MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Politik i Fogelstad och politik idag

Året är 1920 och kvinnor i Sverige har inte fått rösträtt än. I alla andra skandinaviska länder har det redan hänt, och kvinnor i Sverige är väldigt missnöjda. Kvinnor i hela Europa organiserar protester mot missförhållandena i respektive länder och en grupp kvinnor i Sverige är medveten om att kvinnor behöver varandra – både innan de får rösträtt och efter det. Och därför grundades Fogelstadgruppen. 

Kvinnor hade stått utanför medborgarskapet så länge och när de fick bli en del av det ansåg några att kvinnor behövde utbildning i medborgarskap. Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner och Kerstin Hesselgren var, som Ulrika Knutson kallar dem, ”frisinnade kvinnor” och grundare av Fogelstad, som var en herrgård i Södermanland som de förvandlade till den viktigaste träffpunkten för kvinnor mellan 1922 och 1954. På både korta kurser och de terminslånga diskuterades viktiga politiska frågor och väcktes hetsiga debatter om sociala problem. Alla kvinnor som deltog måste tala och argumentera för sina åsikter. På detta sätt lärde de sig att inte vara tysta och att deras mening var av stor betydelse. 

Fogelstadgruppen verkade i Sverige, men vi kan säga att dessa kvinnor är en metafor för alla sådana kvinnliga grupper runt om i Europa och världen, inte bara i början av 1900-talet utan genom hela historien. Alla kvinnliga forskare och författare som inte fick göra vad de var bäst i bara för att de var kvinnor, alla kvinnor som fördömdes som häxor, och alla som kämpat för jämställdhet – Fogelstadgruppen står som en symbol för dem alla och som en symbol för tiden när kvinnor måste reagera för att inte bli undertryckta, som en symbol för en tid vi inte behöver leva i. Jag hade aldrig förr hört deras historia, men jag tror att varje sådan historia måste berättas så att vi kan förstå oss själva och så att vi kan respektera våra nuvarande positioner i samhället.

Året är 2020 och kvinnor i Kroatien har fått rösträtt för mer än sjuttio år sedan. Antalet personer (inte bara kvinnor) som röstar är drygt 50% även om alla har möjlighet att göra det. I Kroatien idag är vi inte medvetna om vilken tur vi har – man får uttrycka sina åsikter, man får strejka, man får rösta, man får bestämma själv om sitt eget liv, man får säga ”nej”. Men vi gör det inte, vi bara klagar hela tiden och gör nästan ingenting. I skolorna har man inga lektioner om politik, så ens vetande i politiska frågor beror på samhället, och med samhället menas ens släkt, aktiviteter utanför klassrummet, en särskilt viktig person som kan påverka ens åsikter och egga en att bli politiskt engagerad osv. Om man inte har en sådan person, om ens föräldrar inte är politiskt aktiva och om man hela tiden bara får höra negativa diskussioner om den politiska situationen i landet, bekymrar man sig inte nämnvärt för framtidens politiska utveckling. 

Vi behöver Fogelstad, tror jag. Fogelstad behövs Inte bara för kvinnor, utan för alla så kallade medborgare. Och varför ”så kallade”? Eftersom vi inte kan kallas för medborgare om vi inte deltar aktivt i olika evenemang som är viktiga för samhällets funktion, i valet till exempel. Vi behöver en plats där vi kan lära oss att tala, att dela och försvara våra åsikter, att inte bara titta på våra mobiltelefoner, ”vara” bara på socialmedier och försvinna från den verkliga världen. Och politiken är den verkliga världen – vi kan kanske kämpa mot det (jag själv gjorde det när jag var yngre eftersom jag trodde att jag inte kunde ändra någonting i samhället och att det var bättre för mig att inte bli en del av denna värld), men vi måste vara medvetna om att politiken inte är politiker som sitter i parlamentet, utan det är vi. Vi lever i ett demokratiskt samhälle, och vi måste börja bete oss som om vi är viktiga. Det verkar faktiskt som om det är så att man inte vet vad man har innan man blir av med det – Fogelstads kvinnor visste vad det betyder om ens röst inte hörs, att inte kunna säga vad man vill, att bli osynlig. De kämpade inte bara för sig själva, utan för kvinnors framtid och för alla medborgare. Vi måste tänka på det när vi nästa gång bestämmer oss för att låta bli att rösta. 

 

Martina Klobučar

Om Fogelstad-fenomenet

1922 grundades den unika Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Fogelstad är ett gods i Södermanland i Sverige som på den tiden ägdes av Elisabeth Tamm och var platsen för Skolan. 

Skolan grundades ett år efter att kvinnor fått rösträtt i Sverige med syftet att göra kvinnor informerade om och förberedda för det politiska livet och att ingå i civilsamhället. Skolan erbjöd kurser i medborgarskap, psykologi, historia och samhällskunskap, som också skulle göra studenterna mer informerade om aktuella politiska och sociala frågor; även musik, konst och rytmik ingick.

Alla kvinnor kunde vara med – både högutbildade och outbildade, borgare och bonde-kvinnor, rika och fattiga – skolan stipendierade alla som inte kunde betala för skolan men ville besöka den. 

Det var fem kvinnor som var viktigast för projektet: grundarinnan Elisabeth Tamm, Ada Nilson, Honorine Hermelin, Elin Wägner, och Kerstin Hesselgren.

Elisabeth Tamm var en av de första kvinnliga politikerna i Sverige. Sin politiska karriär började hon 1913 när hon blev vald till vice ordförande i kommunalstämman. Hennes intresse var framför allt sociala frågor, men jordfrågan var också en viktig punkt inom hennes verksamhet. 1922 blev hon medlem i riksdagen och, med fyra andra kvinnor, blev hon en av de första kvinnor som ingick i riksdagen.

Ada Nilson var först och främst läkare, men också aktivist i kombination med sin medicinska verksamhet. På 1890-talet började hon arbeta i Stockholm, först i flera sjukhus och senare i sin egen praktik. Hon hade specialiserad kunskap i gynekologi och hennes forskning förde henne till aktivistiskt engagemang. Hon sysslade särskilt mycket med frågan om de prostituerade och senare också med preventivmedelsfrågan och andra frågor inom sexualupplysningen. Hennes viktigaste politiska bidrag var de föredrag hon höll och många viktiga artiklar om sexualupplysning hon skrev i veckotidningen Tidevarvet.

Honorine Hermelin var en viktig och innovativ svensk pedagog. Det viktigaste i hennes karriär var rektorspositionen i Fogelstads kvinnliga medborgarskola under dess hela 30-åriga verksamhet. Hon hade radikala idéer om pedagogik inspirerade av Immanuel Kant. Hennes föreläsningar var populära och mycket inspirerande för studenterna.

Elin Wägner var journalist, författare, kvinnosakskämpe och fredsaktivist. Hon var redaktör i flera viktiga tidningar, aktiv medlem i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hon var den andra kvinnan i historien som var medlem i Svenska Akademien (efter Selma Lagerlöf). Hennes offentliga verk genom journalismen gav kvinnan en mycket stark röst, hon publicerades i sin tids mainstream-medier. Hennes aktivistiska verk för kvinnans rösträtt var internationellt viktig. Hennes skönlitterära verk ser man idag som ett dokument om det feministiska tänkandet under första halvan av 1900-talet. Inom Fogelstadgruppen bidrog hon med texter för Tidevarvet.

Den femte är Kerstin Hesselgren – en av de första kvinnliga riksdagsledamöterna (tillsammans med Tamm). Hon var en stark politisk och offentlig person. Hon började sitt arbetsliv som yrkesinspektör. På hennes tid var det inte normalt att kvinnor arbetade inom statliga tjänster. Huvudfrågor i hennes politiska verk var utbildning och arbetsvillkor för kvinnor, hon ville ha lika lön för kvinnor och män. Hon kämpade också för sexualupplysning och preventivmedel. 

Dessa kvinnor var de som grundade och styrde Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Man kan tänka sig hur mycket styrka, vision och effekt de hade tillsammans. Efter att jag har läst om dem, verkar det otroligt från ett kroatiskt perspektiv hur kvinnorörelsen fungerade i Sverige. Alla dessa kvinnor (och många andra som var i skolan) var år 1922 på arbetsmarknaden som professionella inom sina områden. De kunde arbeta fritt och fick tid, plats och uppmärksamhet – utan fördömanden – att uttrycka sina idéer, behov och sin lust till förändringar. Under nästan samma tid i Kroatien var det en enda kvinnan som kan jämföras med dessa – Marija Juric Zagorka. Av allt jag har läst om och av henne, verkar det som om hon hade det mycket svårare att arbeta som enda kvinna i mannens värld (Kroatiens journalistiska och litterära scen), förbättra kvinnans ställning. Hon provocerade fram många negativa reaktioner. 

Jag ser två möjliga förklaringar till skillnaden i mottagandet av feministiskt arbete mellan Kroatien och Sverige: den första är att Sverige genom sitt historien har varit mycket mindre patriarkaliskt än Kroatien. Till exempel gav fäderna till alla dessa ovannämnda utmärkta kvinnor både välsignelse och råd att utbilda sig till en hög nivå inom sina områden. I Kroatien var det inte så. Marija Juric Zagorka var tvungen att gifta sig ung med en mycket äldre man som inte lät henne skriva så till slut flydde hon från honom och levde hela sitt liv med stigmat att vara en förrymd kvinna. Det andra saken är att kroater är mycket bra på att berätta om alla negativa händelser och allt som inte är och inte var lätt i livet, och svenskar klagar inte så mycket, utan de flyr från negativa diskurser och börjar arbeta för någon acceptabel lösning. Det skulle vara  intressant att höra vad någon med en något mer objektiv ståndpunkt har att säga i den här frågan, någon som inte är del av dessa två samhällen.

 

Magdalena Vračarić

Fogelstadskvinnorna

Det behövdes fem frisinnade, progressiva och högutbildade kvinnor för att skapa en medborgarskola för kvinnor. Medborgarskolan grundades 1925 på Fogelstads herrgård. Huvudtanken med skolan var att alla kvinnor skulle intressera sig för politik och engagera sig i samhällspolitiska frågor oavsett deras ålder, samhällsklass eller yrkesutbildning. Därmed var kvinnoskolan, precis som dess grundare, långt före sin tid. 

Elisabeth Tamm ägde herrgården där skolan inrättades. Hon var en av de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna i Sverige. Som vänsterliberal politiker drev hon framför allt sociala frågor och jordfrågan. Hon räknas till svenska banbrytande feminister. Hon satsade mycket pengar på politisk utbildning av unga kvinnor och på själva Fogelstadsprojektet. Den andra grundläggaren var Kerstin Hesselgren, den första riksdagsledamoten av första kammaren och den första kvinnliga bostads- och yrkesinspektören i Sverige. Kerstin arbetade med frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt att ha lika lön som män, sexualupplysning och abort. Kerstin och Elisabeth blev vänner i riksdagen. Tillsammans med andra politiker bildade de en egen riksdagsgrupp som hette ”frisinnade vildar”. En annan sexualupplysare bland fogelstadskvinnorna var gynekologen Ada Nilsson. Hon reste runt i Sverige och undervisade folket om sexualitet och preventivmetoder långt innan de var lagliga och skrev många artiklar om sexualupplysning. Hon hade en egen praktik i Stockholm och var känd för att hjälpa alla, även fattiga och prostituerade. Hon var också fredsaktivist. Honorine Hermelin var medborgarskolans rektor under skolans hela existens, alltså från 1925 till 1954. I skolan arbetade hon som pedagog och inspiratör. Hon var den första svenska kvinnliga skolstyrelseordförande i Julita kommun och hon var det i elva år. Hermelin var inspirerad av Immanuel Kant och hade radikala pedagogiska idéer, vilka gjorde hennes föreläsningar intressanta och inspirerande för unga kvinnor. Sist men inte minst var också Elin Wägner medlem i Fogelstadsgruppen. Wägner var författare, journalist, feminist och en känd samhällskritiker. Hon drev kvinnofrågan, fredsfrågan och miljöfrågan. Hon engagerade sig mycket för den kvinnliga rösträtten i början av 1900-talet och gjorde många intervjuer med kända och inflytelserika kvinnor som Ellen Key och Signe Bergman. Från 1944 var hon ledamot av Svenska Akademien. 

Att organisera en skola som skulle bereda väg för likaberättigade och engagerade kvinnor i det svenska samhället var ingen lätt uppgift. Fogelstadskvinnorna måste komma på ämnen och arbetsmetoder för att möjliggöra det. De fem kvinnorna utarbetade ämnena som omfattade medborgarkunskap, historia, praktisk psykologi, politisk jämlikhet och kvinnors jämställdhet med män, kamp mot patriarkatet, Sveriges politiska system och belysning av aktuella sociala frågor. De arbetade också med begreppet demokrati, skolsystemet, olika miljöfrågor, fred och konflikthantering. Medborgarskolan fick inget stöd av staten och finansierades genom Elisabeth Tamms förmögenhet, insamlade medel från rika deltagare som kunde betala för skolan och genom tidningen Tidevarvet. Ada Nilsson var ansvarig utgivare för tidningen som hade cirka 3000 prenumeranter runt hela Sverige. Man letade efter nya deltagare och annonserade Fogelstads program och  huvudtanke genom att publicera uppsatser och artiklar om skolans verksamhet. ”Skolan vill ge sitt bidrag i arbetet för att bakom vårt medborgarskap måtte stå självständiga och ansvarsfyllda människor… Den vill lägga undervisning och studiearbete så, att samband vinnes mellan handens, hjärnans och hjärtats arbete, mellan hemmets värld och samhällets, mellan den enskilde och det allmänna.” 

Fogelstadskolan spelade en avgörande roll för flera tusen kvinnor i Sverige. Många kom till Fogelstad som oerfarna flickor och gick därifrån som utbildade och progressiva samhällsmedlemmar som var beredda att delta i beslutsfattande och engagera sig politiskt. Mycket av det som svenska kvinnor har idag har de Fogelstadskvinnorna att tacka för. 

Karla Žban

“Din hjärna”

I programmet Din hjärna undersöker läkaren och psykiatrikern Anders Hansen på ett populärvetenskapligt sätt hur vår hjärna påverkas av några företeelser som kännetecknar vår moderna värld, till exempel stress och digitalisering, som är de ämnen Hansen behandlar i avsnitten Stress och Vårt digitala liv. 

Båda avsnitten börjar med ett fascinerande och lockande tankeexperiment som visar en arena med 10 000 människor, som var och en representerar en generation i människans historia. Av dessa 10 000 människor/generationer har bara sex levt i en värld med elektricitet, och endast en har levt med en smartphone. Målet med det här tankeexperimentet är att visa att våra hjärnor formades långt före vår moderna värld, i den tid då våra förfäder levde i grupper av jägare och samlare. Likaså är ett återkommande motiv i programmet att vår hjärna inte är anpassad till den tid vi lever i nu, vilket Hansen belyser med exempel från våra förfäders liv som han kopplar till situationen idag.

I avsnittet Stress upprepar Hansen flera gånger att vårt stressystem fungerar på samma sätt sedan våra gamla förfäders tid. Alla fysiska reaktioner som äger rum i kroppen när man är stressad, exempelvis att vi svettas mycket, att vi blir trötta och mår illa, syftar till att mobilisera energi i kroppen och förbereda oss för att slåss eller fly, samma instinkt som fanns när våra förfäder levde och hjälpte dem att överleva en farlig situation. Det enda som har ändrats är orsakerna till stressen. Våra förfäder oroade sig över svält, uttorkning och farliga djur, medan Hansens intervju med de förbipasserande visar att vi oftast stressas av tidsbrist, obetalade räkningar och höga krav som ställs på jobbet eller i skolan.

I slutet av avsnittet ger Hansen nyttiga råd och tips om hur man kan hantera stress. Han hävdar att det är viktigt att koppla av och ge kroppen tid att återhämta sig, eftersom det möjliggör att vi klarar av stress bättre. Hans intervju med två läkare på akuten bevisar också att man kan öva sig i att hantera stress och att inte fatta tanklösa beslut när man är stressad. Hansen drar slutsatsen att vi inte behöver vara rädda för stress därför att några typer av stress faktiskt är nödvändiga och önskvärda och vi behöver rätt sorts stress för att kunna fungera.

I det andra avsnittet, Vårt digitala liv, försöker Hansen komma fram till varför vi är så beroende av våra mobiler och har ett behov av att titta på dem ständigt. Han börjar avsnittet med några upprörande statistikuppgifter, till exempel att vi plockar upp våra telefoner var tionde minut alla vakna timmar och att en av tre personer tittar på sin mobil till och med mitt i natten.

Anledningen till vårt skärmberoende finns i vår hjärna och Hansen förklarar att det är kopplat till hjärnans belöningscentrum som släpper hormonet dopamin varje gång vi tittar på våra mobiler och observerar att vi fått ett nytt meddelande. Dopamin är ansvarigt för känslan av välbefinnande, så om vi ofta tittar på våra mobiler, förbinder hjärnan den handlingen med en känsla av lust och uppmuntrar oss följaktligen att upprepa detta beteende. Hansen påpekar igen att vårt belöningssystem inte är anpassat till den moderna världen eftersom samma belöningssystem också fanns i våra förfäders hjärnor, men med en annan, viktigare roll. Dopaminet hjälpte dem nämligen att överleva genom att belöna dem när de hade ätit och på det sättet motiverade belöningssystemet dem att äta igen och inte svälta ihjäl. 

Ett intressant faktum är att dopaminsystemet aktiveras speciellt mycket när man förväntar sig något. Den här kunskapen om belöningssystemet utnyttjas bland annat av sociala medier som ”tvingar” oss att jämt och ständigt kolla om vi kanske har fått ett meddelande, en like eller en vänförfrågan. Därigenom skapar sociala medier vårt beroende av dem.

Det som var mest intresseväckande i det här avsnittet för mig var ett experiment där en familj fick vara utan skärmar i en vecka. I början var de oroliga eftersom de brukade spendera mycket tid framför skärmar och de erkände att de blev uttråkade utan sina mobiler och sociala medier. Men i slutet av experimentet hävdade de att de gillade livet utan skärmar därför att de umgicks mer med varandra och hade mer tid för sina hobbyer. Man kan dock inte låta bli att märka hur glada de var när de fick tillbaka sina mobiler, trots alla fördelar med en skärmfri vecka som de nämnde.

En särskilt oroande del av avsnittet är när Hansen pratar med några barn på en lekplats och barnen berättar att de tycker att deras föräldrar lägger för mycket tid på mobilen. Barnen vill hellre att föräldrarna spenderar kvalitetstid med dem och inte stirrar på sina mobiler. Det är viktigt att notera att barn är medvetna om det här problemet, medan de vuxna, som borde veta bättre, inte lägger märke till det.

I avsnittet intervjuar Hansen också några andra psykologer och forskare, som tar upp hälsoproblem som människor, speciellt unga, drabbas av på grund av sitt skärmberoende, exempelvis sömnsvårigheter och minskad koncentrationsförmåga. De talar också om sina dystopiska förutsägelser om framtiden, till exempel att den digitala världen kommer att ersätta den verkliga världen, men jag håller med Hansen som har en mer realistisk ståndpunkt och påstår att teknologin underlättar våra liv på många positiva sätt, det är bara så att man måste vara försiktig och inte tillåta teknologin ta över ens liv.

Båda avsnitten är informativa och spännande eftersom de handlar om aktuella och moderna fenomen och belyser bakgrunden bakom dem på ett förståeligt och roligt sätt. Jag gillade programmet, därför att jag kan identifiera mig med de ämnen som behandlas, särskilt med skärmberoendet. Man kan märka vart helst man går att de flesta människor bara stirrar på sina mobiler och är ointresserade av sin omgivning. Jag tvivlar dock på Hansens påstående att vår hjärna inte är anpassad till vår tid, eftersom jag tror att hjärnan har utvecklats på flera sätt för att kunna fungera i moderna omständigheter, fastän det finns mekanismer i hjärnan som har förblivit oförändrade sedan gamla tider. Allt som allt tycker jag att det är en positiv sak med programmet att det behandlar viktiga problem i dagens samhälle – att allt flera människor drabbas av stress och blir beroende av skärmar. Förhoppningsvis kommer programmet att uppmuntra människor att bli medvetna om det och försöka göra något för att ändra sin livsstil.

 

Lorena Jerbić

“Din hjärna”

”Din hjärna” är ett program på SVT i vilket Anders Hansen visar oss vilka funktioner våra hjärnor har, hur viktiga de är och hur de är kopplade till till andra delar av våra kroppar.

Det här programmet är gjort så att man kan förstå det väldigt bra även om Hansen använder ett mycket vetenskapligt språk för att tyda olika processer i våra hjärnor. Men för att underlätta det för oss används många bilder och några saker förklaras flera gånger.

I episoden om stress avslöjar Hansen vad stress är och vilka effekter den har för vår kropp och jämför det med den förflutna tiden. Ofta jämförs det som vi känner idag med de känslor som människor hade för hundratusen år sedan. Det är intressant hur man blir larmad på samma sätt för olika faror, dvs. farorna ändras under tiden, men larmet är oförändrat.

När man är under stress, använder man inte den mest nyttiga delen av sin hjärna där vårt logiska tänkande finns och impulskontrollen (frontalloben) utan djupt liggande områden och den delen gör så att man kan fatta beslut som kan vara destruktiva. Man tror att man inte har tid för att tänka lite och man bara agerar och gör den första saken som man kan komma på. Det är därför man gör fruktansvärda saker när man är under stress. Därför måste människor som har ’’stress’’ som jobb  kunna agera och ibland gå emot sina instinkter. Men stress har också några positiva effekter som till exempel snabbhet. Man reagerar mycket snabbare under stress och för några typer av jobb är det jätteviktigt. Man kan träna sig I att dämpa stressen, men det finns ingen universell träning. Varje stresstyp behöver sitt eget slag av träning.

Människor som överlevt några behagliga erfarenheter kan känna sig under stress till och med efter en längre period. Det är någon sort av stress blandad med ångest. Om man är stressad under en lång period (flera månader eller år) då kan man förlora sin ork och börja känna sig dålig och man kan bli psykiskt sjuk. Och i en sådan situation skulle det vara bra om man pratade med någon eller sökte upp någon specialist för att få hjälp.

Som jag sagt tidigare har stress också några positiva effekter. Utan stress i livet blir man ledsen eftersom man inte får några stimulanser. Men man måste kunna hitta balansen. Det var väldigt intressant när Hansen avslutade med säga att till och med en expert på stress som Robert Sapolsky har problem med stress och kan inte bli av med den.

Det andra avsnittet som jag tittat på är det om fysisk aktivitet och hur våra hjärnor påverkas av det. Jag valde det här avsnittet eftersom jag älskar motion men vet inte mycket om hur fysisk aktivitet kan kopplas till våra hjärnor.

Att röra sig är jätteviktigt eftersom det gör oss yngre och våra kroppar friskare och den här tesen konfirmeras av Anders. Att rörelse är viktig för människor ser man från ben som tillhört människor för 7000 år sedan. Den typ av ben  kan finnas hos löpare idag. Idag tar man 5000 steg mindre per dag än våra förfäder och det för till förändringar på våra ben men också på andra delen av våra kroppar.

För att  se hur motion påverkar våra liv bestämde sig Hansen för att ändra på sina motionsvanor. Han skulle ta mindre än 2000 steg per dag och en kvinna skulle ta mer än 18000. Bara en vecka senare började han må illa, han började glömma saker och kunde inte hitta lösningar på olika problem. Kvinnan sa att det hade varit lite svårt för henne eftersom hon måste anpassa sitt liv, men hon kände sig bättre, kunde sova bättre och sa att hon ville försöka fortsätta gå så mycket.

Den mest intressanta saken som nämns i programmet är att om man vill skaffa ny information måste man röra sig och inte stanna på samma plats. Och det är tack vare motion som våra hjärnor kan producera nya hjärnceller.

Man sitter mer än man någonsin gjort förut och om motion påverkar produktionen av hjärnceller (det förhöjer produktionen) innebär då detta att vi människor blir dummare för varje ögonblick vi spenderar i våra soffor?

De två avsnitten som jag tittat på är kopplade till varandra och utan att titta på de andra som finns, vågar jag säga att de också är det. Varför tror jag så? Jag tror så eftersom alla avsnitt handlar om hjärnor och deras roll i våra liv, men inte bara det. Vi vet att hjärnan är vårt viktigaste organ som styr över våra kroppar och håller samman allt. Det här programmet är mycket roligt och nyttigt. Det är gjort på ett bra sätt, mycket interaktivt och inte svårt  att förstå.

 

Jelena Belinić

“Din hjärna”

 Din hjärna är en serie på SVT i fem avsnitt som handlar om den mänskliga hjärnan. Läkaren och psykiatrikern Anders Hansen leder serien genom att undersöka och förklara hur hjärnan fungerar. I detta sammanhang tar han hjälp av några av världens mest framstående forskare. Serien är en blandning av nya kunskaper om hjärnan samt en lättillgänglig approach som gör vetenskapliga fakta lätta att förstå för den breda publiken. På grund av den moderna animationen är serien ännu klarare och den väcker intresse. Några av de teman som lyfts fram i serien är hur hjärnan påverkas av stress, fysisk aktivitet och våra moderna vanor.

       

        Stressens inflytande över hjärnan behandlas närmare i programmets första avsnitt, Stress. Några av de frågor som tas upp är vad som händer i vår hjärna när vi blir stressade, hur vi kan lära oss att hantera stressen och varför stress är helt avgörande för att vi ska kunna överleva. Stress är en typ av försvarssystem som förbereder kroppen på att hantera fara. Den utvecklades för länge sedan och den var viktig för våra förfäder för att de skulle kunna överleva, men idag,  när vi inte lever på savannen och inte jagas av vilda djur, kan stressen vara skadlig. Därför påstår Hansen att det mänskliga stressystemet inte är utvecklat för den moderna världen. Han frågar folk på gatan varför de blir stressade och vad de är rädda för. Deras svar bevisar att många fobier är medfödda och helt onödiga. Dessutom, beslutar vi under stress inte med hjärnans mest avancerade del, frontalloben, utan med primitiva delar av hjärnan och då är våra beslut impulsiva. I denna episod introducerar Hansen människans viktigaste stressystem som heter HPA axeln och beskriver amygdalas funktioner. Han pratar också om skillnaden mellan stress och ångest. Människor som han intervjuar i detta avsnitt är stressforskaren Rober Sapolsky och skådespelaren Leif Adrée. De bevisar hur svårt det är att hantera stress även om man vet allt om det. Enligt Hansen är känslan av kontroll nyckeln till hur vi upplever situationer så han avslutar avsnittet med rådet ”Stressa på, men stressa lagom!”

       

       Det tredje avsnittet, Fysisk aktivitet, beskriver vad motion och träning gör för våra hjärnor. Det börjar med samma scen som den  första episoden, med Globen full av folk och där varje person motsvarar en generation i mänsklighetens historia. Samtidigt ställs frågan om hur vi påverkas av att utvecklingen har gått så snabbt under de senaste åren. Lättjan och driften att äta upp maten direkt är uppenbara rester från vår jägar-samlar hjärna. Hjärnan fungerar på ett sådant sätt att den vill spara energi för vi har haft underskott på kalorier under nästan hela mänsklighetens historia. Dessutom är Homo sapiens utvecklad för rörelse och den är bunden till stress och instinkten att överleva, men idag rör man sig inte tillräckligt. Mai-Lis Hellenius, professor på Karolinska universitetssjukhuset, ser vardagsmotion som nyckeln till ett hälsosamt liv. Tidigare trodde man att hjärnan inte kan skapa nya celler, men enligt forskare, ökar antalet hjärnceller och hela strukturen blir starkare om man motionerar. Hjärnforskaren Fred Gage hävdar att vi sätter hjärnan i beredskap för att den ska ta till sig nya intryck när vi är fysiskt aktiva, så motion kan öka vår kognitiva kapacitet. När vi tränar, stärks frontalloben och hippocampus och därigenom föryngras vår hjärna. Slutligen är det så att stress och fysisk aktivitet har motsatta effekter och därför är motion ett av de mest effektiva sätten att hantera stress.  

     

      Din hjärna är en intressant serie som tar upp viktiga ämnen, på enklaste sätt visar hur hjärnan fungerar och hjälper oss att bättre förstå vilka vi egentligen är. De olika avsnitten kompletterar varandra väldigt bra. Moderna animationer, parallellen mellan nutiden och forntiden samt lärorika samtal med ett antal experter är gemensamma element som gör programmet till en fullständig och sevärd helhet.  

 

Petra Ujčić

“Din hjärna”

”Din hjärna” är en TV-serie producerad av Sveriges Television. Programledaren Anders Hansen, psykiatriker och författare, gör i vart och ett av dess fem avsnitt en djupdykning i några av hjärnans fenomen.

I det första avsnittet handlar det om ett av det moderna samhällets mest spridda fenomen — stress. Med hjälp av olika korta tecknade filmer och några gäster försöker Hansen utreda vad stress egentligen är och vad det är som gör oss människor stressade. Han pratar med olika personer om deras erfarenheter av stress för att få en bredare bild om vilka typer av stress det finns och hur olika personer upplever dem. Hansen pratar både med många så att säga “vanliga” människor på gatan, men också med skådespelaren Leif Andrée som ännu idag, efter många år på teatern, upplever scenskräck. Han möter också läkare som arbetar på akutmottagningen och de beskriver sin stress. Hansen samlar ihop alla dessa upplevelser för att komma fram till en viktig slutsats: även om man upplever ganska höga nivåer av en typ av stress varje dag, betyder det inte att man därigenom är redo att ta itu med alla andra typer av stress. Man kan nämligen bara vänja sig vid en typ av stress och det gör en inte immun mot alla andra. 

Hansen pratar också med Robert Sapolsky — en av världens ledande experter i stressforskning. Sapolsky ger flera viktiga inblickar: han hävdar att stressen för oss människor för det mesta finns i våra huvuden — att våra hjärnor på samma gång är primitiva (om man tänker på mekanismen i hjärnan som står bakom stress) och så utvecklade att vi kan föreställa oss något som kanske kan hända och det kan också göra oss stressade. Men samtidigt varnar sapolsky också för att man inte ska lura sig själv och tro att alla orsaker till stress hos människor är psykologiska och att det går att bota dem genom rätt tänkesätt. Han ger exemplet hemlöshet. Slutligen var det intressant att se att inte ens världens ledande stressforskare, med all sin kunskap om stress, är resistent mot stress.

Det andra avsnittet tar upp vår digitala värld som tema. Både det första och andra avsnittet är gjorda på samma sätt: Hansen för fram ett ämne med hjälp av tecknade klipp som illustrerar några händelser eller processer i våra kroppar och genom att prata med olika människor som är antingen experter på ämnet eller som har upplevt det fenomen han pratar om. I det här avsnittet inför han till och med ett experiment med en familj som fattade beslutet att vara utan skärmar under en vecka. Avsnittet är mest fokuserat på våra mobiltelefoner och hur det är möjligt att vi är så beroende av att fingra på dem hela tiden. Ännu en gång dyker vår gärningsman från första avsnittet upp: våra “primitiva hjärnor”. De är den sak som verkar ligga bakom alla problem vi har — både stressen och vårt skärmberoende har samma orsak bakom sig. Hansen påstår att det är att våra hjärnor är i “osynk med den tid som vi lever i”. Han ger en exakt och detaljerad men samtidigt klar inblick i vad det är som driver oss att vara beroende av något. Det är nämligen att våra belöningssystem har varit mer eller mindre desamma sedan stenåldern. Det var intressant att se hur våra hjärnor egentligen är primitiva, oavsett alla stora saker vi har gjort under alla dessa tusentals år — från konst, kunskap och teknologi till språk. 

I det här avsnittet pratar programvärden med en programmerare och forskare, Aza Raskin, som har utvecklat ett program som möjliggör att vi ägnar oräkneliga timmar av våra liv åt våra telefoner. Han pratar om något som var särskilt förskräckande — hur stora företag som Google och Facebook har hittat sätt att bryta sig in i våra hjärnors gamla sätt att belöna oss och “tvinga” oss att slösa bort så mycket tid på att bara “skrolla” genom massor av bilder och information så att företagen kan dra in massor av pengar. 

Ett argument som ofta hörs i sådana debatter om nya teknologier är att vi (människor) inte bör  vara så rädda för dem eftersom man först har varit rädd för många uppfinningar som faktiskt har gjort våra liv rikare. Till exempel, tryckta böcker när tryckpressen kom och man trodde att den förstörde människors sätt att tänka eller när tåget uppfanns och några påstod att vi inte är tillämpade för sådana höga hastigheter. Det var väldigt intressant att se hur de här argumenten är fel —  hjärnforskaren Susan Greenfield påstår nämligen att denna “teknologi är runt oss hela dygnet” (och det har inte hänt förr) samt att de äldre teknologierna berikade våra liv och hjälpte oss att förstå våra omgivning medan de nya försöker att ersätta dem genom att skapa en ny parallell värld. Man kan tänka sig att allt detta är lite överdrivet och låter lite som om de försöker skapa panik och på det sättet locka tittare, särskilt eftersom alla åsikter som fördes fram i avsnittet var ensidiga (emot teknologi). Personligen tycker jag att man måste lägga märke till det här, men allt detta (att åsikterna var ensidiga) gör inte alla dessa argument och fakta mindre sanna. Jag tycker att vi människor utvecklar de här teknologierna väldigt snabbt utan att veta tillräckligt om dem.

I mitt tycke är serien ett bra sätt att uppmärksamma några av den moderna världens mest spridda problem — något som alla vet om och upplever men som  samtidigt är något som inte så många förstår. Det möjliggör för allmänheten att lära känna sig själv bättre genom ett intressant och lättförståeligt program och att komma i kontakt med förhållanden som upptäckts av många viktiga forskare och experter.

 

Eva Ožeg

“Din hjärna”

I serien ”Din hjärna” undersöker läkaren, psykiatrikern och författaren Anders Hansen hur våra hjärnor fungerar och vad det betyder för oss att våra hjärnor inte har förändrats sedan så många år. 

Jag tittade på avsnitt ett och två och jag tyckte verkligen om dem. Det är uppenbart att programmets huvudmål är att undervisa, att lära sina tittare någonting nytt och nyttigt. De använder animationer för att tittarna lättare ska kunna visualisera det som beskrivs. Programledaren förklarar allting på ett klart och tydligt sätt och ger en kort sammanfattning efter varje segment. Programmet är strukturerat på en bra sätt med en rubrik för varje segment t.ex. Vad är stress?, Vad händer i kroppen när du blir stressad? osv. Det är en bra kombination av förklaringar av vad som händer i hjärnan och råd för hur man kan ändra sina dåliga vanor för att leva ett bättre liv.

Första avsnittet handlar om stress och vad som händer i våra hjärnor när vi blir stressade. Stress beskrivs som ett sätt att överleva. Det berättas att vår kropp försöker skydda oss från faran och förbereder sig för att slåss eller fly. Detta är orsaken till att man börjar svettas, blir utmattad, mår illa, blir torr i munnen eller otrevlig när man är stressad. En bra dos stress är ingenting farligt men det är farligt när det är för lite eller för mycket stress. Stress kan orsaka problem med magen, sömn osv.

Sedan får vi lära oss lite om fobier. Det är intressant att man inte borde vara rädd för att flyga för att det inte är så många som dör i flygplansolyckor jämfört med bilolyckor. Antalet flygolyckor kommer inte ens nära antalet bilolyckor men det är så många människor som är rädda för att flyga men inte för att köra bil. Förklaringen som gavs var att människor inte blir så rädda när de känner att de har kontroll över situationen. Jag tyckte att det var en ganska enkel men smart förklaring. 

Hansen intervjuar skådespelaren Leif Andrée och pratar med honom om hur det är att vara skådespelare och ha scenskräck. Han intervjuar också stressforskaren Robert Sapolsky om ångest. Två narkosläkare berättar att de tränar för att kunna fokusera på det som är viktigast under stressiga situationer, när de får patienter som svävar mellan liv och död. 

Det som jag tyckte var mest intressant i avsnittet var intervjun med Elisabet, en kvinna som var vittne till en terrorattack och på grund av den upplevelsen kämpar med PSTD. Det var så hemskt att lyssna på henne prata om hur starkt hennes liv påverkats av bara några minuter. 

Efter första avsnittet bestämde jag mig för att fortsätta titta på det andra avsnittet som handlar om mobiltelefoner och vårt beroende av dem. Jag var intresserad av det avsnittet för att jag själv har märkt hur min hjärna har förändrats jämfört med den tiden när jag var yngre och mobiler inte var så allestädes närvarande. Jag har t.ex. märkt att jag har svårt att koncentrera mig på en sak för en längre tid för att jag är så van vid att göra flera saker samtidigt. En annan sak som jag märkte var hur lång tid det tog att skriva den här uppsatsen eftersom jag var distraherad av min mobil varannan minut när jag skrev den. Det var mycket ironiskt att titta på min mobil och på Hansen som pratar om hur mycket människor använder mobiler.

I andra avsnittet gör Hansen ett experiment med familjen Franklin Wolling i vilken familjen försöker ha en helt skärmfri vecka. Det tyckte jag var en bra idé och jag skulle gärna försöka göra experimentet själv. Jag tyckte dock att det inte var rättvist att de inte fick lyssna på musik eftersom om de fick ha väckarklockor, enkla telefoner och sådant,  varför kunde de inte ha en liten radio eller grammofon.

Det som överraskade mig mest var det oändliga scrollandet. Jag har aldrig tänkt på hur mycket tid man slösar bort på grund av denna funktion och jag var riktig chockad när Aza Raskin, som uppfann den här funktionen, sa att det var minst 200 000 livstider som mänskligheten scrollar bort varje dag.

En annan sak som jag tyckte var väldigt intressant att höra om var hur manga barn som inte får tillräckligt med uppmärksamhet eftersom deras föräldrar använder sina mobiler hela tiden. En sådan brist på omvårdnad kan inte ha positiva effekter på barnets utveckling.

I avsnittet var det ett litet spel där tittare måste räkna hur många gånger Hansen säger ordet hjärna och samtidigt räkna hur många bussar som passerar bakom honom. Poängen var att se om den som tittar verkligen kan multitaska. Det här spelet påminde mig om ”Brain Games”, en amerikansk tv-serie på National Geographic som också undersöker hur våra hjärnor funkar. Det här spelet tycker jag var en bra idé för att det hjälper till att behålla tittarens uppmärksamhet och att engagera dem. Jag tyckte att hela programmet är förtroendeingivande. De hittade experter i olika områden för att få en hel bild av de teman som undersöktes.

I slutet av det andra avsnittet tittade vi på framtiden och det som vi fick höra om först var en ganska pessimistisk och deprimerande framtid där allting är grått och negativt, men sedan fick vi en optimistisk och hoppingivande avslutning som konkluderar att om vi bara använder de möjligheter som vi har på rätt sätt så kan det leda till att vi mår bättre och lever längre.

Jelena Čović

Kallocain – kapitel fyra

Kapitel fyra kan betraktas som den första riktiga vändpunkten i boken – Leo är upphetsad över att äntligen ha en chans att testa sitt kallocain. Det enda som förstör hans glädje är Rissen, som tilldelats honom som kontrollchef och som har till uppgift att övervaka Leos experiment. Jag måste erkänna att det var först efter en djupare läsning av detta kapitel som jag såg en riktig bild av båda karaktärerna, det vill säga deras olika syn på det samhälle där de lever. I början trodde jag att Leos misstänksamhet mot Rissen härstammade från hans rädsla för att Rissen skulle avslöja hans negativa attityder gentemot staten. Jag var övertygad om att Leo hade låtsats vara en större anhängare av staten än han egentligen var, för att motbevisa tvivel om hans eget missnöje med staten, något som kanske kunde utläsas av hans tal på Ungdomslägrets avskedsfest. Men efter en närmare läsning insåg jag att Leo inte hade låtsats. Han hade verkligen fortfarande trott på de idéer staten främjade, främst idén att en individ skulle offra sig för statens välfärd. Och han trodde att alla medlemmar i samhället verkligen var glada över att kunna bidra till samhället som helhet, och att det bara fanns några falska sympatisörer som var missnöjda med systemet. Han trodde att han skulle hjälpa till att upptäcka statens fiender med sin nya uppfinning – kallocain. Redan med den första försökspersonen fick Leo ett oroande erkännande. När han fick en dos kallocain, sade mannen utan tvekan hur missnöjd han verkligen var och påpekade alla svårigheter försökspersoner i Frivilliga offertjänsten måste hantera. Leo blev arg och frågade mannen varför han gått med i tjänsten alls om han var så missnöjd. Denna tjänst, till skillnad från de andra, var frivillig. Mannen svarade:

„Visst gick jag själv – men inte visste jag att det var som det var. Nog trodde jag det var att lida – men på ett annat sätt, ett högtidligare sätt – och att dö – men på en gång, och i hänförelse. Inte dag och natt tum för tum. Jag tror det vore skönt att dö“.

Efter att kallocainet slutat fungera kände mannen otrolig skam, men också rädsla och hjälplöshet. Han erkände att han hellre skulle välja döden än livet i en sådan stat. Rissen tröstade mannen och sa till honom att de inte skulle berätta för någon vad han hade sagt. Leo blev förvånad över Rissens handling. Han trodde till och med att Rissen testade hans lojalitet. Men det var inte på grund av det som Leo uppförde sig som han gjorde. Han hade ingen sympati för mannen, dessutom kände han stark avsky mot honom. Leo betraktade honom som en feg och en otacksam person. Men det som störde honom mest, även om han inte var medveten om det vid den tiden, var avund. Han avundades mannen att han trots allt återigen kunde, åtminstone för ett ögonblick, uppleva den ungdomliga entusiasmen från den dagen då han hade anmält sig till Frivilliga offertjänsten:

„Jag vet ännu i dag, att jag talade högdraget och överlägset. Saken var den, att jag oförhappandes fått en bestämd motvilja mot min första försöksperson. Skäl till en sådan inställning tyckte jag mig ha tillräckligt: fegheten och den själviska ansvarslösheten, som han dolde under en mask av mod och offervilja, när han var medveten om att hans chefer ville ha det så. Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet! Gällde det bemantlad feghet, såg jag ju själv, hur vidrig den var, även om jag inte märkt det då det gällde bemantlad sorg. Vad jag däremot inte klart såg, var en annan orsak till min avoghet, en som jag först senare har upptäckt och förstått: återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick… Hans korta extatiska vandring till ungdomslägrets propagandakontor den dag han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten – ja, den avundades jag honom“.

Leo verkar under någon tid ha känt att den verkliga bilden av samhället inte var en riktig reflektion av vad staten propagerade för och vad han trodde på, men han kunde inte erkänna det för sig själv vid den tiden. Han kunde inte möta den dystra sanningen som en del av honom kanske redan visste. I en mening från detta avsnitt säger Leo att han var så hjärntvättad att han blev känslomässigt förlamad: „Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet!“ På så sätt låter han oss veta att saker har förändrats. Han bekräftade detta med ytterligare en mening, när han kommenterade den besvikelse han upplevde när alla försökspersoner visade missnöje under påverkan av kallocain:

„…alla tycks vara mer än lovligt ynkliga. Jag hade väntat ett instämmande. Det skulle lättat mig och på något sätt fört mig lite längre bort från hela pinsamheten. Då jag märkte, att han [Rissen] inte delade min starka avsky, blev det hela dubbelt pinsamt“.

När han insåg att Rissen inte delade hans förvåning över hela situationen blev Leo helt förkrossad. Hans besvikelse verkar ha drivits fram av sanningen som han hade försökt att fly ifrån. Jag tror inte att Leo faktiskt skapade kallocain för att ertappa statens fiender, men för att bevisa för sig själv att människor verkligen var glada i ett system han hade trott på så länge. På detta sätt ville han ta bort de tvivel som väckts hos honom, men kallocainet visade en sanning som han inte ville se. 

 

Lara Jukić 

Kulturk(r)amp

Kulturarvet. Kulturell appropriering. Mångkultur. Kulturkrockar och kulturmöten. Tittar du på en tidnings debatt- och opinionssida, så hittar du utan tvekan några av dessa ord. Även om man skulle kunna påstå att människan idag är besatt av det tekniska och det materiella, är kultur och identitet fortfarande bland de högst aktuella debattämnena. På förra årets Kulturk(r)amp stod just sådana, samtidigt eviga och tidsaktuella, kulturfrågor i fokus.

Vi inledde kursen med en teoretisk diskussion om komplexa fenomen som kultur, konst och humaniora, för att försöka få fram meningen bakom dessa begrepp och hur man uppfattar och värderar dem i dagens värld. Detta blev vår utgångspunkt för den ”kulturresa” som vi gjorde under resten av kursen genom att läsa kritiska, konstnärliga och tidningstexter samt titta på en del kulturprogram producerade i Sverige.

Vi tittade på Louisiana Channels program om författare som pratar om hur de förtrollades av böckernas ”magi”. För de flesta hände det när de var små barn och fick sina första böcker från föräldrarna. Kärlek till läsandet ledde till att många började skriva själva. Det var så för Kerstin Ekman, författare och tidigare ledamot av Svenska Akademien, som lånade böcker av sin far. I sitt avsnitt pratar Ekman om den starka kopplingen mellan svensk litteratur och Sveriges naturlandskap. Enligt henne står svenska författare ”närmare natur”, Något som kan bidra till den svenska diktningens melankoli. Jag valde dessutom att titta på avsnittet av Jonas Hassen Khemiri. Likt Ekmans började hans kärleksaffär med böckerna när han var väldigt ung, och han upptäckte ”böcker för vuxna” på ett av Stockholms stadsbibliotek. Läsandet tillät honom att lära känna andra världar, där han verkligen kunde leva. Khemiri säger att han blev beroende av läsandet – av böcker av författare som Nabokov, Faulkner och Hesse, böcker som, enligt honom, kan förstöra en. Idag kallas Khemiri för ”sin generations starkaste röst” och han förmedlar följande budskap: ”läsandet måste vara farligt”.

Ett annat program som vi tittade på var Babel, som ägnar sig åt litteraturen och händelser inom litteraturvärlden. I flera avsnitt diskuterade man den då aktuella skandalen som skakade Sveriges kulturvärld och blev orsaken till en kris inom Svenska Akademien. Svenska Akademiens kris blev till Nobelprisets kris när, för den första gången på 70 år, ett beslut fattades att inget pris i litteratur skulle utdelas detta år. Krisen var ett ämne som vi diskuterade mycket under kursen, och ledde till ett intressant debatt om det moraliska i konsten (”Kan en omoralisk konstnär skapa god konst? Vem är det som kan bedöma konst?”) samt det förtroende som man känner för prestigefulla kulturinstitutioner och mytologiseringen bakom deras verksamhet.

Vår nästa diskussionspunkt var programmet Liv och Horace i Europa – den nya resan, där “två av Sveriges mest tongivande kulturpersonligheter” serieskaparen och programledaren Liv Strömquist och akademiledamoten och författaren Horace Engdahl, ger sig iväg på en ”bildningsresa” genom Europa och besöker sex resmål som Strömquists valt. Ett genomgående tema är i alla avsnitt människans önskan att skapa ”paradis på jorden”, och alla platser som Liv och Horace besöker är ett försök till detta. Man märker dessutom en stark feministisk inriktning i Strömquists val av resmål, för att de flesta avsnitt har i sitt fokus starka kvinnliga figurer. I Capalbio besöker de Niki de Saint Phalles fantastiska och fantasifulla Tarotpark med skulpturer som skapades för att konstnären ville återta kvinnokroppen. Dessutom pratar de om Artemisia Gentileschi, en barockmålare som under 1600-talet undergick en sju månaders rättegång efter att ha anklagat sin mästare för våldtäkt. Under rättegången utstod Gentileschi anklagelser om sin moral och även tortyr, och hennes lidande avspeglas i mästarinnans mest berömda verk: Judit dödar Holofernes. Under besöket i Villa Diodati i Geneve pratar de om ”litteraturhistoriens skandalomsusade världsstjärnor”, Lord Byron, Mary och Percy Shelley, och deras moderna idéer om romantiska förhållanden och fri kärlek. I Moskva tittar de på den mytomspunna ikonen Gudmodern från Vladimir och diskuterar Aleksandra Kollontaj, som Var bolsjevik, minister i Lenins först regering samt ambassadör i Sverige, och hennes idéer om det goda samhället och kvinnobefrielse som skulle uppnås genom kollektivisering av familjelivet. Till slut kommer de till St. Ives, där Virginia Woolf bodde på Talland House och där hon fick inspiration till sin roman ”Mot fyren”. Kulturresan avslutas med följande slutsats: ” Livet handlar om en enda sak: att skapa något vackert här och nu.”

Och apropå kvinnor i kultur ägnades en större del av kursen åt den svenska litteraturkritikern Klara Johanson. Vi läste både hennes egna texter och texter om henne. K.J., som hon ofta kallas, var en ”lesbisk föregångskvinna”. I Carina Burmans biografi över Klara Johanson läste jag om hennes kärleksrelationer med dåtidens kulturkvinnor, till stor del samlade runt Fredrika Bremer Förbundet, en av Sveriges äldsta kvinnoorganisationer. Publicisten Ellen Kleman, som K.J. kallade för Choice, den ”utvalda”, var hennes livskamrat, men “i den erotiska generositetens namn kunde man unna andra glädjen av sin livskamrat”, och så ingick K.J. i ett förhållande med skulptrisen Sigrid Fridman, som hon försvarade i det offentliga debatten om hennes konst. Fridman skapade statyer av både K.J. och Frederika Bremer, författaren vars brev K.J. samlade och publicerade. När det gäller K.J.:s egna skrifter, läste vi Sexualsystemet från boken Kritik, en text där hon skriver om ”den allmänna sal för könsbesatta som kallas kulturvärlden”. På ett ironiskt men dagsaktuellt sätt skildrar hon, i en anekdot från en pappershandel, den moderna fixeringen vid kön som gör att ”neutrala föremål […] förs inte längre i handel”. Hennes kritik av könsroller som påverkar livet även i dess mest triviala aspekter visar att K.J. var en människa som gick före sin tid.

Det som jag anser var bäst med kursen var dock hur mycket vi själva fick ”styra” den, både i diskussionerna och när det gäller innehållet. SVT Edit är ett program där ”populärkultur möter samtidens stora frågor”, och efter att jag föreslagit det, tittade vi på programmet Cherrie: Ut ur mörkret, som i tre korta avsnitt ger en mångsidig bild av den somalisk-svenska sångerskans liv, karriär och konst. År 2016 gjorde Cherrie ett genombrott inom R&B-världen med sin första skiva Sherihan, som samtidigt är en hyllning till och en klagosång över förorten Rinkeby, där hon växte upp. I sina sånger skildrar Cherrie den tuffa förortsvardagen och belyser olika problem de som bor i svenska storstäders förorter brottas med dagligen. Hon tar starkt ställning mot hopplösheten och brutaliteten – Cherrie vill bli den förebild som saknas i förorten och uppmuntrar andra att ta sig ut ur dess mörker som hon gjort. Våldet och fattigdomen i förorterna är självklart ett komplext och systembetingat socioekonomiskt problem som kräver mer än musik för att lösas. Men vad Cherrie står för är en positiv representation av Rinkeby och dess invånare, en ny röst som berättar om både sorgen och hoppet och, trots allt, en framtidstro.  Och även i den cyniska världen där vi lever idag, finns det fortfarande många som tror att musik, och konst i allmänhet, kan förändra världen.

Till kursen bidrog vi förutom detta med våra föredrag, som vi höll om nya kulturella fenomen som youtubare och ”cancel culture” samt ”sensitivity readers”. Vi fick undersöka nya företeelser inom kulturvärlden och sedan diskuterade vi temana inom kursens kontext. Dessutom fick vi uppgiften att intervjua en person som var kopplad till kulturvärlden och ställa samma frågor som vi behandlade i kursens början. På den sista lektionen höll vi ett kort anförande om detta.

För mig var Kulturk(r)amp bland de mest intressanta kurser som jag fick ta under mina studier. Temaurvalet var brett och ämnena diskuterades ur många vinklar och aspekter. Under kursens gång har vi studenter undergått ett slags bildningsresa som utvidgade våra kulturkunskaper, både när det gäller den rent teoretiska uppfattningen och den verkliga kulturvärlden i Sverige.

 

Anamarija Tkalec