finns olika uppfattningar och funderingar kring allt detta som begreppet kultur ingår i.

För att inse det, pratade vi i början av kursen om vad konst och kultur är, varför är kultur värdefullt, vad är humaniora, varför är humanioras ställning så svag idag.

Sedan tittade vi på SvT. Play på ett dokumentärprogram K Special som berättar om olika konstnärer, i ett avsnitt om Marie-Louise Ekman. Hon är svensk bildkonstnär, textilkonstnär och filmskapare som skapar provokativa verk i en naivistisk stil. Hon har varit verksam som konstnär sedan sent 1960-tal och har också regisserat och skrivit manus till ett tiotal filmer och tv-serier. I avsnittet berättar hon om sitt liv, sin barndom och erfarenheter som påverkade henne som konstnär och vi får inblickar i hennes värld och hennes ateljé där hon arbetar. Hennes konstnärskap är uppseendeväckande – i sina bilder tar hon upp den unga kvinnan och hennes position, de är framställda med lust och lek men samtidigt med ett slags aggression. I hennes senare verk fick barn mer plats och det var intressant att se denna förändring i hennes konstnärskap.

I Axess-artikeln ”Satsa på eliten” och Leif Alsheimers ”Humaniora på undantag” ur hans bok ”Bildningsresan” tas olika aspekter och olika frågor angående humaniora upp, det vill säga dess roll idag. Till exempel berättar båda texterna om begreppet ”genomströmning” som i hög grad finns i många aspekter av vårt moderna samhälle. Genomströmning finns i ett instrumentaliserat samhälle med ekonomiska krav och förutsättningar där man står inför kravet på snabbhet – enligt Alsheimer är genomströmning ”närmast en antonym till kunskapsbyggande och som (…) har blivit ett kvalitetsmått”. Alsheimer skriver mycket komplext om hur han ser humanioras ställning idag och det kan sägas att han tycker att humaniora har en mycket dålig ställning. Därtill tycker han att humaniora, det vill säga den humanistiska bildningens betydelse är viktig för demokratin, det demokratiska medborgarskapet och samhällsutvecklingen. Han skriver: ”Humaniora handlar om livet, om erfarenheten av att vara människa. (…) De värden som humaniora förkroppsligar är centrala för och vitala för alla universitetsdiscipliner och för varje yrke. (…) De oönskade följdeffekterna kommer av att utbildningen är ensidigt koncentrerad på yrkesteknisk kompetens och att alltför lite tid ägnas åt att utveckla och fördjupa studenternas humanistiska livshållning, vilja att värna det mänskliga i varje läge och förmåga att vara en god samhällsmedborgare.” Detta har lett till att det är svårare att bli ett subjekt i sin egen rätt – man värderar mer kortsiktiga och instrumentella prioriteringar (karriär, hög status, ekonomiska resurser…), vilket är, tycker jag, viktigt att peka på och vara medveten om.

Under kursens gång pratade vi om Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) eftersom vi fick i uppgift att titta på ett avsnitt om honom på K Special. Vi var redan lite bekanta med Almqvist då vi under tidigare kurser läste dikten Tintomaras sång där Almqvist med gestalten Tintomara passerar gränsen mellan djur och människa. Almqvist beskrivs som Sveriges modernaste författare eftersom han i sin roman ’’Det går an’’ skrev om en självständig kvinna, kvinnorollen, självständighet, och rättigheter. I romanen följer vi glasmästardottern Sara Videbeck och sergeanten Albert som förälskade sig i varandra. Sara vill inte gifta sig – istället kräver hon att de skall leva i ett jämlikt och fritt äktenskap utan formell vigsel och utan delad egendom. De ska inte ha hushåll eller något annat gemensamt så att de bara kan skiljas åt om de tröttnar på varandra. Därför väckte romanen i 1800-talets Sverige ett stort uppseende och skarpa angrepp mot Almqvist, och blev därmed kallad för skandalroman.

Det är intressant att nämna att Almqvist utbildade sig till präst, men bara för ekonomins skull. Han kritiserade den svenska kyrkan och tyckte att den är hycklande och maktfullkomlig och om detta fick vi veta i hans artikel ’’Med vad rätt sitter adel och präster på den svenska riksdagen?’’. Men, Almqvist propagerar inte för våld för att beröva adeln och präster deras makt. Istället skriver han: ’’… samhällets utveckling i lugn och fred är alltid det bästa.’’

Vi fick veta någonting mer om Almqvist från Horace Engdahls ’’Almqvist och det demoniska’’ ur hans bok ’’Ärret efter drömmen’’.

På Louisiana Channel fick vi veta lite mer om litteratur och författare. Vi tittade på en video om Kerstin Ekman där hon pratade om sin barndom och sina erfarenheter och tvivel som påverkade sitt författarskap även om hon inte var medvetna om det då. Hon älskar naturen och säger att det finns författare som värkligen var eller är excentriska i sina idéer (hon nämner Strindberg) och det är då vi måste vara uppmärksamma när vi lyssnar på dem.

En annan uppgift var att på SvT. Play titta på två avsnitt av Babel och tre avsnitt av Kobra och sedan jämföra dem sinsemellan och med något kroatiskt kulturprogram. Babel är ett kulturprogram, ett slags litteraturmagasin där programledare Jessika Gedin möter aktuella författare och diskuterar med dem om deras böcker. Kobra är också ett kulturprogram men det bearbetar olika aspekter av kulturen, inte bara böcker och författare. Temana är väldig olika från till exempel häxor, mänskliga robotar, klimakteriet till den inhemska kulturen i Bolivia. För mig var det intressantare att titta på Kobra eftersom programmet ger inblickar i olika aspekter av kultur och världen och därför är lätt att följa. Programmets innehåll väcker också uppseende och stimulerar tänkandet.

Var och en av oss intervjuade någon person om kultur och konst för att få veta vad man tycker om dessa begrepp. Vi höll föredrag om något kulturtema – vi fick höra något om världsarv i Sverige jämfört med världsarv i Kroatien, sedan något om svordomar och ’’fult språk’’, progressiv metal-musik (Prog metal), folkomröstningar i Sverige, ett quiz om skådespelare och Oscar filmpriset, samer – och diskuterade temana.

Klara Johansson (1875-1948) var en författare och litteraturkritiker. Vi läste hennes text ”Sexualsystemet” ur boken ”Kritik” där hon på ett bitskt och humoristiskt sätt förklarar sin åsikt om en annan aspekt av kulturen – könet. Hon börjar med Charlotte Perkins Glimans utsaga: ’’… den nutida civiliserade mänskligheten är som >>oversexed>>.’’ Johansson illustrerar det med ett exempel från sitt liv när hon ville köpa ett kristallbläckhorn i en pappershandel. Expediten frågade henne om det skulle vara till en dam eller en herre med förklaringen att det finns en skillnad i bläckhornets storlek: ’’- Stora bläckhorn får inte plats på damskrivbord.’’ Klara svarade: ’’- Till ingendera delen utan till en bättre person.’’ Hon konkluderade dock att sedlarna hon räckte fram accepterades utan debatt, vilket starkt förvånade henne ’’ty att inte pengar är neutrala kan man få veta av första bästa löneregleringskommitté.’’

Förutom detta, läste vi texterna ’’Pervers Madonna’’ och ’’Den absurda barnberättelsen’’ från boken ’’Ur könets mörker’’ av Ebba Witt-Brattström som behandlar kvinnorollen och sexualitet.
Det visade sig att kultur är ett väldigt brett och komplext begrepp – det innefattar olika aspekter av livet såsom historia, mänskliga förhållanden, värderingar, idéer. Det är viktigt att man försöker resonera, ifrågasätta det man upplever och dessutom utveckla sitt kritiska tänkande och inte enbart acceptera allt som erbjuds så att man kan utveckla sig i olika aspekter av livet och bättre förstå det som händer omkring en. Möjligen skulle man kunna förändra världen och sig själv till något bättre.

 

 

Sandra Fulir

Fortsättning på Camilla Ahlströms novell “Svart granit”

Hösten kom snart och så började skolan. Den låg i närheten av posten så varje dag träffade jag Frans och vi gick till skolan tillsammans. Första dagen var vi båda livrädda för att vi inte kände någon där. Lärarna var inte särskilt snälla, men jag insåg snart att jag kunde klara mig riktigt bra. Det fanns inte ett ämne som jag hade problem med och jag hjälpte ofta Frans med hemläxan. Vi träffades varje dag efter skolan hos honom. Han tyckte så mycket om att fläta mitt hår och jag var glad att jag kunde hjälpa honom med skolan. Vi lärde känna varandra och pratade om allt möjligt. På helgerna brukade vi ligga på stranden och sola. En dag medan han flätade mitt hår frågade han blygt om jag ville titta på någonting. Han visade mig sin frimärkssamling och jag märkte att hans hand darrade. Jag kom ihåg att en kund hade lämnat en hel del frimärken och jag sprang hem så fort som möjligt. När jag kom tillbaka såg han förvirrad ut. Jag sträckte fram handen och lät frimärkena falla på hans samling. Först sa han ingenting, men efter ett par sekunder viskade han tack. Jag satte mig bredvid honom och han fortsatte att fläta mitt hår som om ingenting hade hänt.

I mitten av november hade Franks ett astmaanfall under lektionen. Han hade inte sin inhalator med sig och läraren ringde efter ambulans. Jag var förstås förskräckt och kunde inte titta på hans blekta ansikte. Snart kom ambulansen och han transporterades till sjukhuset. Han kom inte till skolan dagen därpå. Efter några dagar gick jag till posten och pratade med hans far. Han berättade att Frans astma hade blivit farligare och hur han hade flyttat till sin mor, som själv var läkare. Han gav mig hans adress ifall jag ville skriva ett brev till honom. Först vågade jag inte skicka någonting, men sedan fick jag tag i olika frimärken som jag klistrade på brevets baksida.

Alltsedan Frans flyttade kände jag mig ensam i skolan. Jag klippte av flätan och hade kort hår i flera månader. Jag försökte inte ens skaffa nya vänner. Lärarna vande sig vid att jag var tystlåten och tillbakadragen och de frågade mig inte mycket. Trots att jag hade väldigt bra betyg var jag inte intresserad av skolan. Den enda som jag egentligen ville göra var tillbringa tid i bokhandeln. Först hemläxan, sedan böcker, brukade mormor säga. Jag hade fler och fler uppgifter i bokhandeln därför att mormor blev för svag att för att bära lådor och kunde inte nå de översta hyllorna. För det mesta var det jag som pratade med kunderna. Alla trodde att jag var äldre än jag egentligen var och till min förvåning var jag inte så tyst och rädd när jag pratade med kunder. Jag kände mig bekväm i bokhandeln med böckerna omkring mig.

Jag såg Torvald mer än jag såg mina morbröder. Han brukade komma till bokhandeln nästan varje dag med blommor. Han var alltid snäll mot mig och bokhandeln doftade alltid av vita rosor. Han brukade hjälpa mormor i köket och de drack kaffe tillsammans i syrenbersån. Mormor verkade trivas och man kunde bara höra skratt när de var tillsammans. Hon brukade skoja med Torvald om hans ögonbryn och han log och blev röd om kinderna.

Åren gick och jag slutade skolan. Mormor slutade jobba i bokhandeln eftersom hon hade blivit sjuk. Hon bodde tillsammans med Torvald ovanpå stenhuggeriet. Han hjälpte mig först med bokhandeln men efter några månader hade jag tillräckligt med kunskaper för att klara affären själv. Jag brukade träffa mormor minst tre gånger i veckan. Vi pratade mycket och brukade tillbringa flera timmar tillsammans tills hon blev för trött och måste sova. I hela mitt liv var det just hn som lärde mig mest om livet, det måste jag säga.

För ett par dagar sedan kom en väldigt nyfiken människa till bokhandeln. Han kom till staden för att se fyren som hade blivit en riktig sevärdhet under de senaste åren. Han ställde massor av frågor och ville veta allt om staden, om gruvan, till och med varför bokhandeln heter Magda. Igår kväll kände jag mig sorgsen och tog en lång promenad omkring staden. Till sist kom jag till den vitkalkade kyrkan. Varje gång när jag känner mig nostalgisk så tar jag en vit ros och berättar alla mina känslor för den svarta graniten bakom kyrkan.

 

Franko Jagorinec

Analys av Camilla Ahlströms novell “Svart granit”

Novellen ”Svart granit” har gjort starkt intryck på mig. Fastän händelseförloppet är enkelt och har ett långsamt och drömskt tempo, rör novellen läsarna djupt och lämnar dem svarslösa och med en lite märklig känsla. Den känslan är inte bara följden av det öppna slutet och otydliga händelser och dialoger. Från min synpunkt sett är den känslan ett perfekt exempel på hur litteratur inverkar på människan. Genom litteraturen och konsten kan man ana något outsägligt. Men nu ska jag lämna det outsägliga åt sidan och jag ska försöka analysera det jag kan – de synbara och märkbara dragen.

Handlingen i novellen utspelar sig i en liten stad vid havet där det, enligt berättaren, ”inte fanns så mycket att se”. Någonstans i novellen sägs också att ”staden var som en flugsmuts på kartan”. Ändå finns där två betydelsefulla platser. Den första är gruvan, centrumet i invånarnas liv, källan till anställning och, antagligen, förtjänst. Den andra är en fyr – för turister är fyren den mest intressanta sevärdheten i staden. Det är sommar och syrenerna blommar. Huvudpersonen är ett barn, förmodligen en liten flicka (jag har förutsatt det eftersom barnet har håret samlat i en fläta). Hennes namn avslöjas inte. Den flickan är också berättaren och genom hennes ögon och utblickar är novellens värld skildrad. Därför kan läsarna inte få veta allt, de vet bara en del, en skärva av en fullständig situation. Att betrakta världen genom barnets ögon innebär att man har en suddig bild av verkligheten. Och rädslan följer ofta med okunnigheten… På grund av detta är läsarna i ett otypiskt tillstånd. De vet inte vad som händer, men de känner på sig att det handlar om liv och död. Stämningen är melankolisk, tung och nästan dammig, liksom böckerna i mormors bokhandel. Även titeln antyder att något hemskt, svårt och svart som granit ska hända eller har hänt (vi ser kanske bara följder av föregående händelser). Andra omtalade personer, utom flickans mormor, som hon bodde hos, är flickans två morbröder, sedan grannen Torvald och kvinnan med tygmärken (hennes man var gruvingenjör, episoden i vilken hon dök upp understryker den mystiska stämningen).

Flickan flyttade till sin mormor för inte länge sedan, det kan vi upptäcka utifrån några få spår i texten: flickan sov i en hopfällbar, alltså tillfällig, säng, flickan kände inte några barn ännu (bara ibland lekte hon med postföreståndarens tjocka och likgiltiga son Frans)… Flickan brukade följa sin mormor överallt, hon brukade ligga på golvet i bokhandeln, leka med papper eller bläddra i barnböcker. Morbröderna beskrivas som starka och fåordiga arbetare. De imponerar med sitt robusta utseende, men deras nedsmutsade kläder och grova kommentarer gör dem ibland alltför råa. Deras beteende passar till deras farliga jobb i gruvan. Gruvan är också synonym med farlighet. Det är platsen där smällar och explosioner inträffar dagligen och många gruvarbetare riskerar sitt liv varje dag.

En stor del av Sveriges berggrund utgörs av granit och granitsten från fyndigheterna i Sverige är den äldsta i Europa. Varför talar jag om detta? Eftersom det synes möjligt att den här gruvan är en granitfyndighet. Ouppmärksamma läsare kan förknippa graniten i titeln med gruvan. Att det inte finns någon djupare koppling mellan de två, fick vi veta i slutet av novellen. Det finns också ett ställe i mitten av texten där man säger att morbröderna ”var impregnerade med kalkdamm”. Kalkdammet är förstås vitt och graniten i titeln är svart, så vi bör tolka titeln med hänsyn till scenen i slutet. I den scenen skildras dialogen mellan mormodern och Torvald. Torvald kom i bokhandeln för andra gången och frågade mormor om hon hade bestämt sig. Hon svarade: ”Det får bli svart granit och guldbokstäver”. Man begriper att den utsagan rör sig om grav, eller snarare om två gravar och två namn på dem. Om vilkas gravar förhandlade flickans mormor med Torvald? Det är inte uttryckligen sagt i texten. Det finns två möjligheter: det kan vara flickans föräldrars gravar eller gravarna för mormodern och kanske hennes man, flickans morfar. Barnet hörde inte hela samtalet och inte heller vi har kunskap om detta.

En sak är säker, efter samtalet med Torvald känner mormodern sig lugnare. Hon och flickan tog tillsammans en promenad vid havet, över dynerna. Sand betecknar vanligen förgängligt liv. Däremot kan sanden, bildligt sagt, täcka sorg som hör till det förflutna tid och möjliggöra en bättre och ljusare framtid.

 

 

Doris Guja

 

Kursen Kulturk(r)amp, dess mål och resultat

Kursens innehåll ägnade sig åt att öppna studenternas ögon för dagens kulturtillstånd och försöka förklara begreppen kultur, konst, humaniora och bildning. Jag tror att dessa begrepp är komplexa och sammansatta och det är inte enkelt att svara på frågor som vad är kultur, vad är konst, varför är humanioras ställning svag idag osv. Varje person har sina uppfattningar när
det gäller dessa termer och det har varit intressant att få höra dem alla.

Kursen började med programmet ”Liv och Horace i Europa” och vi tittade på det och diskuterade. Programmet är ett försök att förklara begreppet bildningsresa och dess syfte genom att resa runt i Europa med akademiledamoten Horace Engdahl och serieskaparen Liv Strömquist, en kombination av klassiskt och modernt tänkande. Bildningsresan var också ämnet för Leif Alsheimers bok med målet att lära ut det abstrakta tänkandet, förmågan till inlevelse och empati och att ge människor redskapen för att kunna tänka kritiskt, förstå samhällsutvecklingen, sammanhangen och sin egen plats i verkligheten. Han framhöll humanioras relevans i samhällets utveckling:

“De värden som humaniora förkroppsligar är centrala och vitala för alla
universitetsdiscipliner och för varje yrke. De motverkar den förödande
kombinationen av värdenihilisim och teknokrati.”

De här är väldigt starka ord och jag tror man alltid måste påminna sig om dem, alla människor inte bara de som är verksamma inom humaniora.

Litteraturkritikern Klara Johanson (1875-1948) förklarade sin åsikt om sexualsystemet i boken ”Kritik” något som också är viktigt på kulturens område. Hon börjar med Charlotte Perkins Gilmans utsaga att den nutida civiliserade mänskligheten är “oversexed”. För att bevisa det ger Klara oss ett exempel från sitt liv – köpet av ett bläckhorn i pappershandeln. Försäljaren frågade henne om det skulle vara till en dam eller en herre och i hennes svar och text märker vi en ironisk och komisk ton om varför könsroller är viktiga inom samhället. Hennes svar var enkelt men mäktigt: “Till ingendera delen utan till en bättre person.” Klara var före sin tid – hon skrev så klart, kritiskt och starkt. En fantastisk kvinna som kämpade mot det konservativa och föråldrade systemet.

Vi läste Håkan Lindgrens artiklar om Åsa Crona och kaliforniska hippier som befriade datorn. Första artikeln handlar om skribenten Åsa Crona som alltid var egensinnig och kritisk och vågade att skriva vad hon verkligen tänkte. Håkan uttrycker sorg över att det inte finns nya idéer och unga provokatörer idag och han vill ha mer Åsa Crona på kultursidorna. Igen påpekar han att det finns många problem inom vår kulturkrets likaväl som inom humaniora. Den andra artikeln handlar om den teknologiska utveckling som började med den kaliforniska alternativkulturen på 1960-talet. Hippiernas motto var: “ingen äger något, alla har rätt att bygga vidare på andras skapelser.” (denna meningen relaterar till dator- och internetutveckling). Håkans åsikt är att den här utvecklingen är rebellisk och därför kan man inte bygga ett stabilt och rättvist samhälle på den (konsekvenserna av detta känner man idag).

Vi tittade på programmen Babel, Kobra och Louisiana Channel. Babel fokuserar mest på litteratur och dess utveckling i Sverige. Min kurskamrat Anita G. sa att det finns kritik mot Babel på grund av programmets mål att bli populärt och för att det därför har kommersialiserats. Jag håller med, Babel behandlar ämnen som redan är offentligt diskuterade och av den här orsaken har programmet blivit monotont och prosaiskt. Å andra sidan behandlar Kobra värdefulla, mångsidiga och internationella ämnen som gäller kulturens olika riktningar – konst i laboratoriet Cern, den Oscarsbelönade polska filmen Ida, elektronisk dansmusik i Sverige, voodoo, afrikansk konst osv. Louisiana Channel behandlar olika och intressanta ämnen men avsnitten är för korta, tycker jag, och om något blir intressant kan man inte få veta mer.

Vi höll föredrag om olika teman – symboler, färger och kroppsspråk i olika kulturer, kvinnorollen i litteratur och film, pronomenet hen, om man kan skilja på svenska dikter och pop-låtar, karikatyrernas roll i konsten, kultur och politik.

Vi gjorde intervjuer med utvalda personer om kultur och konst och försökte på så sätt förklara och därmed förstå dessa begrepp.

Vi har läst några kapitel ur essä- och artikelsamlingarna ”Uggla” av Aase Berg och ”Ärret efter drömmen” av Horace Engdahl. Aase Berg ville uppnå kritiskt tänkande och uttryckte sina åsikter, metaforer och gör flera jämförelser gällande kultur, könsroller, kärlek, död, natur och kvinnan som mor och hennes förhållande till barnet. Horace Engdahl skrev om konst, litteratur och kritik och lade accenten på deras stora betydelse i dagens värld – de är lika värdefulla som vetenskap eller teknologi. Jag läste kapitlet ”Från eufori till anatomi: Stig Larssons lyrik” och förstod poängen med hela samlingen – en konstnär måste vara provokatör (Håkan Lindgren har samma åsikt), ställa höga krav på sig själv och ta konsten på allvar. Kanske är det ett recept för hur människor kan förbättra kulturens och humanioras tillstånd?

Kunskap och värde

Dagens värld har mer och mer blivit en teknologisk plats och människor har tyvärr blivit fackidioter. Kanske är det för direkt att skriva eller säga och det låter bittert men jag tror faktiskt att den här meningen är dagens människotillstånd. Globalisering och teknisk utveckling främjar samhället i allmän betydelse men hejdar också mänsklighetens utveckling – frågan är finns det en människa av kött och blod med egna tankar och uppfattningar utan hjälp av datorer, robotar och teknologi eller deras påverkan? Vi människor kan inte tillåta att vår bildning eller utbildning i humaniora dör. Om humaniora dör ut, ska mänsklighetens historia och de framgångar som skapats med stor möda genom tiderna också dö ut. Vill mänskligheten verkligen hoppa i galen tunna och tillåta det?

Efter den här inledningen som är pessimistisk (för jag tror pessimism mot dagens mänsklighetsutveckling är det första steg som har makt att rädda humaniora och bildning i allmänhet) ska jag försöka förklara vad bildningsresa, kultur, konst och vetenskap är och hur man kan förbinda dem och hur de påverkar varandra.

Vi tittade på programmet ”Liv och Horace i Europa” som förklaras som en bildningsresa. Min åsikt om programmet är att de genom Horaces stor kunskap om historia, litteratur, musik och konst och Livs omedelbara och ungdomliga erfarenhet av världen har försökt att utbilda svenskarna och förklara humaniora och bildning. Men misslyckats. Jag tror att man för att kalla någonting för en bildningsresa måste man delta inte bara i ett vanligt samtal, men också gå in i en nyttig och värdefull diskussion. Naturligtvis är det nödvändigt att ha kunskapen om händelser och saker som händer och har hänt i världen och historien men det viktigaste är önskan att försöka förstå människorna och världen själv. Vi tittade på programmet men jag känner mig likadan som före, min förståelse är inte bättre och jag tror många eller majoriteten av svenskarna känner på samma sätt. Vi deltog inte i resan, vi var inte där och det är viktigt – att se allt med egna ögon.

Kultur och konst

Kultur och konst är breda begrepp, komplexa och sammansatta. Min intervjuperson, en väninna som studerar konsthistoria och engelska försökte att ge mig svar på några frågor. Hon säger att kultur representerar grunden för humanitet, den är bas för varje nation och varje land och består av olika beteendemönster, seder, företeelser och normer. Hennes svar får mig att tänka att kultur faktiskt är allt omkring oss. Just det säger hon i sitt svar om konst: “Konst är allt omkring oss – allt man uppfinner och gör med egna händer är konst på något sätt.” Jag håller med, konst har stor makt inom kultur, så mycket kan man göra med konst – uttrycka känslor, upplevelser, erfarenheter och slutligen attityder. Konst är kommunikation med andra människor, det förflutna och framtiden och på så sätt är den allt som kultur representerar och omfattar. Tyvärr har kultur och konst blivit en lyx idag även om man bortser ifrån att vi lever i migrationernas tid. Det finns mycket av så kallad populärkonst som är kommersialiserad och bara söker efter pengar och berömmelse och kulturen blev påverkad av en livsstil som har förändrats i hög grad.

Konst och vetenskap

Jag tittade på programmet Kobra, avsnitt två som handlar om konst och vetenskap och deras inbördes förhållande. Jag måste säga att det var svårt för mig att förstå förbindelse mellan de två men efter det här avsnittet var jag helt fascinerad och kan säga att jag har lärt mig mycket. Det handlar om programmet Artists in residence och flera konstnärer som besökte partikelfysiklaboratoriet Cern i Schweiz för att få inspiration för sina verk. Första meningen i avsnittet slog huvudet på spiken – man måste låta konsten kollidera med vetenskapen. En fantastik mening! Poängen är att konst och vetenskap påverkar varandra, t.ex. den tyska konstnären Julius von Bismarck vill skapa konst genom att kontrollera blixten eller piska naturen som alltid slår tillbaka. För honom är naturen ett politiskt landskap och på så sätt gör han revolt mot de styrande. Andra exemplet är två konstnärer från Taiwan, Peg Ying Bin och Wenchi Su som är dansare och koreografer och undersöker mötet mellan kroppen och det som pågår nu – hur vi reagerar på de tekniska förändringarna. Ändamålet är att ta reda på hur kroppen korresponderar med tankar, ekvationer och känslor. Deras åsikt är att både konstnärer och forskare försöker förstå världen. Det är faktiskt så, man måste vara nyfiken.

Slutsats

Låt dig själv bli en nyfiken provokatör, var inte rädd att främja dig själv och samhället (nya ideér är nödvändiga just nu!) och hitta ditt uttryckssätt och din konst (alla människor får det).

För att sammanfatta: bli en Åsa Crona.

 

Valentina Radoš

Flyktingkrisen (insänd i början av december)

Våldet och kriget har varit en konstant i hela den mänskliga civilisationens historia. Kriget gör att många människor förgås som offer till den meningslösa förstörelsen och att ännu flera plötsligt förlorar sina hem och de liv som de dittills har levt. Den andra gruppen har dock en sak kvar: hoppet om en bättre morgondag. Med detta hopp är en annan konstant i människans historia förbunden: migrationen.

Som alltid förut pågår i dagens värld flera krig. Ett särskilt bråkigt område är Mellanöstern. I Syrien har ett blodigt inbördeskrig mellan fyra sidor rasat sedan mars 2011, vilket har lett till flera än 300 000 döda och tvingat över 11,6 million människor att lämna sina hem. En av sidorna i kriget är den så kallade Islamiska staten, en terrorgrupp som har begått många brutala brott, främst i Syrien och Irak, men i flera andra länder också. Dessutom har våldsamma oroligheter pågått i Afghanistan, Pakistan och några afrikanska länder. Allt detta och annat har fått många att fly från sina osäkra hemländer – enligt Förenta nationerna var nästan 60 miljoner människor på flykt vid slutet av 2014.

En del av dessa flyktingar har tagit sig till Europa och sökt asyl där – under de första nio månaderna 2015 ansökte över 810 000 människor om asyl i Europeiska unionen. Deras resa till Europa är ofta väldigt besvärlig och till och med livsfarlig, vilket är orsaken till att många har dött på vägen. Det finns två vanliga rutter som de använder för att komma in i EU. Den ena är den så kallade Medelhavsrutten, en farlig sjöresa från Nordafrika till Italien som mest görs av människor från afrikanska länder, särskilt från Eritrea, men också av många syrier. Den andra kallas Balkanrutten och leder via Turkiet och de grekiska öarna till det grekiska fastlandet och sedan genom Makedonien, Serbien, Ungern eller Kroatien och Slovenien till EU:s kärnländer. De som tar sig till Europa via denna väg är mest människor från Mellanöstern och Asien, främst syrier, irakier, afghaner och pakistanier. De använder ofta osäkra små gummibåtar för att nå den grekiska kusten och de går till fots på fastlandet. Efter att i april 2015 fem båtar med nästan 2000 flyktingar sjönk i Medelhavet, började det talas om den ”europeiska flyktingkrisen”. Sedan dess har den så kallade flyktingkrisen varit ett hett tema i Europa. En hel rad frågor och utmaningar har öppnats och det har funnits många oenigheter om hur situationen ska hanteras. Tyvärr har det också visat sig hur mycket xenofobi det finns i Europa.

En anmärkning som ofta hörs är att det bland flyktingarna finns många ekonomiska migranter, människor som kommer till Europa för att finna jobb och bättre liv. Några anser att de inte bör mottas, men denna ståndpunkt kan jag inte stödja. Ekonomiska migranter är ju inga turister, utan människor som inte kan skapa en människovärdig tillvaro i sina hemländer. Dessutom bidrog i många fall århundraden av europeisk kolonialism till att deras länder idag är så fattiga.

Motståndare till flyktingmottagande påpekar också att det finns ovanligt många vuxna män bland flyktingarna – runt 60%. Konservativa röster påstår att männen skulle ha stannat hem och kämpat, men de beaktar inte att en sida att kämpa för i många av dagens konfliktländer inte finns. I alla fall kan jag inte alls acceptera att vi i 2000-talet ska följa sådana traditionella könsroller. Ändå måste man erkänna att könsobalansen i framtiden kunde bli ett problem för de länder som tar emot många flyktingar. Dessutom hävdar några till och med att det bland flyktingarna kan finnas terrorister som kommer till Europa för att orsaka förödelse. Jag tycker att det är ett smaklöst försök att sprida panik. Om vi vet att många har åkt från Europa till Mellanöstern för att kämpa för den Islamiska staten, varför skulle någon gå till fots åt det motsatta hållet?

EU:s strategi i hela den här situationen har inte fungerat så bra. De som kommer in i EU ska registreras och ge fingeravtryck och sedan kan de söka asyl. Enligt Dublinförordningen ska det första landet i EU som den asylsökande tar sig till pröva asylansökan. Problemet är emellertid att de flesta flyktingarna inte vill stanna i länderna vid EU:s utkanter som Grekland eller Italien, utan de vill resa vidare till EU:s rikare länder som Tyskland eller Sverige. Randländerna vill ofta inte heller ta emot flyktingarna och därför struntar de ofta i att registrera dem. Några länder inom Schengenområdet har infört gränskontroll mellan varandra eller stängt gränsen mot andra länder, vilket har visat hur skör EU:s enighet är.

Sverige har varit ett av de främsta mottagarländerna. 2014 var landet den näststörsta mottagaren i EU, efter Tyskland, och i år är det bland fem största. Flyktingvågen har skapat en allvarlig utmaning för landet och många debatter förs om hur flyktingkrisen vidare ska hanteras. Många är rädda för att de talrika invandrarnas integration inte kommer att bli framgångsrik om något inte förändras och att det svenska samhället kommer att bli ännu mer segregerat. En annan fråga är om Sverige vidare kan finansiera sitt generösa mottagande med den nuvarande finansieringsmodellen. Därför tycker många att landet behöver en ny strategi för mottagande och integration. Samtidigt blir Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som opponerar sig mot invandring i Sverige, mer och mer populära.

Kroatien är ett av de länder som ligger utmed Balkanrutten. Flyktingvågen nådde landet i mitten av september 2015, när Ungern stängde gränsen mot Serbien. Därför var några oroliga, trots att flyktingarna bara tar sig genom Kroatien och inte vill stanna där. Medierna bidrog kanske lite till paniken genom att ständigt rapportera att ett visst antal flyktingar ”har kommit in i landet” istället för att säga att de har tagit sig genom landet. Kroatiens regering har organiserat en human behandling av flyktingarna, men det har funnits dispyter med grannländerna om deras passage över gränsen. Alla i Kroatien är dock inte eniga om att flyktingarna ska ha en sådan behandling; statspresidenten nämnde till och med förslag om soldater på gränsen. Dessutom har man kunnat höra några obehagliga rasistiska uttalanden – till exempel har en konservativ politiker sagt att muslimer kommer att översvämma Europa eftersom de är biologiskt starkare än européer. Kroatiska medier följde flyktingkrisen noggrant i september och oktober, men sedan kom parlamentsvalet och flyktingfrågan trängdes bort ur fokus.

Efter allt som jag har sagt, kan jag avsluta med detta: i dagens globaliserade värld är en utmaning som är så allvarlig som den pågående flyktingsituation en global utmaning. Inget land bör stänga gränserna och låtsas att det inte finns problem därute – vi är alla invånare av samma planet och ska arbeta tillsammans så att alla har det bra.

 

Ante Petrović