MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Kursen Kulturk(r)amp, dess mål och resultat

Kursens innehåll ägnade sig åt att öppna studenternas ögon för dagens kulturtillstånd och försöka förklara begreppen kultur, konst, humaniora och bildning. Jag tror att dessa begrepp är komplexa och sammansatta och det är inte enkelt att svara på frågor som vad är kultur, vad är konst, varför är humanioras ställning svag idag osv. Varje person har sina uppfattningar när
det gäller dessa termer och det har varit intressant att få höra dem alla.

Kursen började med programmet ”Liv och Horace i Europa” och vi tittade på det och diskuterade. Programmet är ett försök att förklara begreppet bildningsresa och dess syfte genom att resa runt i Europa med akademiledamoten Horace Engdahl och serieskaparen Liv Strömquist, en kombination av klassiskt och modernt tänkande. Bildningsresan var också ämnet för Leif Alsheimers bok med målet att lära ut det abstrakta tänkandet, förmågan till inlevelse och empati och att ge människor redskapen för att kunna tänka kritiskt, förstå samhällsutvecklingen, sammanhangen och sin egen plats i verkligheten. Han framhöll humanioras relevans i samhällets utveckling:

“De värden som humaniora förkroppsligar är centrala och vitala för alla
universitetsdiscipliner och för varje yrke. De motverkar den förödande
kombinationen av värdenihilisim och teknokrati.”

De här är väldigt starka ord och jag tror man alltid måste påminna sig om dem, alla människor inte bara de som är verksamma inom humaniora.

Litteraturkritikern Klara Johanson (1875-1948) förklarade sin åsikt om sexualsystemet i boken ”Kritik” något som också är viktigt på kulturens område. Hon börjar med Charlotte Perkins Gilmans utsaga att den nutida civiliserade mänskligheten är “oversexed”. För att bevisa det ger Klara oss ett exempel från sitt liv – köpet av ett bläckhorn i pappershandeln. Försäljaren frågade henne om det skulle vara till en dam eller en herre och i hennes svar och text märker vi en ironisk och komisk ton om varför könsroller är viktiga inom samhället. Hennes svar var enkelt men mäktigt: “Till ingendera delen utan till en bättre person.” Klara var före sin tid – hon skrev så klart, kritiskt och starkt. En fantastisk kvinna som kämpade mot det konservativa och föråldrade systemet.

Vi läste Håkan Lindgrens artiklar om Åsa Crona och kaliforniska hippier som befriade datorn. Första artikeln handlar om skribenten Åsa Crona som alltid var egensinnig och kritisk och vågade att skriva vad hon verkligen tänkte. Håkan uttrycker sorg över att det inte finns nya idéer och unga provokatörer idag och han vill ha mer Åsa Crona på kultursidorna. Igen påpekar han att det finns många problem inom vår kulturkrets likaväl som inom humaniora. Den andra artikeln handlar om den teknologiska utveckling som började med den kaliforniska alternativkulturen på 1960-talet. Hippiernas motto var: “ingen äger något, alla har rätt att bygga vidare på andras skapelser.” (denna meningen relaterar till dator- och internetutveckling). Håkans åsikt är att den här utvecklingen är rebellisk och därför kan man inte bygga ett stabilt och rättvist samhälle på den (konsekvenserna av detta känner man idag).

Vi tittade på programmen Babel, Kobra och Louisiana Channel. Babel fokuserar mest på litteratur och dess utveckling i Sverige. Min kurskamrat Anita G. sa att det finns kritik mot Babel på grund av programmets mål att bli populärt och för att det därför har kommersialiserats. Jag håller med, Babel behandlar ämnen som redan är offentligt diskuterade och av den här orsaken har programmet blivit monotont och prosaiskt. Å andra sidan behandlar Kobra värdefulla, mångsidiga och internationella ämnen som gäller kulturens olika riktningar – konst i laboratoriet Cern, den Oscarsbelönade polska filmen Ida, elektronisk dansmusik i Sverige, voodoo, afrikansk konst osv. Louisiana Channel behandlar olika och intressanta ämnen men avsnitten är för korta, tycker jag, och om något blir intressant kan man inte få veta mer.

Vi höll föredrag om olika teman – symboler, färger och kroppsspråk i olika kulturer, kvinnorollen i litteratur och film, pronomenet hen, om man kan skilja på svenska dikter och pop-låtar, karikatyrernas roll i konsten, kultur och politik.

Vi gjorde intervjuer med utvalda personer om kultur och konst och försökte på så sätt förklara och därmed förstå dessa begrepp.

Vi har läst några kapitel ur essä- och artikelsamlingarna ”Uggla” av Aase Berg och ”Ärret efter drömmen” av Horace Engdahl. Aase Berg ville uppnå kritiskt tänkande och uttryckte sina åsikter, metaforer och gör flera jämförelser gällande kultur, könsroller, kärlek, död, natur och kvinnan som mor och hennes förhållande till barnet. Horace Engdahl skrev om konst, litteratur och kritik och lade accenten på deras stora betydelse i dagens värld – de är lika värdefulla som vetenskap eller teknologi. Jag läste kapitlet ”Från eufori till anatomi: Stig Larssons lyrik” och förstod poängen med hela samlingen – en konstnär måste vara provokatör (Håkan Lindgren har samma åsikt), ställa höga krav på sig själv och ta konsten på allvar. Kanske är det ett recept för hur människor kan förbättra kulturens och humanioras tillstånd?

Kunskap och värde

Dagens värld har mer och mer blivit en teknologisk plats och människor har tyvärr blivit fackidioter. Kanske är det för direkt att skriva eller säga och det låter bittert men jag tror faktiskt att den här meningen är dagens människotillstånd. Globalisering och teknisk utveckling främjar samhället i allmän betydelse men hejdar också mänsklighetens utveckling – frågan är finns det en människa av kött och blod med egna tankar och uppfattningar utan hjälp av datorer, robotar och teknologi eller deras påverkan? Vi människor kan inte tillåta att vår bildning eller utbildning i humaniora dör. Om humaniora dör ut, ska mänsklighetens historia och de framgångar som skapats med stor möda genom tiderna också dö ut. Vill mänskligheten verkligen hoppa i galen tunna och tillåta det?

Efter den här inledningen som är pessimistisk (för jag tror pessimism mot dagens mänsklighetsutveckling är det första steg som har makt att rädda humaniora och bildning i allmänhet) ska jag försöka förklara vad bildningsresa, kultur, konst och vetenskap är och hur man kan förbinda dem och hur de påverkar varandra.

Vi tittade på programmet ”Liv och Horace i Europa” som förklaras som en bildningsresa. Min åsikt om programmet är att de genom Horaces stor kunskap om historia, litteratur, musik och konst och Livs omedelbara och ungdomliga erfarenhet av världen har försökt att utbilda svenskarna och förklara humaniora och bildning. Men misslyckats. Jag tror att man för att kalla någonting för en bildningsresa måste man delta inte bara i ett vanligt samtal, men också gå in i en nyttig och värdefull diskussion. Naturligtvis är det nödvändigt att ha kunskapen om händelser och saker som händer och har hänt i världen och historien men det viktigaste är önskan att försöka förstå människorna och världen själv. Vi tittade på programmet men jag känner mig likadan som före, min förståelse är inte bättre och jag tror många eller majoriteten av svenskarna känner på samma sätt. Vi deltog inte i resan, vi var inte där och det är viktigt – att se allt med egna ögon.

Kultur och konst

Kultur och konst är breda begrepp, komplexa och sammansatta. Min intervjuperson, en väninna som studerar konsthistoria och engelska försökte att ge mig svar på några frågor. Hon säger att kultur representerar grunden för humanitet, den är bas för varje nation och varje land och består av olika beteendemönster, seder, företeelser och normer. Hennes svar får mig att tänka att kultur faktiskt är allt omkring oss. Just det säger hon i sitt svar om konst: “Konst är allt omkring oss – allt man uppfinner och gör med egna händer är konst på något sätt.” Jag håller med, konst har stor makt inom kultur, så mycket kan man göra med konst – uttrycka känslor, upplevelser, erfarenheter och slutligen attityder. Konst är kommunikation med andra människor, det förflutna och framtiden och på så sätt är den allt som kultur representerar och omfattar. Tyvärr har kultur och konst blivit en lyx idag även om man bortser ifrån att vi lever i migrationernas tid. Det finns mycket av så kallad populärkonst som är kommersialiserad och bara söker efter pengar och berömmelse och kulturen blev påverkad av en livsstil som har förändrats i hög grad.

Konst och vetenskap

Jag tittade på programmet Kobra, avsnitt två som handlar om konst och vetenskap och deras inbördes förhållande. Jag måste säga att det var svårt för mig att förstå förbindelse mellan de två men efter det här avsnittet var jag helt fascinerad och kan säga att jag har lärt mig mycket. Det handlar om programmet Artists in residence och flera konstnärer som besökte partikelfysiklaboratoriet Cern i Schweiz för att få inspiration för sina verk. Första meningen i avsnittet slog huvudet på spiken – man måste låta konsten kollidera med vetenskapen. En fantastik mening! Poängen är att konst och vetenskap påverkar varandra, t.ex. den tyska konstnären Julius von Bismarck vill skapa konst genom att kontrollera blixten eller piska naturen som alltid slår tillbaka. För honom är naturen ett politiskt landskap och på så sätt gör han revolt mot de styrande. Andra exemplet är två konstnärer från Taiwan, Peg Ying Bin och Wenchi Su som är dansare och koreografer och undersöker mötet mellan kroppen och det som pågår nu – hur vi reagerar på de tekniska förändringarna. Ändamålet är att ta reda på hur kroppen korresponderar med tankar, ekvationer och känslor. Deras åsikt är att både konstnärer och forskare försöker förstå världen. Det är faktiskt så, man måste vara nyfiken.

Slutsats

Låt dig själv bli en nyfiken provokatör, var inte rädd att främja dig själv och samhället (nya ideér är nödvändiga just nu!) och hitta ditt uttryckssätt och din konst (alla människor får det).

För att sammanfatta: bli en Åsa Crona.

 

Valentina Radoš

Flyktingkrisen (insänd i början av december)

Våldet och kriget har varit en konstant i hela den mänskliga civilisationens historia. Kriget gör att många människor förgås som offer till den meningslösa förstörelsen och att ännu flera plötsligt förlorar sina hem och de liv som de dittills har levt. Den andra gruppen har dock en sak kvar: hoppet om en bättre morgondag. Med detta hopp är en annan konstant i människans historia förbunden: migrationen.

Som alltid förut pågår i dagens värld flera krig. Ett särskilt bråkigt område är Mellanöstern. I Syrien har ett blodigt inbördeskrig mellan fyra sidor rasat sedan mars 2011, vilket har lett till flera än 300 000 döda och tvingat över 11,6 million människor att lämna sina hem. En av sidorna i kriget är den så kallade Islamiska staten, en terrorgrupp som har begått många brutala brott, främst i Syrien och Irak, men i flera andra länder också. Dessutom har våldsamma oroligheter pågått i Afghanistan, Pakistan och några afrikanska länder. Allt detta och annat har fått många att fly från sina osäkra hemländer – enligt Förenta nationerna var nästan 60 miljoner människor på flykt vid slutet av 2014.

En del av dessa flyktingar har tagit sig till Europa och sökt asyl där – under de första nio månaderna 2015 ansökte över 810 000 människor om asyl i Europeiska unionen. Deras resa till Europa är ofta väldigt besvärlig och till och med livsfarlig, vilket är orsaken till att många har dött på vägen. Det finns två vanliga rutter som de använder för att komma in i EU. Den ena är den så kallade Medelhavsrutten, en farlig sjöresa från Nordafrika till Italien som mest görs av människor från afrikanska länder, särskilt från Eritrea, men också av många syrier. Den andra kallas Balkanrutten och leder via Turkiet och de grekiska öarna till det grekiska fastlandet och sedan genom Makedonien, Serbien, Ungern eller Kroatien och Slovenien till EU:s kärnländer. De som tar sig till Europa via denna väg är mest människor från Mellanöstern och Asien, främst syrier, irakier, afghaner och pakistanier. De använder ofta osäkra små gummibåtar för att nå den grekiska kusten och de går till fots på fastlandet. Efter att i april 2015 fem båtar med nästan 2000 flyktingar sjönk i Medelhavet, började det talas om den ”europeiska flyktingkrisen”. Sedan dess har den så kallade flyktingkrisen varit ett hett tema i Europa. En hel rad frågor och utmaningar har öppnats och det har funnits många oenigheter om hur situationen ska hanteras. Tyvärr har det också visat sig hur mycket xenofobi det finns i Europa.

En anmärkning som ofta hörs är att det bland flyktingarna finns många ekonomiska migranter, människor som kommer till Europa för att finna jobb och bättre liv. Några anser att de inte bör mottas, men denna ståndpunkt kan jag inte stödja. Ekonomiska migranter är ju inga turister, utan människor som inte kan skapa en människovärdig tillvaro i sina hemländer. Dessutom bidrog i många fall århundraden av europeisk kolonialism till att deras länder idag är så fattiga.

Motståndare till flyktingmottagande påpekar också att det finns ovanligt många vuxna män bland flyktingarna – runt 60%. Konservativa röster påstår att männen skulle ha stannat hem och kämpat, men de beaktar inte att en sida att kämpa för i många av dagens konfliktländer inte finns. I alla fall kan jag inte alls acceptera att vi i 2000-talet ska följa sådana traditionella könsroller. Ändå måste man erkänna att könsobalansen i framtiden kunde bli ett problem för de länder som tar emot många flyktingar. Dessutom hävdar några till och med att det bland flyktingarna kan finnas terrorister som kommer till Europa för att orsaka förödelse. Jag tycker att det är ett smaklöst försök att sprida panik. Om vi vet att många har åkt från Europa till Mellanöstern för att kämpa för den Islamiska staten, varför skulle någon gå till fots åt det motsatta hållet?

EU:s strategi i hela den här situationen har inte fungerat så bra. De som kommer in i EU ska registreras och ge fingeravtryck och sedan kan de söka asyl. Enligt Dublinförordningen ska det första landet i EU som den asylsökande tar sig till pröva asylansökan. Problemet är emellertid att de flesta flyktingarna inte vill stanna i länderna vid EU:s utkanter som Grekland eller Italien, utan de vill resa vidare till EU:s rikare länder som Tyskland eller Sverige. Randländerna vill ofta inte heller ta emot flyktingarna och därför struntar de ofta i att registrera dem. Några länder inom Schengenområdet har infört gränskontroll mellan varandra eller stängt gränsen mot andra länder, vilket har visat hur skör EU:s enighet är.

Sverige har varit ett av de främsta mottagarländerna. 2014 var landet den näststörsta mottagaren i EU, efter Tyskland, och i år är det bland fem största. Flyktingvågen har skapat en allvarlig utmaning för landet och många debatter förs om hur flyktingkrisen vidare ska hanteras. Många är rädda för att de talrika invandrarnas integration inte kommer att bli framgångsrik om något inte förändras och att det svenska samhället kommer att bli ännu mer segregerat. En annan fråga är om Sverige vidare kan finansiera sitt generösa mottagande med den nuvarande finansieringsmodellen. Därför tycker många att landet behöver en ny strategi för mottagande och integration. Samtidigt blir Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som opponerar sig mot invandring i Sverige, mer och mer populära.

Kroatien är ett av de länder som ligger utmed Balkanrutten. Flyktingvågen nådde landet i mitten av september 2015, när Ungern stängde gränsen mot Serbien. Därför var några oroliga, trots att flyktingarna bara tar sig genom Kroatien och inte vill stanna där. Medierna bidrog kanske lite till paniken genom att ständigt rapportera att ett visst antal flyktingar ”har kommit in i landet” istället för att säga att de har tagit sig genom landet. Kroatiens regering har organiserat en human behandling av flyktingarna, men det har funnits dispyter med grannländerna om deras passage över gränsen. Alla i Kroatien är dock inte eniga om att flyktingarna ska ha en sådan behandling; statspresidenten nämnde till och med förslag om soldater på gränsen. Dessutom har man kunnat höra några obehagliga rasistiska uttalanden – till exempel har en konservativ politiker sagt att muslimer kommer att översvämma Europa eftersom de är biologiskt starkare än européer. Kroatiska medier följde flyktingkrisen noggrant i september och oktober, men sedan kom parlamentsvalet och flyktingfrågan trängdes bort ur fokus.

Efter allt som jag har sagt, kan jag avsluta med detta: i dagens globaliserade värld är en utmaning som är så allvarlig som den pågående flyktingsituation en global utmaning. Inget land bör stänga gränserna och låtsas att det inte finns problem därute – vi är alla invånare av samma planet och ska arbeta tillsammans så att alla har det bra.

 

Ante Petrović

Flyktingkrisen – mitt helhetsintryck (insänd i början av december)

Innan man säger något om flyktingkrisen, tror jag att måste man förklara en språklig sak. Det är viktig att accentuera skillnaden mellan orden flykting och migrant dvs. ekonomisk migrant, och orden att fly och att flytta. Varför? Eftersom under de senaste månaderna har man ofta likställt eller förväxlat dem och det är inte samma sak! FN:s definition av en flykting är ”en person som lämnat sitt hem och som inte kan återvända dit på grund av fruktan för förföljelse beroende på etnicitet, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning eller de som tvingats lämna sitt hemland på grund av krig eller inbördeskrig.” Migrant är en person som har lämnat sitt hem frivilligt eftersom hen är till exempel arbetslös men svävar inte i livsfara. Så denna viktiga skillnad är att flyktingar flyr och migranter flyttar. Efter att skillnaden blivit klar kan man förklara några elementära frågor – vem är det som flyr, varför flyr så många och varför flyr de till Europa. Flyktingar flyr till Europa från två delar av världen – Mellanöstern och Afrika. De flesta av dem som flyr från Mellanöstern är från Syrien och Irak. Det finns också många ekonomiska migranter som flyttar till Europa från Pakistan och Afghanistan. Afrikaner som lämnar sitt hem kommer från Eritrea, Nigeria, Ethiopia, Somalia, Burundi och Sudan. Under flera månader har det kommit afrikaner över Medelhavet till den italienska ön Sicilien. De gör en livshotande färd över ett obändigt havet i jakt på ett bättre liv. De är medvetna om att de tar en gigantisk risk. När man tar kontakt med en smugglare, vet man inte om man kommer att dö eller överleva. När man går ombord, vet man inte om man kommer att dö eller överleva. Men det finns inte säkerhet i ens land, det finns inte fred, det finns inte ett normalt liv och det är den enda vägen att man kan ta. Människor som tar den vägen över Medelhavet tror att Europa är deras fristad och kan uppfylla alla deras förväntningar om ett bättre liv. De som kommer från Mellanöstern tar rutten via Turkiet och de grekiska öarna till Balkanländerna. Sedan hoppas de att komma främst till Tyskland och Sverige.

Inbördeskriget rasar i Syrien sedan 2011. Så länge jag minns, har det varit aldrig lugn och stillhet i Irak, bara oroligheter. En problem är att USA alltid sticker näsan i andras affärer, och det andra problemet är att många ‘rebellgrupper’ har dykt upp. Förutom kriget i Syrien, är det största problem att en annan grupp har dykt upp – den så kallade IS. 
Om kriget och oroligheterna i Mellanöstern har pågått så länge, frågar man sig varför har flyktingarna kommit i så stort antal nu och inte förr. Att Angela Merkel bjöd flyktingar till Tyskland och Europa är, tror jag, den största anledningen till flyktingarnas ankomst.
Det finns bland annat en problem med Turkiet, Grekland och Bulgarien. Turkiet utnyttjar situationen till att utpressa EU. Turkiet släpper flyktingar och migranter över gränsen eftersom landet vill bli medlem i EU. Det finns också indikationer att Turkiet indirekt stöttar IS och det kunde vara ett argument för Turkiets passiva roll i kampen mot IS. Grekland har enorma skulder och kan inte bära mer kostnader eller så har landet släppt människor över gränserna eller utnyttjat dem (t.ex. smuggling på ett omänskligt sätt). Flyktingar mishandlas och hotas i Bulgarien och är inte välkomna där. Dessutom, trotsar den så kallade Visegrad-gruppen (Ungern, Slovakien, Polen och Tjeckien) EU och vill inte acceptera flyktingar. Till exempel, tillåter Ungern inte att flyktingar kommer in och därför har statsministern Orban byggt ett taggtrådsstängsel mot Kroatien och Serbien. Slovenien har också byggt taggtrådsstängsel mot Kroatien eftersom landet vill ha en bättre kontroll över flyktingströmmarna. Dessa länder är inte de enda, andra har gjort det och det finns länder som tänker göra det. Är stängsel och murar verkligen en lösning? Är det det bästa Europa kan göra? Man kan kritisera till exempel Ungern, men extremhögern växter i hela Europa. Sverige och Kroatien är inget undantag. Mer och mer bevittnar man främlingsfientlighet både i Sverige och Kroatien samt i andra länder i Europa. EU knakar. Länderna med stängsel påminner om fängelser. Det kunde bli ett tredje världskrig. Jag undrar om det finns någon som tänker på människor och människoöden. Jag är inte övertygad. Man har tittat på nyheter om oroligheterna och kriget i Mellanöstern så länge att man blivit immun. Man ser det inte längre. Man har lyssnat så länge på teve om fattigdom, sjukdomar och oroligheter i Afrika att man blivit immun. Man hör det inte längre. IS ödelade världsarvsstaden Palmyra och andra kulturhistoriska platser i Syrien och Irak. Ingen stoppar IS i dess omänskliga förstörelse av män, kvinnor, barn, kultur och historia. För fruktansvärda saker händer i Mellanöstern eller Afrika, blundar man eftersom man tror att det inte angår en. Man tänker att det inte är nära så man bryr sig inte. Men nu har oroligheterna knackat på dörren och är allestädes närvarande. Vad som ska hända och vad Europa och resten av världen ska göra vet man inte. När jag tittar på allting som händer, undrar jag vilka vi människor är om detta att utplåna oss från jordens yta är så enkelt och knappast märkbart. Jag undrar vilka vi människor är om vi kan försvinna på ett ögonblick och om hela världen blundar i detta ögonblick. Jag undrar om det kommer en dag i morgon också?

 

Maša Virag

Uppsats om flyktingkrisen (insänd i början av december)

Mot bakgrund av de saker som hänt i Europa och världen under de senaste månaderna och åren kan man säga att världen som vi känner den genomgår seriösa förändringar. Ett av de största och mest omtalade problemen i dag är (vid sidan av IS) flyktingkrisen som drabbar Europa och djupt skakar världsdelens rötter. Det är den största flyktingkrisen sedan andra världskriget, och proportionerna av den växer med varje timme. Många diskuterar om det utan att känna till orsaker och bevekelsegrunder som är avgörande för förståelsen. Jag ska försöka att förklara det fullständigt, men jag ska också ge ett kroatiskt och svenskt perspektiv, eftersom båda länderna spelar en mycket viktig roll i flyktingkrisen. De flesta som kommer genom Turkiet och Grekland är från Mellanöstern. Inbördeskriget i Syrien inleddes 2011 mellan regeringstrupper ledda av president Bashar al-Assad och olika oppositonella grupperingar. Det inleddes under den arabiska våren och slutet av det är inte i sikte. Det finns många sidor inblandade och hela platsen är i fullständigt kaos, som det tyvärr brukar vara i Mellanöstern. Det är ännu mer komplicerat när vi beaktar Nato och Ryssland som båda har sina egna intressena i konflikten. Det är inte bara inbördeskriget som rasar där; ett stort eller ännu större problem är Islamiska staten, förkortat IS, en jihadistisk terrororganisation aktiv i Syrien och Irak.

De som kommer över Medelhavet är också från Syrien, men de flesta är från Afrika: Eritrea, Somalia, Nigeria, och så vidare. Som det brukar vara i sådana situationer är det vanliga människor som blir skadade av förvrängda idéer om politik och religion. Men inte alla som kommer till EU flyr från kriget – några flyttar i förhoppning om ett bättre liv. Kanske vi bör lära oss skillnad mellan flyktingarna som flyr för sina liv och migranterna. Kan vi skicka tillbaka de så kallade ekonomiska migranter? Är det rättfärdigt att göra det?  Både Sverige och Kroatien spelar en viktig_ roll i krisen, och skillnaden är att flyktingar går igenom Kroatien på väg till Sverige och andra länder i EU. Kroatien är en viktig punkt längs vägen eftersom även om de passerar Grekland identifieras de flesta av flyktingarna här. I norr gränsar Kroatien tilll Ungern och Slovenien – som stängt sina gränser med taggtråd och andra vill göra det. Men kroatiska regeringen gjort en stor insats för att föra flyktingarna på deras väg norrut. Ändå får Kroatien inte bli ett slags “hotspot”-centrum för flyktingar. Även om det finns infrastruktur nu kan Kroatien inte vara en flyktingförläggning. Vi har för lite resurser och de flesta om inte alla vill gå längre än Kroatien. Kroaterna visade sina stora hjärtan med alla typer av humanitära insatser. Den största är förmodligen den så kallade “Are you Syrious?” De är alla volontärer och de samlar in mat, kläder och andra förnödenheter som de kör till gränsen och mottagningsläger.

Sverige å andra sidan har antagligen fler komplikationer med flyktingar. Sverige är en av de största mottagarländerna och de mängder av flyktingar som kommer kan förändra landet på många sätt. Alla dessa människor behöver en plats att bo och jobb för att försörja sina familjer, och det kostar väldigt mycket. Förra året offentliggjorde Migrationsverket  en siffra – elva miljarder kronor. Problem uppstår också när flyktingar inte kan  anpassa sig till samhället, och naturligtvis vice versa. På lång sikt är könsfordelningen ett stort problem – dr flesta av dem som kommer är män, och för Sverige som har könsfördelningsproblem utan flyktingar blir det ännu större problem nu. I båda länder, Sverige och Kroatien, finns en del människor som inte vill ta emot flyktingarna, och de sprider hat och desinformation. Ta vad de säger med en nypa salt.

Eftersom fler och fler människor kommer till EU med varje dag som går finns det ett växande behov av en plan eller en lösning, eller åtminstone av en bättre och djupare förståelse av vad som händer i sin helhet. Att stänga gränserna är säkert en mycket hycklande lösning, men om Europa fortsätter att ta emot flyktingarna finns det kanske en risk för problem med jobb, ekonomi, kultur, könsfördelning och så vidare.. I alla fall bör vi vara öppna och humana på alla möjliga sätt. Om folk har tillräckligt med medvetenhet och empati och kärlek till varandra, kan flyktingkrisen ses i ett bredare sammanhang, som en början på en samexisterande livsstil mellan olika religioner och människor; flyktingkrisen kanske testar Europas mångkulturalitet. Ordet kris har sitt ursprung i det gamla grekiska krisein, vilket betyder avsöndra eller utsöndra – vi som civilisation nådde en kris och nu får vi en chans att se hur det verkligen står till mellan våra kulturer på det här planet. Krisen avsöndrade möjligheter och chanser till handling, verksamhet. Vi får en chans att skilja gamla vägar från de nya. Vi kan gå framåt endast genom krisen.

 

Luka Pezerović

Flyktingfrågan (insänd i mitten av november)

Flyktingfrågan är idag troligen den viktigaste politiska frågan i Europa. Senaste tidens attacker har gjort den ännu mer angelägen. Antal flyktingar åker ständigt. Varje vecka läser man att siffrorna växer och att spänningar mellan grannländerna blir värre. Kroatien vet att det nästan inte några flyktingar som vill stanna här. Vårt integrationsprogram är nästan obefintligt och vi har inte pengar för att erbjuda flyktingarna ett liv bättre än i flyktinglägren i Turkiet som de kommer ifrån. Därför är fokus i Kroatien på hur man bäst och snabbast ska transportera flyktingarna till Slovenien och vidare. Kroatiska politiker tycker att flyktingfrågan är Tysklands problem. Efter attackerna i Paris finns det dock mer oro. Det som det senast rapporterades om var att en av terroristerna rest genom Kroatien och släppts igenom.

Alla länder försöker skylla på sina grannländer när det gäller flyktingkrisen. Kroatien klandrar Serbien och säger att de släpper fram för många flyktingar till oss. Slovenien klandrar Kroatien för detsamma. I Sverige finns detta problem också – där klandrar man Danmark, men skillnaden är att Sverige är en slutdestination för många av dessa flyktingar och egentligen måste Sverige ta hand om dem. Sådan politik är mot det enade Europa som vi ville ha. Attackerna i Paris kommer kanske att göra dessa relationer mellan grannländer ännu sämre. Isis vill skrämma Europa och visa att de lätt kan smuggla igenom människor som är på deras sida. Terroristen som man funnit det syriska passet hos efter attackerna i Paris var egentligen en belgisk medborgare. Passet hade han med bara för att visa hur han lyckats ta sig från Syrien tillbaka till Belgien utan att bli misstänkt för något. Det är en skrämselteknik som Isis använder för att orsaka oro i Europa.

Många partier och politiker försöker troligen att använda det som hände i Paris som en orsak till att stänga gränser och genomföra strikta lagar mot asylsökande. Människor är rädda och lättlurade när något sådant händer. Länderna vänder sig mot varandra och lägger över ansvaret på varandra. T.ex. ställde en av Kroatiens europaparlamentariker frågan i parlamentet om Tyskland har rätt att äventyra alla EU-länder genom sin immigrationspolitik. Kroatien är också rädd för att vi kanske kommer att bli tvungna att bygga upp läger här, precis som Turkiet, eftersom vi är ett av de första EU-länder som flyktingar kommer till när de försöker komma till Tyskland eller Sverige. Vi är bekymrade över hur det kan påverka vår ekonomiska situation som redan är dålig. Dessutom förlitar vi oss på turismen när det gäller landets inkomster och flyktingläger skulle vara en väldigt negativ publicitet för oss. Man tror att människor inte kommer att betrakta Kroatien som ett säkert land och att de kommer att välja att åka någon annanstans på semestern. Jag tycker att Sveriges flyktingpolitik inte fungerar i det långa loppet. Sverige vill hjälpa alla och hålla upp sin bild som en fristad men man ignorerar problemen. Det handlar inte bara om pengar, utan också om integration. För några veckor sedan läste jag en artikel i Aftonbladet som hävdade att Sveriges integration är bäst i världen. De erkände att det finns några problem, men de sa att framtiden är ljus. Det är intressant för mig att se hur alla verkar ha glömt problemen som diskuterades för inte så långe sedan. Upploppen i Stockholm 2013 som spreds till andra svenska städer är det bästa exemplet. Sverige har redan ett stort antal människor som immigrerade till Sverige före flyktingkrisen och landet hade stora problem med det. Nu vill de ta emot ännu flera människor som alla ska bo tillsammans, separerade från svenskarna för flyktingarnas egen säkerhets skull, och man förväntar sig att de integreras i samhället. Många svenskar är emot den nuvarande flyktingpolitiken och det kan man klart se vid ett ständigt återkommande nedbrännande av flyktingboenden. Dessutom kritiserar svenska politiker Danmark för deras strängare invandringspolitik, men jag tror att de kan lära sig något av Danmarks nuvarande situation. I Danmark röstade man på högerpartier även om man inte håller med deras politiska mål inom alla områden. Dessa partier minskade finansieringen av utbildning och danskarna protesterade mot det. Men de är också strängare mot invandring och det verkar vara en viktigare fråga för många människor just nu. Jag är oroad över att extrema anti-invandringspartier får mycket mer stöd i hela Europa, särskilt i Sverige.

Sverigedemokraterna kommer förmodligen att få flera röster i nästa val. Jag vet inte hur man skulle lösa flyktingfrågan, men jag tycker att man behöver en ”reality check”. Alla, även partierna som traditionellt har varit pro-invandring, borde ompröva sin invandringspolitik och anpassa sig till verkligheten. Europa kan helt enkelt inte ta in alla som kommer, och ”klängande på idealism” löser inte problemet.

 

Sonja Klarić

Det måste gå att finna en lösning (insänd i mitten av november)

Arabrepubliken Syrien är en stat i Mellanöstern. Landets huvudstad är Damaskus och det finns 4 183 535 syrier. Det officiella skriftspråket är standardarabiska och det officiella talade språket är syrisk arabiska, men många syrier är välutbildade och talar också språk som engelska, franska, spanska, italienska… Utbildningen i Syrien är gratis. Många turister besöker Syrien – för landets historia och kultur, sol och bad, även shopping och backpacking, bergsklättring, vintersporter, öken, storstad osv. Syriens kust har ett medelhavsklimat med varma, torra somrar och regniga, milda vintrar. Dessutom har Syrien en mycket artrik flora, speciell i och runt bergen. Detta är Syrien. Ett fint land.

Men de flesta syrier har flytt till Turkiet, Libanon, Jordanien, Saudiarabien och Irak för många månader sedan. En mindre del har kommit till Europa, men just det kallas för en kris. Det härskar en flyktingkris i Europa – det står i alla tidningar, det kan man se på tv – det kommer så många syrier, som är så främmande, som talar arabiska, som är muslimer, kanske även terrorister till vårt civiliserade, toleranta, demokratiska, kristna samhälle. Det är obehagligt för alla inblandade. Och alla stater frågar sig : ”Kan vi inte på något sätt slippa att ta in så många flyktingar? Det krävs resurser, organisatorisk kunskap, så många förändringar i vardagslivet… Dessutom är det inte bara syrier som kommer! Det kommer också afghaner, libyer, pakistanier… De är så många. Det är så jobbigt för oss.” För den Europeiska unionen som 2012 tilldelades Nobels fredspris med motiveringen att ”i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.

Varför händer allt detta? Ja, det är krig i Syiren. Det vet vi förstås. Vi har hört mycket om Assads regim och om terrororganisationen ISIL och om Kurdistan som kanske är ett land och kanske inte, men i alla fall finns det kurder som folkgrupp också i Syrien. Det vet vi. Men egentligen vet vi ingenting. Det är omöjligt att förstå ens den minsta delen av situationen i Syrien om vi bara tittar på tv eller läser tidningen. Det krävs efterforskningar för att förstå. Det krävs att man sitter vid bordet en hel vecka – eller två eller tre – och tänker, binder samman information av olika slag, lär sig om Mellanösten, om dess historia, kultur, vardagsliv och värderingar. Det måste man göra om man vill prata om flyktingar och om man vill försöka lösa problemet. Och eftersom det är omöjligt att beskriva vad det är som händer i Syrien i en sådan kort essä, ska jag vända mig till situationen i Kroatien, i Tyskland och i Sverige.

I mitt hemland är ordet ”flykting” något man känner mycket bra. Vi hade krig för 20 år sedan och de flesta minns vad det betyder att se sitt hem brinna, sin familj och vänner bli skjutna och skadade och att ta en väska med kläder och mat och lämna allt. Med många stannade och kämpade. De kämpade eftersom det hade någonting att kämpa för – för sitt land eller sina ideal. Människor här visste precis vad deras mål var. De kunde vinna. Men i Syrien finns denna möjlighet för de vanliga människorna inte. Det finns inte någon ”bra” sida för dem. Därför flyr så många, de vill bara få chansen att leva sitt liv. Många av dem är välutbildade, unga människor, som har så mycket att erbjuda, som har en stor livsenergi och -vilja. Några har barn och försöker skapa ett bättre liv inte för sig själva, utan för dem. I Kroatien kan man förstå allt detta väl och jag tror faktiskt att vi visade det när så många verkligen kom till Kroatien. Kroatien saknar resurser även för sig självt, men vi klarar situationen så bra vi kan. Vanliga människor, särskilt vid gränsen till Serbien, hjälpte mycket när de första flyktingströmmarna började komma. Dessutom organiseras det flyktingläger och transporter för dem till Slovenien och Ungern. Kroatien var för de flesta bara ett transitland, men hur klarar de länder som är deras mål?

Här måste man peka på Tyskland som tog emot de flesta syriska flyktingarna, mer än alla andra europeiska länder, mer än 200 000. Många säger till och med att Tysklands förbundskansler Angela Merkel orsakade flyktingkrisen när hon sa att hon skulle ta emot alla flyktingar från Syrien. Det härskar en förtätad stämning i Tyskland nu, många kritiserar Merkels mottagningspolitik, det spreds panik genom medier, ingen vet hur man ska lösa situationen… Men Merkel upprepar ”Wir schaffen das!” När jag lyssnar på henne, vet jag att Tyskland verkligen kan klara det. Men för att verkligen kunna vara optimistisk krävs det att andra länder börjar samarbeta. Det syns att många försöker hålla tyst och vänta på att det löser sig utan att de måste ta några konsekvenser. Merkel säger ”Vi klarar det!”, de säger: ”Andra klarar det.” Men det får inte finnas några ”vi” och ”de” här. ”Det ska lösas!”, men bara om alla agerar tillsammans. Tyskland förstår vad det är som är viktigt: det kommer någon, en person, och behöver hjälp – det handlar bara om medmänskligt samspel. Det är oviktigt om det kommer en person eller tusentals personer som behöver hjälp.

Men realister säger att det är utopiskt, att det inte finns nog plats och att syrierna är så främmande, så annorlunda att de inte kan integreras. Några frågar bara försiktigt, några demonstrerar offentligt – t. ex. mot ”islamiseringen av västvärlden”. Hos många finns det bara ett underliggande hat bakom all deras negativitet. Merkel säger också: ”Wenn wir uns jetzt noch entschuldigen müssen dafür, dass wir in Notsituationen ein freundliches Gesicht zeigen, dann ist das nicht mein Land.” Och det är inte min ”västvärld” och inte mitt Europa – civiliserat, tolerant, demokratiskt – om vi inte gör allt som behövs för att hjälpa – även för människor som betraktas som ”annorlunda”. Kanske det är eftersom jag själv är född som flykting i Tyskland, som jag nu förstår vad detta betyder för människor. Det får inte vara en skillnad mellan det att min familj slumpvis var kristen och att de flesta flyktingar som kommer nu är muslimer.

Om jag har förstått det rätt, är Sverige också ett bra exempel på ”vad man ska göra med flyktingarna”. Det har kommit omkring 78 000 syrier till Sverige hittills. Det finns förstås inte någon ”absolut lösning”, jag vet inte heller vad som är det bästa som man kan göra. Men några länder, som Sverige, hjälper och några, som t. ex. Irland, hjälper inte. Det som jag ogillar mest i hela situationen och krisen och kaoset är när människor beter sig som om de är bättre än andra. Allt syrier vill komma till deras land eftersom det är bättre. Men Syrien är ett fint land, med varma, torra somrar och regniga, milda vintrar, med kust och berg, med en lång historia och kultur och gratis utbildning. Dessutom är det deras hem – och ingen vill lämna sitt hem frivilligt. Det finns ingen plats i världen som är som hemma, inte Tyskland, inte Sverige.

Jag har inte förklarat bakgrunden till det som händer i Syrien. Jag har inte erbjudit några lösningar. Men om jag kan förmedla ett budskap, skulle det vara att dessa människor inte är ”terrorister” som vill förstöra Europa, utan snarare vanliga människor som vill leva sitt liv i fred. Det är en mänsklig rätt att söka det. Och att hjälpa dem betyder att vara människa.

 

Sandra Ljubas

Migrationskrisen – en politisk eller moralisk utmaning för EU? (insänd i mitten av november)

När jag först fick höra att flyktingströmmarna höll på att bli allt större och att det fanns möjlighet att Kroatiens politiska liv skulle komma att destabiliseras, var jag överhuvudtaget inte överraskad. Situationen blev dramatisk i slutet av augusti 2015 och fortsatte att försämras även under september och i början av oktober. Antalet svältande och uttröttade människor som flydde från kriget i Mellanöstern och outhärdliga levnadsförhållanden i sina hemländer blev en grogrund för ett politiskt och ekonomiskt kaos i Kroatien. Bland den politiska eliten som ägnade sig åt splittrande krisretorik skapades ett virrvarr som ännu en gång bevisade motsatsen till det som de hävdade – att Kroatien är berett på vilken som helst typ av politisk utmaning, att det unga landet håller alla trådar i sin hand och att det behövs mycket för att förstöra landets stabilitet. Dessa tomma löften skapade panik hos en del av medborgarna, vars utsagor som jag fick se på TV kom som en stor chock. Det tedde sig som om några av de stolta och religiösa nationalisterna glömt vad som hade hänt på Balkanhalvön i början av 1990-talet och tänkte på det hela bara som på ett tillfälle för terrorister och muslimer som skulle undergräva de fasta samhälleliga värdena. Efter kraftiga påtryckningar från EU beslutade regeringen att agera snabbt men försiktigt och stegvis låta flyktingarna komma in i landet. I det här fallet skulle man kunna säga att Kroatien visade medmänsklighet och solidaritet med avseende på landets trygghet, men jag är inte helt säker på var gränsen mellan medmänsklighetens faktor och fullgörandet av politiska och moraliska plikter som kroatiska politiska ledare kände mot EU verkligen finns.

När det gäller EU och dess idéer och värden som propageras i både FN:s och EU:s konventioner om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är det särskilt intressant hur vissa länder som Ungern, Slovakien och, senast, Slovenien reagerade på hela kaoset. I augusti sa Slovakiens talesperson för inrikesdepartementet till BBC att de endast tänkte acceptera kristna flyktingar, eftersom andra knappast kunde integreras i samhället för det finns inga moskéer i Slovakien. I oktober bestämde Ungern sig för att bygga upp en mur för att stoppa migranter efter att ha varit en av de avgörande länkarna i migrationsprocessen i minst fyra månader, vilket utan tvivel innebar ett betydande ingrepp mot EU:s asylsystem, och bland annat påminner mig om en historisk period många inte vill minnas. Samma beslut kom från Sloveniens sida för bara några dagar sedan. Dessa ingripanden från de tre länder som kom in i EU för 11 år sedan framstår som bevis på att EU kan uppfattas som en skendemokrati vars principer många ”nyare” EU-länder endast accepterade eftersom de måste, anser jag.

Låt mig nu övergå till några generella fakta kring flyktingkrisen. De som flyr till Europa har flytt av olika orsaker: kriget som rasat i Syrien sedan 2011, terrorgruppen IS i Syrien och Irak, men även från Afghanistan och Pakistan där oroligheter och våld har ökat. Många flyr även från Eritrea, där regimen nästan kan karakteriseras som en diktatur. Eskalerande konflikter i alla de ovannämnda länderna har tvingat människor att lämna dem. Om jag ska prata om siffrorna, befann sig runt 60 miljoner människor i världen på flykt redan vid slutet av 2014. Resurser i Syriens grannländer som hittills har mottagit flera miljoner flyktingar har minskat väldigt snabbt. Flyktingar har således valt en annan väg till ett bättre liv för sina barn och sig själva: Tyskland och Skandinavien. Men på vägen till dagens förlovade länder måste de passera genom Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern och Slovenien, som de inte betraktar som speciellt attraktiva länder. Många av de flyktingar som kom till Europa flydde inte bara för att de måste, utan också för att de kunde och fortfarande kan. Det är den pusselbit som saknas i hela bilden – hur kan Europa klara av en sådan tillströmning av människor som inte bara flyr från kriget utan också från fattigdomen? De som vill rädda sina liv ska söka asyl i det första landet de kommer in i. Men få har faktisk gjort det och nu är det väldigt svårt att hantera allt på ett sätt som passar för alla utan en omfattande geopolitisk analys av potentiella konsekvenser och en effektiv plan för finansiell rekonstruktion av integrationsprocessen med hänseende till den ännu mer multikulturella framtiden som väntar oss.

Lyckligtvis har de fyra största mottagarländerna – Tyskland, Österrike, Sverige och Nederländerna – på ett mer eller mindre bra sätt lyckats utveckla sina egna system för att ta hand om flera hundra tusen flyktingar. Men även de har sina restriktioner. Som Andreas Johansson Heinö skriver i sin artikel i ”Borås Tidning”: ”Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare.” I själva verket handlar det inte om resurser nu, utan om avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, och mellan valfrihet och integration. Många är rädda för att hela situationen ska råka ur kontroll och av allt att döma är oron inte helt omotiverad. Migrantläger som bränts ner, uppror mot flyktingar i hela Europa, demonstrationer och politisk debatt om definitionen av de fundamentala mänskliga rättigheterna visar att Europa inte är ett enat kollektiv. Och det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Så nu, på 2000-talet, när alla är så stolta över det västerländska samhällets framsteg, blir vi konfronterade med oemotsägliga tecken på att, trots allt prat om demokratin, dessa principer ännu inte fullständigt har införts i sinnevärlden. Slutligen bör EU se över sina moraliska värderingar för att fastställa var det idealiserade kollektiv som alla europeiska länder strävar efter tog fel väg. Det är det enda sättet att hantera krisen nu, dvs. att inrikta sig på att vinna den moraliska matchen och detta ska sedan avspeglas i EU:s politiska agerande, tycker jag. Det måste finnas en genväg till lösningen. Men det viktigaste är att man inte glömmer vad det betyder att vara människa. I slutändan är vi alla bara mer eller mindre lyckliga människor av kött och blod som försöker att hitta den rätta vägen på jorden.

 

Edin Badić

 

Flyktingkrisen (insänd i mitten av november)

Om jag hade börjat att skriva den här uppsatsen igår, så skulle den troligen se annorlunda ut. Men jag började att skriva den idag, den 14 november 2015. Först ska jag fokusera på vissa viktiga fakta. Många av de människor som flyr kommer från Syrien och Irak där inbördeskrig pågår. Våldet i andra länder i Mellanöstern, Afrika och Pakistan har samtidigt ökat, med IS:s större inflytande på det området. De flesta flyr till EU via Turkiet och de grekiska öarna, men också via Italien (som är den längre vägen). I artikeln ”Tio frågor och svar om flyktinkrisen” på Sveriges Radio står det att, enligt FN, nästan 60 miljoner människor befann sig på flykt vid slutet av 2014. Konflikterna har eskalerat och många människor lämnade sina respektive hemländer eftersom de inte längre kunde leva under sådana villkor, omgivna av krig och död. De insåg att det inte finns någon framtid för dem där och de bestämde sig för att det vore bättre om de försökte att söka ett bättre liv någon annanstans.

Syriens grannländer har tagit emot flera miljoner men det kommer fler och fler människor som nu reser till Europa. Varje EU-land har tilldelats en nationell kvot av flyktingar, men det sätter stor press på länder vid EU:s yttre gräns (Grekland och Italien) samt på rika länder (Tyskland, Sverige, Österrike). De flesta vill inte ansöka om asyl i till exempel Kroatien, Slovenien eller Ungern, utan i Tyskland. Många av dem har åkt/gått genom Kroatien. Människor hade olika åsikter om detta. Några blev mycket rädda, eftersom de förknippade flyktingar med terrorister och ännu större arbetslöshet. Andra ville hjälpa så mycket som möjligt. En del av dem ville vara solidariska för att vi hade Självständighetskriget här och många vet hur svårt det var, särskilt för små människor i byarna. En sådan erfarenhet har lärt oss någonting. Men problemet var att myndigheterna inte var väl förberedda. Vi hade stora problem med vår kapacitet och våra medel. Det uppstod också några konflikter med våra grannländer, särskilt med Serbien och Ungern. Som vanligt kivades politikerna och människorna, de flesta, skakade bara på huvudet.

Det visade sig emellertid att flyktingarna inte ville stanna i Kroatien, utan bara åka genom vårt land och nå rikare länder som Sverige. Sverige är ett av målen för många av dem. Siffrorna ökar ständigt och varje vecka kommer det fler människor. Först måste man vända sig till Migrationsverket och ansöka om asyl. Just nu måste man vänta mellan tio och elva månader för beslut om asyl. Men svenskarna har blivit upprörda och varje vecka blir det fler människor som är emot flyktingar. Några anledningar till detta är att inte alla flyktingar är civiliserade, inte alla är registrerade och därtill kostar det mycket. I det här ögonblicket konfronteras vi med den största flyktingkrisen sedan andra världskriget.

Någonting hemskt hände i Paris igår. Skottlossning, explosioner, gisslantagning, blod. 129 människor dödades, 352 skadades och 99 kämpar för livet. Nu kommer alla som står till vänster att säga: ”Människor i tredje världen dör varje dag och ingen bryr sig om detta!”. De som står till höger kommer att säga: ”Bort med flyktingarna, ta dem tillbaks till de länder de kommer ifrån!” Jag ser på allt detta och känner mig verkligen ledsen. Sådana uppdelningar har lett oss till det här förfärliga. Många människor från Syrien har också flytt från detta, från de här människorna som inte har känslor, som inte har empati och som använder religion som ”undanflykt” för sina bestialiska aktioner. Men Västvärlden måste erkänna att den själv har skapat det här monstret. En vän till mig bor i Paris och han är fransman. Han skrev en status på sin facebook-sida som jag, även om jag är översättare, inte vill översätta, för jag är rädd att jag kunde tappa någonting han ville säga: ”Too much Blue White Red everywhere, STOP this please. You can show your pain another way than feeding French nationalism. When attacks happen in Paris/London/Rome… It is not France/UK or Italy that is touched, this is the whole civilised world, so a tricolore, a union jack, singing the marseillaise or I don’t know what limits your solidarity to one country when the whole civilised world share this pain and also deserve your thoughts… Thanks…”. Jag tycker att han har rätt. Rädsla kommer att behärska Europa. Tryggheten kommer att försvinna i världen. Olikheter som kunde göra oss rikare kommer att bli ett stort hinder i relationerna mellan länder. Men kanske finns det ändå några ljus som fortfarande brinner i Europa. Jag hoppas det. ”Pray for Paris”? Naturligtvis, men jag tycker att mer sanning finns i den följande frasen: ”Pray for the world.”

 

Ana Mastelić

Flyktingkrisen (insänd i början av november)

Vilket problem är det största i världen just nu? Flyktingkrisen, helt klart. Åtminstone alla mina kollegor tycker så. När det finns en kris, brukar man glömma bort alla andra problem. Särskilt när denna kris påverkar ens eget liv också. Men en sådan enhällig reaktion betonar att det här problemet är mycket närvarande i vårt medvetande. Man funderar ständigt på det, man diskuterar det ofta, man bryr sig om framtiden på grund av det, man rapporterar jämt om det. Just nu präglas vår verklighet av flyktingkrisen.

Det finns många olika perspektiv ur vilka krisen kan betraktas. Ur ett historiskt perspektiv kan man säga att kriget i Syrien har pågått sedan 2011. Ur ett statistiskt perspektiv kan man säga att det inte har varit så många människor på flykt sedan andra världskriget. Ur ett geografiskt perspektiv kan man säga att det finns många människor från Mellanöstern, Asien och Afrika som är på flykt. Ur ett humanitärt perspektiv kan man säga att den här situationen är en katastrof. Det finns otaliga perspektiv som kan hjälpa en att förstå hela situationen bättre. Dessutom finns det otaliga aspekter av krisen som man kan fokusera på när man diskuterar problemet. Slutligen finns det många omständigheter som man bör ta hänsyn till när man bestämmer om vad som ska göras. Därför är det intressant att betrakta vad olika länder säger om hur situationen ska behandlas, särskilt om man inser att det inte går att samordna deras handlingar. Europeiska statschefer kan inte komma överens om hur situationen ska hanteras medan strömmen av flyktingar verkar bli allt större. Trots att deras positioner är olika, är situationen lika besvärlig och spänd för de länder som flyktingarna bara vill passera igenom som för dem som flyktingarna har valt som sin bestämmelseort.

Därför är det särskilt intressant att betrakta och jämföra Sverige och Kroatien, som tillhör två motsatta grupper. Ländernas politik skiljer sig ganska mycket åt, vilket beror på deras olika positioner. Kroatiens roll är att bara fungera som en korridor som flyktingarna använder för att nå mer framgångsrika europeiska länder, som t.ex. Tyskland. Kroatiens officiella attityd blir alltså att tillåta flyktingarna att gå igenom, men de önskar också att flyktingarna skickas vidare så fort som möjligt. Å andra sidan har vi Sverige som väldigt många flyktingar vill bosätta sig i och i allmänhet blir de välkomnade av svenskar med öppen famn. Det finns emellertid en orsak till varför jag använde ord som ”officiell” eller ”i allmänhet”: staternas åsikter sammanfaller inte med deras invånares åsikter. Därför ska jag beskriva situationen i båda länderna lite närmare.

Här i Kroatien är situationen ganska komplex. Serbien låter flyktingarna gå igenom landet, medan Slovenien och Ungern försöker stoppa dem. Kroatien kämpar för att kontrollera inströmningen av flyktingar, men de åtgärder som vidtas verkar aldrig räcka till och allting fungerar ganska dåligt. Naturligtvis blir alla kroater missnöjda. En del vill hjälpa flyktingarna och anser att staten ska behandla dem på ett mer humanitärt sätt. Det finns många volontärer som försöker ta hand om att flyktingarna får mat och varma kläder. En del kroater vill inte ens ha något att göra med flyktingarna och vill bara att de åker härifrån. Men det finns också en hel del kroater som är arga på regeringen och tycker att en mur ska byggas upp mot den serbiska gränsen. Denna attityd för med sig många andra problem. Vissa spänningar finns redan mellan Kroatien och Ungern, Serbien och Slovenien, och deras förhållande kommer bara att bli ännu värre om man nu börjar prata om murar och skylla på varandra. Långsiktigt går det verkligen inte att stoppa trafiken och kommunikation mellan staterna. Ökad gränskontroll och många andra åtgärder påverkar människor som bor här och olika starka emotioner blandas i Kroatien. Människor är arga, rädda, ledsna och känner sig hjälplösa. De flesta är bara tacksamma att inga flyktingar vill stanna här.

Sverige vill dock ta emot flyktingarna och människor där vill visa medkänsla och solidaritet med dem. Men Sveriges situation är inte heller så enkel eftersom det finns ett visst antal svenskar som inte vill att så många främlingar kommer till deras land. Så en del svenskar välkomnar flyktingarna och anstränger sig att hjälpa dem att komma igång i ett främmande land, medan en annan del vill visa sitt missnöje med att sätta eld på flyktingläger i Sverige. Samtidigt stiger Sverigedemokraternas popularitet, vilket också visar att Sverige ibland har haft problem med integration av invandrarna. Därför ifrågasätter man deras beslut att nästan ovillkorligt ta emot alla som vill bosätta sig i Sverige. När jag tittade på en debatt mellan svenska och danska politiker och journalister på Youtube, tyckte jag att den var väldigt intressant. Ländernas åsikter och politik skiljer sig så mycket åt att det verkar som om de aldrig ska komma överens och samarbeta. Jag tyckte att båda sidor var lite för radikala i sina attityder och att båda skulle göra klokt i att följa den andra sidans råd ibland. I alla fall vill jag peka på några påståenden som jag tyckte var intressanta. För det första håller jag med Jonas Sjöstedt om att länderna ska samarbeta. Det tjänar ingenting till att stänga sina gränser och bara agera i sitt eget intresse. Samtidigt anklagade en av de svenska politikerna danskarna för rasism, men jag tycker att åtminstone ett av danskarnas påståenden stämmer. Det gäller deras önskan att bevara sin kultur och sitt värderingssystem och de nämner detta som en orsak för att inte tillåta så många människor att komma till Danmark. Samhällets struktur förändras om många främlingar bor i ett land, vilket i sin tur påverkar värderingar som gäller i detta samhälle. Deras så kallade rasism handlar alltså egentligen inte om ras eller religion, utan bara om mentalitet. Jag tycker också att det måste bli svårt att komma överens med män som tvingar kvinnor och barn att frysa utanför tälten så att det finns mer plats för män inne i dem. Jag kan inte heller samtycka med någon som vägrar att äta mat som han har fått och indignerat påstår att bara hundar och kvinnor äter sådant.

Dessutom finns det också svenskar som inte vill ta emot flyktingarna eftersom detta kan påverka Sveriges ekonomi. Det är inte svårt att föreställa sig hur människor kommer att reagera när deras inkomster blir mindre. Då blir det lätt att bli arg på flyktingarna och börja skylla olika dåliga omständigheter på dem. Det låter skrämmande att man skulle börja peka finger åt en viss grupp människor, särskilt när man inser hur många nynazistiska organisationer som dyker upp nuförtiden. När man är arg, rädd och på något sätt förtryckt är det lätt att bli aggressiv. Jag är rädd för att människor börjar betrakta flyktingarna som en demoniserad vanställd massa och inte som människor som behöver hjälp. Jag tycker inte alls att det är bra att så många främlingar kommer till Europa och jag tror inte att det fungerar, åtminstone inte så snart. Men man bör inte bara fokusera på negativa aspekter. Man måste försöka föreställa sig hur det kännS att inte kunna bo i sitt eget land och att gå så långa sträckor utan mat eller varma kläder. Jag kan förstå att flyktingarna också är trötta på hela situationen. Därför hoppas jag att statscheferna kommer underfund med hur man ska klara det här problemet – innan det blir för sent.

 

Margita Šoštarić

Flyktingkrisen (insänd i början av november)

Nästan 60 miljoner människor runt om i världen befann sig på flykt i slutet av 2014 och antalet ökar varje dag. Kriget i Syrien har pågått i fyra år nu och många undrar varför nu – vad var vändpunkten där alla bestämde sig för att lämna sitt land? Oroligheterna har spridit sig till Irak, Pakistan och Afghanistan och folk flyr till Europa genom Turkiet och Grekland (landvägen) eller Italien (sjövägen). Det antal personer som kommer är alldeles för högt och resurserna räcker inte till. Ekonomiska invandrare gör inte saken lättare – en del flydde sitt land bara för att söka ett bättre liv och inte för att fly kriget. Vanligtvis har sådana människor rätt att flytta och ta chansen att klara sig på annat håll, men på grund av den nuvarande situationen har Tysklands förbundskansler Angela Merkel formulerat ett förslag om transit-zoner vid den tyska gränsen. Där ska ekonomiska flyktingar kunna stoppas och skickas tillbaka till sina hemländer.

Om jag skulle försöka svara på min egen fråga – varför finns det så många människor som lämnar sina länder just nu? Kanske beror det på att de inte längre kan se ljuset i slutet av tunneln eller orkar utstå detta våld. Syrien finns inte längre och kanske detta är ett faktum som alla har accepterat. Deras hemland är nu bara ett slagfält för två motsatta sidor – president Bashar al-Assads och terrorgruppen IS. Den ena finansieras av USA och Europeiska unionen, och den andra av Ryssland. Det finns ingen rätt sida att välja eftersom krig aldrig är svaret och död aldrig är nyckeln till att lösa djupt rotade konflikter. Det sägs att en sådan ”flyktingvåg” har att göra med Angela Merkels budskap till immigranterna – hon sa att flyktingar är välkomna och att de behövs, att de kommer att beviljas uppehållstillstånd om de lyckas nå Tyskland. Ett sådant vårdslöst löfte kan orsaka irreparabla skador. Men väntetiderna för att få tillfälliga uppehållstillstånd är långa. Antalet asylsökande flyktingar är okontrollerbart och ingen av EU-länderna har tillräckligt med pengar för att ta hand om dem. Det finns så många mödrar med barn som har strumpor på sig istället för skor, som inte har någonstans att sova utan måste bo i tält i det iskalla vädret. Vintern har bara börjat att närma sig.

Europa är en enda röra av grannländer som skyller på varandra. Flyktingar går in i Kroatien genom Serbien och vi transporterar dem till den slovenska gränsen. Det har förekommit anklagelser om att Serbien låter alltför många människor passera våra gränser – men Kroatien påstås göra samma sak vid den slovenska gränsen. Enligt siffrorna har Kroatien kapacitet att ta hand om cirka 5000 flyktingar. Men hundratusentals har hittills passerat genom vårt land och bara 10 personer vill stanna kvar här. Kroatien är ingens mål. Alla förväntar sig för mycket och strävar efter att nå de förlovade länderna (nämligen Tyskland eller Sverige) och de försöker nå fram till dem illegalt. Detta leder till en annan oro – bristande efterlevnad av Dublinförordningen. Flyktingar bryter mot alla regler. Enligt lagen borde immigranterna ha registrerats i det första europeiska landet som de kom in i. Men så många är namnlösa och har inga papper. Förordningar blir hårt prövade i det kaos som råder, men EU-kommissionen kämpar för att förstärka efterlevnaden av dem framförallt genom att skicka människor tillbaka till Grekland.

160.000 asylsökande väntas komma till Sverige i år. Då är det inte konstigt att flyktingar gör människor rädda. Det brinner i Sverige, varje gång har det varit efter beslut om att använda dessa platser som asylboenden. Varje EU-land ska fylla sin obligatoriska kvot – vad ska hända när denna kvot blir en börda som de inte längre kan bära? Riksdagsbehandlingen av regeringens budgetproposition för 2016 pågår nu. Regeringen avsatte sammanlagt 40 miljarder kronor för flyktingmottande och integration. Men upploppen kommer att fortsätta om folk inte slutar komma hit. Europeiska kommissionen skapar en strategi – förhandlingar med afrikanska partners planeras, som ett försök att skapa fred. Målet är att skicka tillbaka så många som möjligt, att stoppa smugglingen av invandrare, att framgångsrikt hantera resurser och att minska antalet människor som anländer.

Många flyktingar sitter fast vid gränserna, utan skydd eller mat. Efter hand förstärker Tyskland, Österrike och Slovenien sina gränskontroller för att övervaka antalet inkommande flyktingar. Ungern kämpar mot höga immigrantkvoter. Slovenien låter endast ett litet antal komma in och vill minska antalet inreseplatser. Ingen var beredd på flyktingkrisen men nu är alla införstådda med att problemet måste lösas tillsammans på ett övergripande plan.

 

Marina Samardžija