MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

Idag har samhällena runt om i världen kommit att präglas av identitetspolitik och det anses som något normalt. Människorna i samhällena delas in i olika grupper på grund av ras, kultur, etnicitet,  kön eller religion. De anser att det kan hjälpa dem att kämpa för att få ytterligare rättigheter. De ser inte eller vill inte se att identitetspolitik har många nackdelar för ett samhälle som på detta sätt splittras. Identitetspolitik orsakar förlusten av gemenskap mellan medborgare i ett land som ser sina identiteter bara inom de grupper de tillhör. Deras åsikter är i förväg bestämda beroende av gruppen de tillhör och de kan inte tänka annorlunda. På detta sätt begränsar identitetspolitiken ens rättigheter att uttrycka sig och följaktligen kan vi se att den på ett visst sätt är paradoxal: i stället för att ge fler rättigheter tar den bort dem.

Förr använde man identitetspolitik för att uppnå rättigheter för minoritetsgrupper. Den var ett verktyg för att förbättra samhället och att få det att erkänna minoritetsgrupper och deras plats och värde inom ett samhälle, även om det samtidigt splittrade det. Men ändå hade det mer fördelar än nackdelar. Dessutom visste människor som var förtryckta på grund av ras, kön eller religion inte hur de skulle försvara sig ensamma och kräva mer för sig och sina kamrater. Det är alltid svårare att kämpa när man är ensam. Men när människor organiseras i grupper är de självsäkrare och får styrka för att ändra sin omgivning. Då tas de på allvar. Då förändrar de samhället och skapar i det en plats för sig. Men det var då och idag använder man identitetspolitik inte för att bekämpa förtryck utan mer för att splittra samhället och skapa en mall där en person kan placeras. Det verkar som om det fanns ett ständigt ökande behov av att placera andra människor i grupper och därigenom bestämma deras värde och gissa deras åsikter. Om du inte vet vilken grupp en person tillhör då är denna person farlig eftersom du kan inte ana dess avsikter. Du känner att det är nödvändigt att placera den i en kategori; personer kan inte bara vandra i världen ensamma utan att deklarera sig som medlemmar av någon grupp. Det är oacceptabelt. Därför skapar människor grupper även när det inte behövs; för att lättare begripa sin omgivning.

Ett av många problem som dyker upp när det gäller identitetspolitik är också omöjligheten för en person att uttrycka sina åsikter om de inte stämmer med de åsikter som hela gruppen har. Man betraktas inte som en individ med sina egna värderingar utan som en del av helheten som inte kan skilja sig från andra delar. Till exempel, om någon kom som invandrare till Sverige med sina föräldrar när hen var ett barn, så får hen inte säga något emot mottagande av invandrare. Det tas inte till hänsyn att hen var ett barn som inte valde att vara invandrare och att hen kanske inte är emot invandrarmottagandet utan bara propagerar för försiktighet när det gäller invandrare. Nej, hen måste helt och hållet stöda invandringen. Det är idag ett allvarligt problem som dessutom påverkar ett annat område och detta är konstnärlig frihet. Många anser att en konstnär bara borde skapa ur sina verkliga erfarenheter och upplevelser. Att en man skriver om kvinnor och problem som finns omkring dem på grund av att de är kvinnor är förbjudet ur identitetspolitikens synvinkel. Det kan bara en kvinna göra. En konstnär får inte vandra för långt borta från gruppen hen tillhör när hen skapar sin konst. Det är en stor begränsning för konstnärer och det borde inte stödas. Varje person borde ha en möjlighet att välja vad och på vilket sätt hen ska prata och varje konstnär borde ha en rätt att välja vad och på vilket sätt hen ska skapa. Vi begränsar konsten om vi beordrar hur den ska se ut med hänsyn till vem som skapar den.

En författare kan vara mycket skicklig på att skildra olika händelser, problem och drag som karakteriserar en grupp som hen inte tillhör och att inte tillåta hen det är att slösa bort hens talanger. Varför skulle inte en man kunna skriva om kvinnor och på detta sätt kämpa för deras rättigheter, eller en vit person om de svarta, eller en heterosexuell om homosexuella? Javisst kan det vara svårare att skriva om en grupp som man inte tillhör eftersom man inte har erfarenheter som är, som några tror, behövliga för att kunna skriva en bra och autentisk historia som gäller denna grupp, men man kan alltid undersöka och intervjua dem som vet mer på grund av att de är i denna grupp. En konstnär betraktar ofta sin omgivning försiktigt och detta hjälper hen också att kunna skapa ett konstverk vars innehåll inte har något att göra med henserfarenheter. Däremot visar oss Gardells böcker och film å ena sidan att det är lättare att skapa ett verk när man gör det ur sina egna upplevelser. Därför att han är  homosexuell var det mycket lättare för honom att skriva om homosexualitet än det skulle ha varit för en heterosexuell person. Han kunde överföra vissa känslor mycket skickligare och tydligare eftersom han upplevt dem och uttrycka klart och starkt sin ilska och besvikelse över hur homosexuella behandlades eftersom han är en av dem och han drabbades personligen av denna dåliga behandling. Å andra sidan undersökte han också mycket om hur det var med aids och homosexualiteten i 1980-talet för att obehindrat kunna berätta sin historia.

Till slut vill jag understryka vikten av utforskande och vilja när det gäller konstnärlig frihet. Om man är en skicklig konstnär och har vilja att undersöka och skapa ett konstverk som går emot identitetspolitiken, så borde man ha rätt att göra det utan några gränser. Verkliga konstnärer som inte tillhör en viss grupp kan skapa lika bra som en konstnär som tillhör denna grupp, det tror jag starkt på.

 

Jelena Blažević

 

Advertisements

Identitetspolitiken och konsten

Maya Svensson heter jag och jag har bott i Sverige i 21 år. Min mamma är svenska, min pappa är svensk. Jag är också svenska. Min mamma talar svenska, min pappa talar svenska. Jag talar också svenska. Jag har vänner som är svenskar. Vi gillar samma musik och vi köper kläder på samma butiker. Jag är intresserad av svensk politik och jag röstar på Socialdemokraterna. Jag känner inte till den politiska situationen i Uganda. Men jag föddes i Uganda. Jag är adopterad. Min mamma är vit, likaså min pappa.  Och jag är en svart flicka. Som kommer från Sverige, inte från Uganda.

Maya heter jag och framför allt är jag författare. Aldrig har min hudfärg påverkat min självbild eller någon annans bild av mig. Alltid har mina ord varit starkare än mitt utseende och mina välformulerade tankar viktigare än mitt svarta hår som har alltid stickat ut bland alla blondinerna. Aldrig har jag ansett mig som någon som inte tillhör hemma i det svenska samhället, men jag började grubbla över detta när min tredje roman publicerades.

Jag konfronterades med några obehagliga kommentarer. En ung, vit och svensk pojke var romanens huvudperson. Han var en atypisk tonåring – han gillade inte fester och sprit, han hade byggt sin egen värld där han skrev dikter och funderade över livet, där han försökte förstå sig själv, sin kropp och orsaken till hans sympati för pojkar.

”Hur kan en flicka förstå en mans känslor, särskillt då homosexuella tankar? Varför skriver man om saker som man inte upplever själv? Afroamerikaner skulle skriva om sin egen kultur och sina rättigheter – det är omöjligt att de på rätt sätt förstår varför en svensk kille vantrivs här. ” – hörde jag.

Hur kan det bli så att ”människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i” (K. Malik, ”Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser”)? Många människor identifierar sig inte med andra som tillhör deras så kallade identitetsgrupp. Jag identifierar mig inte med afrosvenskar från Uganda, utan med svenskar som jag har umgåtts med i hela mitt liv. Är den biologiska kategorin verkligen något viktigt i detta fall? Eller religion? Om mina föräldrar tror på Gud och bara på grund av detta står det på ett papper att jag är katolik eller protestant eller muslim – betyder det att jag verkligen ingår i denna religösa grupp? Eller, om jag är en riktig troende men finner t. ex. uppfattningen om de homosexuella fel, kan jag då kallas för en riktig troende? Jag tycker att varje person är mer än bara en del av den grupp som hen tillhör, och därför får man ha sina egna åsikter, även om de inte motsvarar de åsikter som hela gruppen har. Varje person räknas som en enhet, inte som en del av något annat, något större eller något ”viktigare”. Varje person har rätt att uttala sig och att prata om sina synsätt. Varför får jag bara skriva om de saker som gäller min identitetsgrupp? Jag är en person som inte är rädd för att uttala sina åsikter. Och jag tycker att man får uttrycka sig – det spelar ingen roll om man pratar om sig själv eller om ”dem andra”.

Har du tittat på ”Skam”? Det är en norsk teveserie som skildrar viktiga problem som tonåringar upplever. Problem med pojkvänner, svårigheter att balansera mellan religiöst liv och icke-religiösa vänner, men också en homosexuell pojkes tankar förekommer i serien. En kvinna, Julie Andem, regisserade den och det är helt onödigt att kommentera att hon inte borde skildra sådana problem bara eftersom hon inte hade upplevt varje situation själv.

Jag vägrar leva i sådan värld där människan betraktas bara som en del, inte som en helhet, där man inte får uttrycka sig bara på grund av vilken identitetsgrupp man ingår i. Du måste fråga dig själv – i vilket slags värld vill du leva? Hur bör man agera för att ändra världens bild av problemen som jag har beskrivit? Hur kan jag själv påverka förändringarna? Är inte du mer än ditt utseende och ditt ursprung? För jag vet att jag är det. Och varje person bör tänka så.

 

Martina Klobučar

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

Det är aldrig lätt att vara i minoritet. Oavsett situationen –  om du intar en hård attityd till ett tema i en debatt eller är en ung syrisk flykting i Tyskland under protesten mot invandringspolitiken i Chemnitz 2018. Det är aldrig lätt att känna sig värdelös, att bli marginaliserad och förödmjukad bara därför att du inte har samma hudfärg eller sexuell läggning som majoriteten, att du är en kvinna i en manlig värld eller inte delar majoritetens politiska värderingar. Majoritetens uppgift är att ge trygghet åt minoriteten, men ibland gör majoriteten det rakt motsatta! Att indela samhället i olika fack på grund av tillhörighet till en viss grupp eller flera är inget sätt att skydda minoriteter. Det är inte att undra på att människor som känner sig marginaliserade, fördömda och förolämpade letar efter stöd och erkännande. Problemet uppstår när de bara får stöd hos människor med samma bakgrund.  Så skapas en pragmatisk trygghetsgivande intressegrupp som snart separeras från resten av samhället.

Enligt Wikipedia[1]är identitetspolitik ”politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en socio-kulturell grupp i syfte att bevara denna grupps särställning och stärka dess intressen.” Termen skapades under 1960-talet för att ge röst åt alla grupper som kände sig missnöjda  med sin ställning i samhället. Den låter alltså som ett bidrag till kampen för minoritetens rättigheter trots att alla institutioner borde vara opartiska, neutrala och behandla alla människor som jämlika. Under de senaste åren har vårt samhälle blivit präglat av grupptillhörighet och flera människor intar extremare positioner när man pratar om identitetspolitiken. Begreppet blev ett medel för att dela upp folket i olika biologiska, kulturella, religiösa eller etniska grupper. Den här generaliseringen slutar inte vid uppdelningen av människor. Man har definierat grupptänkande dvs. vilka åsikter medlemmar av olika grupper ska företräda. Det finns ingen skillnad mellan en persons egen identitet och hans/hennes gruppidentitet – de har blivit samma sak. Människor måste alltså begränsa sin ståndpunkt eller sitt tänkande rörande saker som de själva upplevt. Det gäller både för majoriteten och minoriteten.

Några extremister påstår att ”det är bara kvinnor som får kämpa för kvinnors rättigheter, bara homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner som får beskriva våld mot på hbtq-grupper, bara svarthyade personer som får prata om rasism och bara invandrare som får skriva om attityder till flyktingmottagande. Jag tycker att det här inte stämmer.

Jag har sett alla avsnitt av Jonas Gardells miniserie i tre delar. ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en hjärtknipande kärlekshistoria om två unga pojkar. Rasmus är från Värmland, där han blivit förödmjukad och plågad av kamrater hela sitt liv. Han åker till Stockholm för att få vara sig själv. I Sveriges huvudstad träffar han Benjamin, en väluppfostrad pojke, ett Jehovas vittne som försöker att sprida sin tro genom att göra hembesök. Det blir kärlek vid första ögonkastet. ”Gardells penna tecknar bokens personer som ett slags flyktingar, som alla varit tvungna att lämna hemmet för att komma hem.”[2]Samtidigt ger Gardell inblickar i det urbana Stockholm  under 1980-talet och skapar en väldokumenterad samhällsskildring. Gardell har nämligen studerat homosexuallitets historia, pratat med människor i aidsvården och många hbtq-aktivister. I hans böcker ”Torka aldrig tårar utan handskar” lyfts en viktig samhällsfråga upp som inte blivit diskuterad tidigare. Mina frågor låter: hade en heterosexuell person också kunnat skriva en romantrilogi som handlar om en kärlekhistoria mellan två homosexuella på 1980-talet? Och om en heterosexuell författare verkligen gjorde det, skulle hans bok vara lika effektfull som Gardells? Är det inte varje minoritetsmedlems önskan att bli godtagen, accepterad, integrerad? Att hans eller hennes röst bli hörd oavsett personen som skapar rösten?

Vilken tur att det finns konstnärlig frihet! Vilken tur att det finns massor av konstnärer som skapar hela nya fantastiska världar och uttrycker sig och sin omgivning så att de lär oss viktiga saker om jämställdhet, jämlikhet, frihet, respekt, vänskap, kärlek, och till slut om livet självt. Det är konstnärer som möjliggör att rösterna från alla som kanske är rädda eller osäkra på sig själva blir hörda! Det är konstverk som visar oss att en människa är mycket mer än bara kön, sexuell läggning, religionstillhörighet, ras, klass, etnicitet, politisk värdering, ålder eller kultur. Jag tycker att den extremistiska identitetspolitiken faktiskt är våld mot människors identitet och jag kommer aldrig att vilja reducera mig til bara en enda av min unika personlighets många olika aspekter.

 

 

[1]https://sv.wikipedia.org/wiki/Identitetspolitik

[2]Paulina Neuding SvD Torka aldrig tårar utan handskar. 1.Kärleken. Gardell arg och angelägen

 

Karla Žban

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

Identitetspolitiken definieras av Kenan Malik som uppbyggd ”på tanken att människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i”. Han påstår att identitetpolitikens framväxt härstammar från den reaktionära högern, inte från vänstern. Det var kritiker av upplysningen som, i stället för universella mänskliga värden, ”betonade (…) partikulära värden som tar sig uttryck i gruppidentiteter”. Situationen förändrades under 1960-talet då identitetspolitiken blev ”ett sätt att stå upp mot förtryck” och förbättra samhället. Fler och fler grupper som människor identifierade sig med började ta tillfället i akt under 1960- och 1970-talet: Svarta pantrarna grundades 1966 och blev starkaste 1970, kvinnorörelser växte fram och Stonewallupproret 1969 satte igång HBT-aktivismen på riktigt. Idag, som Malik skriver, är det högerns tid igen. Det är inte av en ren slump att Donald Trump har blivit president och att Sverigedemokraternas andel i Riksdagen ökar med varje val. De före detta marginaliserade grupperna har nu vuxit fram och de konservativa vill ha sin dominans tillbaka.

Det politiska livet har synbarligen blivit präglat av en sådan maktkamp, men här ska jag fokusera på identitetspolitiken inom konsten. Jag ska försöka tillämpa idén på den konstnärliga världen – om man vill främja sin grupps intressen i politiken, ska man stärka gruppens sammanhållning genom att distansera sig från de andra grupperna och utesluta deras medlemmar från sin grupp. Detsamma gäller idag i den svenska litteraturen, åtminstone enligt Malcolm Kyeyune. Enligt honom godkänner identitetsgrupper bara ”representanter” som de som kan skriva om dem idag:

En ”representant” är numera en sorts shaman, en mystiker vars jobb går ut på att spå i och kommunicera den ”autentiska upplevelsen” som delas av en tilltänkt grupp. Det fina med detta är att upplevelser är något som ingen utanför gruppen kan eller får försöka sig på att förstå eller problematisera; detta är att utnyttja sitt privilegium och vara en förtryckare.

Om man vill gå ännu längre, kan man säga att man inte får skriva om något om man inte har upplevt det. I sin recension av Jonas Gardells „Torka aldrig tårar utan handskar“ skriver Kajsa Öberg Lindsten att Gardell „har studerat homosexualitetens historia och intervjuat aktivister och specialister när det gäller homokamp, aidsvård och livet i Värmland respektive inom Jehovas vittnen“. Hela Sverige vet ju att Gardell är homosexuell och de tre artiklar jag läst om hans första bok i Tårar-sviten är väldigt nöjda med den. Varken Öberg Lindsten (GP) eller Paulina Neuding (SvD) eller Jens Liljestrand (DN) hittar plausibla invändningar mot boken och ingen av dem talar om identitetspolitiken i litteraturen. Kanske just därför att ämnet har med de homosexuella att göra. Citatet av Öberg Lindstens verkar överflödigt i detta fall, men det har ett annat synsätt som Gardell har använt i sin bok, eller snarare, två. Även om han växte upp i ett litet villasamhälle i närheten av Stockholm, kan man inte säga att Gardell kände precis hur en av huvudpersonerna i hans Tårar-svit, Rasmus, kände sig som homosexuell i en ännu mindre ort som det värmlandska Koppom eller hur Jehovas vittnen behandlar de homosexuella i sin samling, som Benjamin, en annan huvudperson. Det är därför han studerade dessa grupper, för att få så bra insikt om dem som möjligt och för att skriva en omfattande historia. Detta tillvägagångssätt tillämpas troligtvis av de vita som skriver om de svarta, de heterosexuella som skriver om de homosexuella och de som aldrig hållit vapen som skriver om krig. Man borde inte hävda att man inte får skriva om någon annan än sig själv (särskillt om man gjort sin research) om man inte vill att Kyeyunes förutsägelse ska förverkligas:

Problemet med att radikalt avfärda vitas, mäns, eller cispersoners författarskap som ”förtryckande” eller ”approprierande” sekunden som dessa författare har mage att skriva om något annat än kloner av sig själva är dock att den enda icke-problematiska genren som återstår är självbiografin. Och ärligt talat: vem av oss vill egentligen leva i en värld där Mona Sahlins Med mina ordutgör någon sorts industristandard för vad vita kvinnor kan tillåtas skriva?

 

 

Kyeyune, Malcolm. ”Tragiskt, vänstern.” Aftonbladets webbsida, besökt 2018-11-10;  https://www.aftonbladet.se/kultur/a/oReqXV/tragiskt-vanstern

 

Gregory Andreev

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

I denna essä ska jag diskutera identitetspolitik, som står i motsatts till den konstnärliga friheten. Identitetspolitikens huvudtankar är att ens tänkesätt är förutbestämt beroende på ens etnicitet, ras, religion, klass, ålder, sexualitet osv. Den sysslar med de grupper som känner sig förtryckta, vilket händer därför att de är i minoritet. Man kan säga att den påstår att vissa betraktar fördomar om människor som verklighet. Det är viktigt att påpeka att identitetspolitik är ett begrepp som bara omfattar det här ovannämnda slagets företeelser, och inte en självstående och fast “rörelse”. Den kan syfta på t ex både den vite heterosexuelle mannen å ena sidan och den på något sätt förtryckte på andra sidan i spektrumet, dvs identitetspolitiken kan gälla åt båda (eller alla) hållen.

Jonas Gardell förmedlar i sin bok/film Torka aldrig tårar utan handskar en semiautobiografisk historia om två unga homosexuella män med deras kärleksplågor. Gardell, som själv är homosexuell, har den fulla rätten att skriva om en karaktär ur en homosexuells perspektiv och därmed är hans verk inte problematiskt när det gäller den här diskussionen. Problemet uppstår i själva verket när den som inte är homosexuell försöker konstnärligt (oftast skildras det i skrivandet) föreställa någon person som i verkligheten är det, för då blir den personen hårt kritiserad, åtminstone i dagens Sverige. Detsamma gäller i alla andra fall såsom t ex en vit som skriver om (låtsas vara) en svart, en kvinna som skriver om en man, en kristen som skriver om en muslim osv. Det är påtagligt nu att möjligheterna finns i tusental… Huvudfrågan är: Ska man kritisera den som konstnärligt låtsas vara den hen inte är?

Om författaren skriver om någon annan och dessutom med berått mod skriver för att väcka anstöt, är svaret självklart – då är det ett slags öppet hatbrev och då är det befogat att den författaren blir negativt kritiserad. Med detta gäller ju då inte vårt tema. Om författaren skriver om någon som inte hör till författarens etnicitet, ras, religion osv oavsett bokens avsikt då kan den författaren, som sagt, bli kritiserad eftersom hen inte är den hen skriver om. Men just avsikten med boken är det som är avgörande i det här fallet. Om författaren bär ansvar för sin boks interpretationer eller inte är en stor fråga. För denna diskussionens skull ska vi säga att svaret på frågan är: Nej, en författare kan inte bära ansvar för alla interpretationer. Kanske hade författaren mer i åtanke än hen skrivit ner, kanske kom författaren inte ens att tänka på allting människor kunde tyda ur hens bok. Varför är människor så känsliga då? Det som händer nu i världen är en stor kamp mot rasismen och allt annat som hotar mänskliga rättigheter. Och det som stör mig är att den kampen har krupit ner i alla små delar av våra liv. Kallar man någon ”en svart” då är det rasifiering, vad kommer härnäst då? Religisiering, etnicisiering, könsiering, ålderisiering?  Om jag beskriver någons utseende, etnicitet, ålder osv som svart eller svensk eller muslim eller gammal eller icke-såsom-jag då betyder det inte att jag underförstår att den personen har vissa positiva eller negativa egenskaper baserade på den personens socio-kulturella omständigheter. Det verkar som om man har ett behov, ett måste att hitta någonting förolämpande i allting som sägs, görs eller skrivs. Och nu drabbar det stridslystna behovet även konsten.

Vad är frihet då? Vi ska definiera det begreppet som en förmåga (möjlighet) att göra vad man vill. Om alla av oss “äger” en frihet då finns det flera – så många friheter som antalet människor på jorden. Eller det är åtminstone hur det idealistiska tillståndet skulle se ut. Man får uttrycka sin frihet upp till punkten där en annans frihet gäller. Alltså, man får vara fri så länge som man inte skadar en annan frihet. Då är det en begränsad frihet. Är frihet fortfarande frihet om den är begränsad? Vare sig svaret är ja eller nej, borde vi försonas med den begränsade friheten. Men om man pratar om den konstnärliga friheten, då blir det en helt annan sak.

Om man frågar mig, då tycker jag att det här inte borde vara en diskussion överhuvudtaget.

Själva problemet ligger alltså i okunnigheten om konsten som begrepp och dess definition. Javisst, allting man skapar är nödvändigtvis åtminstone lite påverkat av dagens paradigm och ens egna tankar, men inte allting man skapar måste vara autobiografiskt eller en perfekt spegelbild av ens liv, erfarenheter och tankegångar. Det är ju själva poängen med konsten att kunna uttrycka sig på ett sätt som kanske inte är möjligt i ens liv, utan upplevs artificiellt i form av dikter, bilder, statyer osv. Kanske tar man allting alltför allvarligt idag. Detta allvars nivå borde, enligt mig, ligga i nivå med författarens förbereddhet i och förtrogenhet med själva det omskrivna.

Ett exempel som jag gärna skulle vilja nämna här och som kan avsluta den här diskussionen är boken 10 ráð til að hætta að drepa fólk og byrja að vaska upp av Hallgrímur Helgason, en isländsk författare. Bokens huvudperson heter Tomislav (Tomo) Boksic, han är en lejd mördare som arbetar för den kroatiska mafian i USA, han är också skvatt galen och ex-soldat. Tomo rymmer till Island där han upplever Island ur en kroats perspektiv, men inte vilket som helst, utan ett överdrivet ”alltför kroatiskt” perspektiv. Även om den här boken om den här kroatiske mannen är skriven av en islänning, var den så rolig och skrattframkallande att jag inte kunde avhålla mig från att skratta högt mitt på biblioteket medan jag läste den och så otroligt trovärdigt skriven att jag inte kunde tro att den inte var skriven av en äkta kroat. När jag läste boken var det enda jag tänkte mig – ”Hur vet Helgason så jäkla mycket om Kroatien? Det här är omöjligt. Han är ett geni!”Och det var inte bara en vanlig medelkroats tänkesätt, utan ett tänkesätt som motsvarar en karikatyr av ”den typiske sydkroaten” och av till och med den kroat som hatar Zagreb och serberna, har krigstillbakablickar, struntar i allting, röker, super och lever på det sättet dag in och dag ut, och allt detta kunde betraktas som i hög grad förolämpande. Helgason ger alltså en bild på en kroat, vilket inte betyder att hans objektiva icke-kroatiska skrivande har haft för avsikt att förolämpa.  Att skriva om en annan människa är ju farligt, men bara om den omskrivna personen inte tycker om vad som skrivs. Vare sig det som skrivs om en annan är sant eller inte, kan det bjuda på en bild ur en annan människas perspektiv, vilket möjligen kan hjälpa en  genom att använda den betraktelsen för att förbättra, förändra eller förstärka sig själv.  Poängen är att alla får skriva vad de vill såvitt de är tillräckligt välinformerade om saken de tänker skriva om. Tänk bara om Ibsen inte hade fått skriva Et Dukkehjem, på grund av att han aldrig hade varit en kvinna som inte stått ut med familjelivet. Himmel, det låter väl löjligt?

Ante Sičić

Identitetspolitiken och konsten

Identitetspolitik är när ens politiska ståndpunkter baseras på ens socio-kulturella grupptillhörighet. Den grupp man hör till bestämmer ens åsikter vilka har till syfte att bevara gruppens särställning och stärka dess intressen. Man kan höra till grupper baserade på ens ras, religion, kön, könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet, nation, klass, ålder, kultur och funktionsvariation. Ofta är identitetspolitiken nära kopplad till att bekämpa diskriminering mot den grupp man hör till genom att göra andra bekanta med den. Vissa grupper har, eller har haft, en lägre status i jämförelse med andra grupper baserat på samma kriterium. Ett av många exempel är kvinnor, som inte var jämlika med män förrän kvinnorörelser i 1800- och 1900-talet, och ojämlikheten finns fortfarande, men i ganska mycket mindre grad än förut. Identitetspolitiken har som mål att hjälpa sådana grupper att bevaras och att få en bättre, mer jämlik ställning i samhället. Om det inte vore för identitetspolitiken och kvinnorörelsen, skulle kvinnors ställning aldrig kommit på den nivå som den är nu. Ur detta kan man sluta sig till att identitetspolitiken är en bra sak.

Å andra sidan finns det många minoritetsgrupper som utnyttjar sin ställning som de har som minoritetsgrupper. De har vissa privilegier som andra inte har och de är noga med att inte förlora dem. Dessa grupper vill utnyttja sina privilegier så mycket som möjligt och detta kan leda till att dessa grupper inte vill assimileras i samhället och bli jämlika med alla andra, eftersom de då skulle förlora sin privilegierade ställning. Det kan vara ett problem. Om man kastar en historisk blick på identitetspolitiken, då ser man att den var en bra sak förr i tiden, när ojämlikheten mellan olika grupper var stor, men den är inte så bra idag, när några grupper insett att deras något bättre ställning i samhället kan utnyttjas.

Den konstnärliga friheten innebär att konstnären får göra vad han eller hon vill när det gäller konst. Den är hans eller hennes sätt att uttrycka sig och att påpeka vad han eller hon tycker är viktigt. Konstnärlig frihet har dock ett villkor – konsten får inte skada någon eller någonting. Man kan vara enig om att det är ett mycket viktigt villkor. Om konsten skadar någon eller något, då är den inte konst, utan vissa grupper eller individen kan inses den som ett angrepp. Detta är just vad som kan hända när identitetspolitiken blandar sig i konsten. Det är en utbredd uppfattning bland en del människor att konstnären, eller närmare bestämt  författaren, måste vara den som den skriver om, eller åtminstone tillhöra samma grupp (vara av samma ras, kön, ha samma sexuella läggning osv.) Man brukar tycka att bara då kan man veta vad som händer eller har hänt dem som tillhör en viss grupp eller hur de känner sig i vissa situationer. Annars får författaren inte ställa sig i någon annans skor och det kan ibland uppfattas som olämpligt eller kanske, i en extrem situation, provokativt.

Enligt min åsikt behöver det inte vara så. Författaren kan faktiskt låtsas vara en helt annan person, som tillhör helt andra grupper och har helt annorlunda värderingar. Men i detta fall måste författaren också vara en bra skådespelare. Han eller hon måste gå djupt in i medvetandet hos den person han eller hon skriver om, liksom skådespelare gör när de förbereder sig för en roll.

Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar är ett exempel på identitetspolitiken inom konsten. I trilogin berättar han om homosexuellas historia och förekomsten av aids i Stockholm på 1980-talet. Han lägger fram alla fakta genom en kärlekshistoria mellan två pojkar, Rasmus och Benjamin, och på det sättet förbinder han äkta historiska händelser med konsten. Han är också själv homosexuell, dvs. han tillhör denna grupp. Han har upplevt det han skriver om, så han vet av egen erfarenhet vad som hände och hur homosexuella då kände sig. Enligt en del människor ger det honom en viss legitimitet att skriva om detta . Om författaren av en bok med en sådan tematik inte vore homosexuell, skulle troligen många kritisera boken och författaren. Detta kan också appliceras på alla andra socio-kulturella grupper som nämndes i början och principen är alltid densamma – några människor tycker att författaren inte har nog erfarenhet om han eller hon inte har upplevt det han eller hon skriver om.

Till slut vill jag bara upprepa att jag inte stödjer denna åsikt. Jag tycker att författaren inte behöver höra till en viss grupp för att kunna skriva om den, dvs. en man kan skriva ur en kvinnas perspektiv och kan få ha hennes synvinkel. Det är förstås lättare och mer naturligt för en kvinna att skriva ur en kvinnas perspektiv, men en man kan också låtsas vara en kvinna och kan bli bra på det. Men i detta fall behöver man forska lite om kvinnor och man måste också vara en bra skådespelare, som jag redan sagt.

 

Zrinka Stunković

Du är inte den siste

Den här historien hände på vintern 1934 i en liten by i bergen i Hercegovina, men den är bara en historia bland många liknande…

Nu är det sent, till och med för sent, men alla är vakna. Varför står alla omkring mig och pratar så tyst, men samtidigt bekymrat, undrar jag. Alla förutom farmor, hon är som alltid. Jag vet bara att det är så hett… så hett under alla dessa täcken jag har på mig. Jag vill ta bort dem, jag har redan försökt, men de låter mig inte. Farmor sa „För att du är sjuk, måste du vara så täckt!“ Hon sa det så grovt att jag ville gråta, men jag var så trött att jag inte hade någon kraft att göra det. Nu är det ännu värre, men jag kan inte somna för det är så hett och jag är så törstig. Jag är så törstig, men de lät mig inte dricka vatten när jag bad om det. De säger att jag inte får dricka vatten när jag är så sjuk. „Vatten är kallt“ säger de „och du, lille pojke, har för hög temperatur för det.“ Jag har ingen aning om vad det betyder, men det verkar som om det inte kan vara något bra, eller hur? Allt blir svart.

Jag hör något falla och spräckas. Jag ser ett ljus bredvid mig och det lilla krucifixet på väggen. Alla andra är kvar här men mamma gråter och farmor är ännu hårdare nu. Inte mot mig utan mot mamma. Varför är hon sådan? Ser hon inte att det är styggt? Min storasyster samlar ihop några glasbitar och torkar upp vattnet på golvet. Jag hör farmor säga till mamma „Varför, varför ger du honom vattnet om jag redan har sagt dig… Gå nu! Gå och vattna kon!“

Stackars mamma… Det är så kallt där ute, det snöar och blåser så starkt och… och hon måste gå ut? Men pappa säger inget, absolut inget, bara röker sin cigarr, tittar på mig med sina ledsna ögon och viskar något. Jag tror jag hörde honom viska „Samma sak igen… Redan den tredje…“

Sedan mamma hade gått ut, satte sig alla, alla förutom mamma, bredvid mig och omkring bordet och började att be. Farmor började med sin rosenkrans i händerna „i Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn…“ Allt blir svart.

„…bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen.“ säger alla samtidigt. Mamma är också här, men hon tiger. Varför tiger hon? Ja… varför? Men varför ber de? Hjälper det något? Kan deras ord få mig att må bättre eller göra något så att det inte är så hett? Bara mamma tittar på mig nu. Hon gör det nu som Jungfrun i kyrkan på söndagarna, så sorgset och tyst.

Nu mår jag inte alls, det är inte hett, jag är inte törstig… Men… men mamma gråter igen och det är ännu värre än tidigare. Varför gråter hon om allt blir bättre. Jag ser även min storebror och storasyster som försvann för länge sedan. De var borta och nu är de tillbaka. De säger „Hon gråter men du är inte den siste“. Allt blir svart.

 

Domagoj Lovro Milićević

de – dem – dom

I artikeln som vi läste skriver Ola Karlberg, lärare på Wendelsbergs folkhögskola, om problem som uppstår när det gäller skillnaden mellan de och dem. Hans huvudtes är att skriftspråket måste anpassas efter talspråket. Det gjorde man förr och det ska man göra i framtiden. Som exempel ger han den gamla formen av ordet vilken och verbens pluralformer vi är som var hvilken respektive vi äro som förlorat sitt initiala h– respektive sitt slutliga –o. Enligt Karlberg borde man skriva dom eftersom både de och dem uttalas så. Efter att ha letat efter några exempel på nätet kan jag förstå vad Karlberg menar. Jag besökte sidan blogg.se och efter bara tre klick hittade jag ett par fel.

En bloggare skrev dem i stället för de:
“Så tanken är att lampan ska upp nånstans på väggen till slut. När jag komponerat ihop den med dem andra sakerna;) Kostade bara 99,90! och finns i flera färger.” (sista stycket på
http://lisajungqvist.blogg.se/2018/march/in-the-ocean.html )

och den andra skrev bara dom:
“Ägnar mina kvällar åt rehabliteringsträning istället för montering som gör att jag får ännu mer värk i min rygg. Jag kommer även få en ny röntgen på mina lungor i början av Mars. Fortfarande samma förändringar som dom vill följa upp” (sjätte raden i andra stycket på
http://stulentid.blogg.se/2018/february/pinsamt-hos-sjukgymnasten.html ).

Och det här var bara de två första bloggsidorna som jag hittat vilket innebär att det är en vanlig förekomst. Jag håller med Karlberg när han säger att språket ständigt förändras och att skriftspråket borde följa talspråkets tendenser men jag tycker inte att detta att byta de och dem mot dom är samma sak som att ta bort h– från hvilken. De och dem har olika betydelser medan ett initialt h– här eller där inte spelar någon roll. Danskan och norskan har behållit h– i hvilken och jorden har inte gått under. Att skrota de och dem skulle betyda en förändring av alla personliga pronomen och deras objektsformer. Det skapar inte någon logik att ha jag/mig, du/dig och så vidare, och sedan bara dom. Att kunna skilja på de två pronomina visar också att man är duktig och har en viss språklig förmåga. Ett språk borde inte vara lätt utan precist och klart, särskilt om man är infödd talare, och därför tycker jag till exempel att det är bättre att ha kasus än att inte ha det. Karlberg nämner också Olle Josephson, en professor i svenska som tycker att man bara borde skriva de. Han är inte nöjd med Josephsons åsikt och säger att det är “en form som inte har någon koppling till dagens talspråk”. Kanske är det så men jag tycker i alla fall att Josephsons förslag är bättre än Karlbergs. Till sist skulle jag vilja lägga till att det är ganska roligt att Ola Karlberg dissar de och dem men skriver någon när det, enligt hans funderingar, borde vara nån.

 

Dominik Bunjan

Kulturarvet i Sverige

Målet med min uppsats är att behandla kulturarvsdebatten i Sverige. Uppsatsen vill ta upp tre olika texter, ”Museichefer utan kunskap” av Ola Wong, ”Wongs anklagelser mot arkeologer absurda” av Ingrid Berg och ”Varför göra sig lustig över sanningssökande” av Per Bauhn för att beskriva debatten och kommentera argumenten. Till att börja med vill jag tala lite om begreppet kultur. Kultur är ganska svårt att definiera eftersom begreppet kan ha olika betydelser och underförstår olika objekt och aktiviteter som vittnar om människans historia och livet. Ordet kulturarv används inte bara för föremål, byggnader och fornlämningar utan också för berättelser, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer. Kulturarvet är värdefullt för samhället och det är viktigt att bevara det för framtida generationer men vissa tendenser inom kulturlivet pekar på en kulturell tillbakagång.

I sin text ”Museichefer utan kunskap” skriver Ola Wong om det materiella kulturarvet i Sverige och om museer som håller på att förstöra sina samlingar eftersom regeringen gav de statliga museerna fria händer att gallra föremål. Wong ställer om frågor varför arkeologer inte säljer föremålen och om det inte finns bättre alternativ än metallåtervinningen. Han ger Tullmuseet som ett exempel. Det är ett museum som flyttade ut på webben och säljer större delen av sin föremålssamling på Auktionsverket. Museet agerar i strid med Organisationen Sveriges museer och internationella museiorganisationen ICOM:s regler som säger att museisamlingar inte får ses som realiserbara tillgångar. Ola Wong pekar på att det i Sverige finns en misstroende mot allt som har med auktionsvärlden att göra och det är det som ligger till grund för organisationernas hållning. Enligt Ola Wong är det anstötligt att en statlig myndighet gör sig av med det gemensamma kulturarv som är så viktigt för människans liv och samhället. Han nämner två problem som han ser som orsaken till nedmonteringen av samlingarna. Å ena sidan har museerna överfyllda lager medan å andra sidan saknar många museichefer saknar kunskap och intresse för sina museer. Wong påstår att det finns en ny grupp arkeologer som inte längre gräver i marken utan ägnar sig åt samtidspolitik. De är inte längre intresserade av grävandet efter sanningen. Wong anser att nedvärderingen av kulturarvet i Sverige knyter an till den postmoderna åsikten att allt och inget kan vara kulturarv. Som genmäle till Wongs krönika skriver arkeologen Ingrid Berg texten ”Wongs anklagelser mot arkeologer absurda”. Hon håller med Wong när han säger att det finns ovärderliga föremål på svenska museer och att det finns en brist på resurser inom kulturarvssektorn. Eftersom museernas samlingar växer och museerna är överfyllda måste de välja vad de vill ha kvar och vad som ska kasseras. Berg kritiserar Wong för att politisera kulturarvsdebatten och för att ge en nidbild av arkeologisk forskning. Hon riktar kritik mot Wongs försök att hitta förklaringar till nedmonteringen av samlingarna genom att skylla på en ny grupp arkeologer som enligt honom bara är intresserade av samtida identitetspolitik. Enligt Berg insinuerar Wong att dessa arkeologer är som politiker som vill få bort samlingarna av ideologiska skäl. Hon ger en bild av arkeologerna som människor som forskar om hur kunskap om det förflutna har skapats under historien. Enligt henne är det helt orimligt att arkeologer skulle vara en del av en konspiration för att förstöra samlingar och gallra i arkeologiska föremål utifrån politiska premisser. Hon anser att Wongs påstående att arkeologerna inte längre är intresserade av att hitta sanningen om det förflutna pekar på hans bristande insyn i arkeologisk forskning. Hon ser också den politiska sidan av arkeologisk forskning och säger att kulturarvet har använts för politiska mål genom historien. Hon säger att Wong ser motsättningar som inte finns och hon föreslår att han ska sluta politisera frågan om svenska museers samlingar och lämna detta till experterna. Å andra sidan skriver Per Bauhn en text i vilken han försvarar Ola Wong. Han kritiserar Berg som raljerar med Wongs formulering om att söka sanningen om det förflutna och ställa frågor om vad som är poängen med arkeologins verksamhet om man inte är ute efter att söka sanningen. Berg kritiserar Wongs politisering men enligt Bauhn är det inte politiseringen som hon oroas av utan vem som politiserar.

Enligt min åsikt har varje författare något giltigt att bidra med till debatten om kulturarvet. Jag håller med Wong när han säger att det är betänkligt att museerna gör sig av med gemensamt kulturarv. När det gäller Ingrid Bergs text är jag lite skeptiskt eftersom hon kritiserar Wong för att politisera kulturarvsfrågan medan hon själv säger att arkeologi och kulturarvet har använts för politiska syften genom historien. Bauhn sammanfattar Wongs och Bergs texter och försvarar Ola Wong i debatten. Det som förenar alla inläggen är att det finns en brist på resurser inom kultursektorn. Jag anser att en brist på resurser inom kultursektorn inte bara är ett svenskt problem utan också ett globalt. Det är inte bara experterna som ska diskutera om kulturarvsfrågan eftersom kultur angår alla människor. Människor ska bry sig mer om kulturarvet och ge mer pengar till museer och andra kulturella institutioner. Kulturen spelar en betydelsefull roll i människans liv och i själva samhället och det är viktigt för utvecklingen.

 

Vedrana Ćosić

Debatt om kulturarvet

Texterna Museichefer utan kunskap – förödande för kulturarvet av Ola Wong, Wongs anklagelser mot arkeologer absurda av Ingrid Berg och Varför göra sig lustigt över sanningssökande? av Per Bauhn representerar tre röster i en större kulturdebatt som pågår i dagens Sverige. Även om centralfrågan i just den här debatten anses vara förvaring (eller, för det mesta, förstöring) av det materiella kulturarvet, är det som ligger i debattens bakgrund faktiskt en övergripande ideologifråga. Utan att nämna det uttrycker alla tre texter författarnas inställningar till normkritiken (även kallad för politisk korrekthet) som är den dominerande trenden i svensk kulturpolitik idag.

Wongs text är ett klagomål mot den nutida behandlingen av kulturarvet inom den svenska kulturvärlden. Han tar upp tre kärnproblem som plågar museiverksamhet. De första två gäller verksamhetens praktiska aspekter. Wong klagar över att museernas samlingar gallras och att ovärderliga arkeologiska föremål säljs eller kasseras på grund av brister på utrymme och resurser. Som ett exempel nämner han Tullmuseet, som idag till huvuddelen finns på nätet och vars samling till större delen såldes på Auktionsverket. Dessutom ifrågasätter Wong de nya museichefernas sakkunskap, t ex Ann Follin, som blev Östasiatiskas chef utan att ha någon “dokumenterad kunskap om Östasien”.

Till slut riktar hans kritik sig mot ”en ny inflytelserik grupp arkeologer” som tillhör den postmoderna vågen och som, enligt Wong, har ”gjort karriär på att ’problematisera’ institutioners och föremålssamlingars bristande känsla för klass, intersektionalitet, minoriteter”, en grupp som använder sin verksamhet för att kämpa mot exkluderande samhällsnormer. Han ÄR förnärmad av att de postmoderna arkeologerna använder kulturarvet och dess (nya) tolkningar för att påverka samhället, särskilt ”samtidspolitiken”. Wong hävdar att förstörandet av kulturarvet _ är en följd av ”den rådande postmoderna kunskapsföraktande åsikten att allt och inget kan vara kulturarv”. Han betonar att det måste finnas objektiva kriterier FÖR vad som är värdefullt och ska bevaras, och att ålder och historisk betydelse borde vara den avgörande faktorn. Enligt Wong ska arkeologer ägna sig åt sin verkliga, ursprungliga verksamhet – ”grävandet efter sanningen om det förflutna”.

Samma krav  ställs av Per Bauhn som går starkt till attack mot ”de postmodernistiska kadrerna” och dess ”ideal[…] om det politiskt korrekta”. Han ifrågasätter meningen med hela den arkeologiska verksamheten om den inte kan komma till några konkreta svar om vad som är sant eller inte. Bauhns resonemang är utnött och påminner om dagens politikers populism. Han gör finansieringen till en del av debatten – om verksamheten inte är till allmänhetens nytta genom att belysa det förflutna på ett i möjligaste mån klart och begripligt sätt, varför ska det finansieras med skatter som alla medborgare betalar?

Men finns det verkligen en bestämd sanning som man kan nå fram till genom det arkeologiska arbetet? Innehåller arkeologiska föremål ”en inneboende sanning” som man kan upptäcka? Ingrid Berg säger emot. Inget ”faktum”, åtminstone inte inom humaniora, kan anse vara bestämt i den postmoderna världen. Att stå utanför ideologin är omöjligt. Allt vårt vetande konstrueras i en kontext under påverkan av något slags politik. Våra föreställningar om det förflutna byggs under en process av selektion, inkludering och exkludering. Under historiens gång har man valt att betona eller förtränga olika perspektiv i enlighet med ”rådande samhällsklimat”, vilket har påverkat hur museisamlingarna skapats och vistats upp. Idag är vi medvetna om detta, men det betyder inte att vi kan undvika ideologi.

Vad som skiljer nuet från det förflutna är att den rådande samhällssynen idag är en som förespråkar mångfald. I sin verksamhet försöker arkeologer ”ge en komplex bild av det förflutna, utan att låta gamla normer diktera berättelsen”. Sanningen kan aldrig upptäckas – det är människor som skapar den. Det minsta vi i så fall kan göra är att vara medvetna om vad som ligger under hela processen och försöka hantera den på ett omfattande, inkluderande sätt.

 

Anamarija Tkalec