MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: November, 2013

Vad kan ungdomarna istället?

Vad kan ungdomarna istället?

Dick Harrisons text ”Vad kan ungdomarna istället” handlar om blidningens förfall i skolorna samt om hur synen på kunskap har ”devalverats”.  Jag kommer inte att debattera mot Harrisons text därför att jag håller med hans synpunkt – jag tycker att det är ganska bra att lära sig saker. Det betyder att jag inte kommer att svara på hans fråga som står i rubriken för jag är inte säker på att ungdomarna egentligen kan något istället. Istället för att ifrågasätta det han säger, försöker jag ge en kommentar.

Det finns, enligt Joshua Foer i hans bok ”Moonwalk med Einstein” (22) två typer av minne: det externa minnet och det interna minnet. Det som mest karakteriserar tendenserna idag är exteriorisering. I antiken har vältalare (oratorer) och poeter berömts för deras utmärkta minneskapacitet. Deras förmåga beskrevs i en gammal latinsk text ”Rhetorica ad Herennium” som är en handbok i retorik, men det som är viktigt för oss nu är att texten ger beskrivningar på minnestekniker – det vill säga hur man kan komma ihåg det man vill säga. När jag gick i grundskolan fick jag ingen kunskap i hur jag skulle komma ihåg det jag borde lära mig för tentamen. I högstadiet fick jag inhämta kunskap om en massa grejer, men jag fick ingen metod hur jag skulle komma ihåg dem, inte ens hur de skulle bli användbara i livet. Så. För flera tusen år sedan lärde man sig att komma ihåg medan nu behöver ingen en sådan förmåga. Trots att mängden av vår kunskap har förstorats, tror jag inte alls att vi har blivit på något sätt mer intelligenta och kapabla att behålla den. Det som hände är  en exteriorisering av vårt minne. Helt enkelt är det så att nu skriver vi det vi behöver (veta). Man gjorde det inte så mycket under antiken bara därför att det inte fanns något papper. En dum orsak, men ändå sann. Och liksom papper är mobiltelefoner och datorer en teknologisk innovation som möjliggör en vidare exteriorisering. Harrison säger ”Information kan googlas fram på Internet inom loppet av ett par sekunder”.  Just där ligger en stor del av orsaken av bildningens devalvering, om än antagligen inte helt ansvarig för den, men ändå närvarande. Man bara behöver inte komma ihåg. Det är särskilt så när det gäller siffror och latinska namn och år – saker som är inte lätta att komma ihåg och som ofta inte hjälper oss att förstå begreppet. Till exempel: orsaker och konsekvenser av ett krig blir inte bättre förstådda om man vet att det var 1848. Förståelsen skulle vara densamma om man bara visste att det var i mitten av 1800-talet. Det här exemplet gäller i många områden. Här säger jag inte att det är dåligt att känna till siffror. Om man är expert, tycker jag att  man måste veta allt i sitt område, och veta allt på riktigt. Vem vill bli opererad av en kirurg som struntar i detaljer? Men humaniora har inte samma status som medicin och man kanske kan förstå orsaken.

Harrison kommenterar också sina studenters attityd. Förr, säger han, var det så att studenten inte ifrågasatte sina uppgifter – man bara gjorde det man måste och om det inte var framgångsrikt, beklagade man sin lättja. Nu är det så att studenten ifrågasätter det han får lära sig och hen vill ha omrättning om betyget inte är tillfredställande. Här frågar jag: är det bara attityden som har förändrats eller tentamenframgången? Om det är det första, så är det inget problem. De vill kanske inte läsa allt, men de gör det ändå. Kanske är i det här fallet deras bättre sociala och kommunikativa kompetens det som märks. Om studenter får sämre betyg (jämfört med studenter för tio eller tjugo år sedan) då blir det ett problem. I alla fall ser vi orsaken i att studenter inte ser sina studier som något värdefullt i sig själv, och där håller jag med Harrison. Men man måste fråga varför är det så? Varför ser man studier bara som något man måste göra för att få jobb? Svaret ligger i faktum att det är så. Sagt ur ett kroatiskt perspektiv (som antagligen reflekterar världen), finns det en ekonomisk kris och en utbildningsinflation. Den ekonomiska krisen innebär att det är svårt att hitta jobb.  Bildningsinflation betyder att det finns fler och fler människor som utbildar sig, och det som är viktigt är att universitetet som institution slutar väcka romantiska ideal om utbildning för utbildningens skull och blir ett nödvändigt steg i personlig utveckling, nämligen i karriärer eller, konkret sagt, i att kunna få jobb. Sir Ken Robinson säger i sin lektion “Do schools kill creativity?” det följande:

“In the next 30 years. according to Unesco, more people worldwide will be graduating through education than since the beginning of history.” [12:27]

Så, utbildningsinflation är inte en påhittad idé. Det som det innebär är att det också finns en universitetsutbildningsinflation, men det tillhör inte vårt ämne nu. Det som är viktigt är att förstå att studier inte har samma status som de hade förr och att det finns fler och fler människor som studerar. Så kommer vi lite närmare orsaken till Harrisons besvikelse och frustration. Nu har vi en exteriorisering av minnet och faktum att universitetsutbildning är ett nödvändigt steg i karriären. Finns det något mera?

Jag vill faktiskt gärna höra vad ”obildningens apologeter” säger. Det skulle vara kul att höra vad social och kommunikativ kompetens verkligen betyder, samt vad menas med ifrågasättande. Man kan inte förbise rollen hos idéer i hela förändringen. Antagligen är det så att med förändringar i skolors rigorösa hierarki kom en generell avslappning i utbildningsystemet. Man har kastat bort strikta bestraffningar för okunnighet och givit en starkare status till uppfostranrollen i utbildningsprocessen, medan  pluggkunskaper, som antagligen anses som en mer traditionell form av utbildning, sköts lite åt sidan.

Så nu har vi tre orsaker som kanske ledde till det som händer idag: en större grad av exteriorisering, utbildningsinflation i kombination med en ekonomisk kris och idéer om uppfostran i skolan. Vad som kan göras åt det nu, det är ett ämne för en annan text.

 

Dominik Tujmer

Vad kan studenterna istället?

Vad kan ungdomarna istället?

Idag studerar flera människor än för 20-30 år sedan, och det verkar ha blivit en förutsättning för många arbeten att ha något slags diplom. Då studerar de naturligtvis inte alla sina ämnen för ämnenas skull, det vill säga för att de vill få veta allt om något område och sedan främja det, men för att få ett jobb de skulle kunna trivas med. Studier och kunskaper är naturligtvis värdefulla, men ännu mer om man sedan kan försörja sig med det arbete man får på grund av dem.

Om man tittar på olika arbetsannonser ser man ofta att den potentiella arbetstagaren inte bara skulle vara expert på sitt område. Han eller hon skulle också behärska flera datorprogram, förstå och tala eller skriva flera språk, ha sociala kompetenser, olika slags erfarenhet osv. Det verkar alltså som om man idag behöver ganska många kunskaper, men få behöver man vara expert på. Studenterna har idag kanske flera eller mer varierade ämnesområden än förr, och kanske är det därför nivån på dessa har sänkts.

Antalet kunskaper har alltså på något sätt blivit lite viktigare än deras kvalitet eller nivå. Man får grundkunskaper och sedan får man anpassa sig till det jobb man får. Detsamma gäller språkkunskaper: bland studenter är det nuförtiden inte ovanligt att lära sig flera språk, inte bara på alla de olika kvällskurserna men även på universitetet. Men om man inte studerar något språk som sitt ”huvudspråk” avstannar det kanske på lägre nivå, och ändå utgör det en funktionell kunskap som kan förbättras när (eller om) det behövs. När det gäller datorn behöver man inte heller vara programmerare för att använda den bra (vilket de flesta studenter gör), och sociala kompetenser betyder inte att man måste vara sociolog, utan dessa skaffar man sig också snabbt som student.

Vad gäller annat kunnande har många ur denna åldersgrupp naturligtvis fallenhet för partyn, TV-serier, Facebook och dataspel medan andra läser många böcker, men allt detta kan tyvärr inte räknas som verkliga kompetenser. Flera sysslar då med någon konst: de tecknar, spelar något instrument, sjunger i kör, dansar, spelar teater, skriver osv. Det finns också olika aktivister och volontärer, som definitivt samlar nyttiga erfarenheter om människor och världen. Som själva utbildningen är några av studenternas hobbyer kanske också värdefulla på något sätt, särskilt vad gäller de konstnärliga och aktivismen. Många arbetar dessutom för att kunna studera, vilket jag tycker förtjänar respekt men också garanterar viss arbetserfarenhet.

Studenterna kan egentligen inte vara ansvariga för att det är annorlunda att studera nu, eller hur? Bolognaprocessen har gjort de flesta fakulteter i Kroatien mer standardiserade, men inte på något bra sätt. Man får kanske inte nog uppgifter som erbjuder en någon möjlighet att vara kreativ och att verkligen utvecklas som blivande expert. Naturligtvis kan man göra sådana projekt på sin fritid, men efter en ansträngande dag på alla möjliga lektioner saknar man helt enkelt motivation till mer skolarbete. Och fritiden är också ett relativt begrepp när den ofta är förlagd mellan lektioner och tillbringas över någon hemläxa.

Det har tyvärr lärt oss att vara effektiva men ändå dåliga studenter, tror jag. Alltså att hitta genvägar när det finns för lite tid att göra någonting och att fungera under dåliga omständigheter, som buller eller för lite sömn. Vi lär oss snabbt och vi anpassar oss snabbt eftersom det är så vi måste göra, men våra kunskaper får lägre kvalitet eftersom vi ofta glömmer istället för att fördjupa dem.

En av mina lärare påstod att det var viktigt att bara få höra vissa saker och fundera över dem, inte att alla studenter måste syssla intensivt med allt inom något område, eftersom inte alla kan bli sådana vetenskapsmän som ska främja det. De flesta områden är tillräckligt stora så jag håller med henne. På så sätt tvingas nämligen ingen att syssla för mycket med det som de inte är intresserade av och får kanske mer lust och energi att syssla med vad de är intresserad av. Då får man väl specialisera sig lite.

Kanske förfaller bildningen faktiskt inte utan håller bara på att förändras, och det tar naturligtvis tid. Sådana stora förändringar innehåller givetvis vissa etapper som är sämre än andra, och kanske befinner vi oss i en sådan etapp just nu. Men att bildningsystemet debatteras och ifrågasätts kan dock vara en början till positiva förändringar. Om man som lärare inte anser att de nutida förändringarna är bra, tror jag att man ska göra som man tror är bäst. Som lärare är man ju kompetent att kritiskt bedöma både utbildningssystemet och sina studenters anmärkningar, såväl som sin roll i utbildningsprocessen och studenternas behov som gäller deras framtid på arbetsmarknaden.

Elena Rajsz

 

Vad kan vi göra istället?

Vad kan ungdomarna istället?

När föräldrar vill påpeka att de var mer dugliga än deras barn, då säger de antagligen någonting som: ”När jag var i din ålder, så kunde jag sy, laga mat, jag hjälpte min mamma med hushållsarbete och jag var på väg att gifta mig”. Ja, grattis. Det låter som om vi, alltså barnen i fråga, vore lata, bortskämda snorungar som är vana vid att bli servade medan vi sitter och spelar dataspel eller är ute på något party. Men är det verkligen så? Om vi inte kan göra samma saker som våra föräldrar, betyder det automatiskt att vi inte kan göra någonting alls?

Det som våra föräldrar ibland verkar vara oförmögna att förstå är att vi lever i en helt annorlunda tid och en helt annorlunda värld. Vi kan inte heller värdera saker på samma sätt. Nutiden är sådan att man värderar universitet mer än hushållsarbete och karriär mer än familj. Och vi kan välja: det ena eller det andra. Det går inte att välja båda samtidigt. I bästa fall är det så: först det ena och sedan det andra. Det är så eftersom själva universitetskonceptet har förändrats. Nu måste vi vara med på nästan alla föreläsningar, göra vår hemläxa, läsa regelbundet. Informationmängden har ökat och informationen förändras snabbt. Det finns inga krav mer på att veta alla fakta, som när något krig började eller vem som var trettiåttonde Förenta Staternas president eller vilken som är huvudstaden i Mongoliet. Denna information finns på nätet och vi vet hur vi kan hitta den när det behövs. Sådan information anses vara marginell nu. Alla som vill kan få veta det. Istället är det viktigt att vi förstår vad vi läser och att vi kan diskutera om det. Det är önskvärt att vi har våra egna attityder och att vi kan argumentera för dem. Eftersom det finns en stor mängd av information som vi måste lära oss, lär vi oss att sålla information och att sammanfatta. Det finns ingen tid att läsa hela böcker som tentamensförberedelse. Vi har nog med aktiviteter utanför universitetet och de kräver tid också. Många studenter arbetar. Det är viktigt att inte strunta i sociala förhållanden. Så det är tydligt att vi har för mycket att syssla med och för lite tid för att göra det. Jag, för min del, har alltid haft många plikter och jag har alltid fullgjort dem alla. Min mamma tycker ofta att det är för stressigt, men jag håller inte med. Det är bara vår tid. Vi måste vara multipraktiska. Vi måste fungera i stressiga situationer. Annars går det inte. Allt är snabbt, allt är nytt och om vi inte kan hålla oss framme, så kommer någon som kan det och vi faller bort.

Vi är också mycket praktiska. Vi vill veta saker som vi kan utnyttja när vi börjar arbeta och när vi hamnar i konkreta situationer. Vi kan fler språk än våra föräldrar och vi kan anpassa oss snabbare till en ny omgivning. Jag anser att, på denna plats och i denna tid, där vi alltid är omgivna av osäkerhet och ovisshet, gör vi ett bra jobb. Det finns många saker som tar ifrån oss motivationen. Får vi jobb efter universitetet? Är allt förgäves? Är det tillräckligt att bara ha bra kontakter för att få ett gott jobb? Varför läser jag då?

Det är alltså fel att säga att vi inte kan någonting alls. Tiden och människorna har förändrats. Perspektiven har förändrats. Kunskapen har förändrats. Det är antagligen därför som vi inte kan göra vissa saker lika bra som våra föräldrar. Det betyder inte att vi är inkompetenta eller lata. Det här är dataåldern och informationåldern och vår kunskap är adekvat. Alltså är det inte så att gårdagens studenter kunde mer än dagens. Det är bara så att de kunde andra saker än vi kan idag.

 

Dorotea Đurić

Vår generations fördelar och nackdelar

Vad kan ungdomarna istället?

Våra föräldrar och deras föräldrar hävdar ofta att allt var bättre förr. Någon gång är de blott nostalgiska och i detta fall blir det sympatiskt att höra sådana påståenden. Men ibland måste vi unga medge att de har rätt och acceptera den sorgliga sanningen. Idag är vi alla vittnen till de ungas lättja och motivationsavsaknad, något som professorerna Dick Harrison och Ann Heberlein påpekade.

Författarna till de texter vi har läst är medvetna om att bildningsföraktet alltid  har funnits men inte i så hög grad som idag. Elever och studenter  finner det svårt och onödigt att läsa för mycket. De undviker teorin och föredrar de praktiska uppdragen framför att lägga på minnet alltför många uppgifter. Dessutom vill de uppnå sina betyg på lättast möjliga sätt – genom att få uppgifter om tentamensämnen i förväg, att undvika att gå på föreläsningar, att läsa så lite som möjligt och att välja sin litteratur snarare på sitt modersmål än på något främmande språk. Dessa iakttagelser är inte överdrivna utan verkliga. I huvudsak håller jag med för det är även fallet i Kroatien, liksom i Sverige.

Det är den teknologiska utvecklingen som präglat de nutida ungas liv. Tack vare datorn, Internet och alla slags gadgets står nästan allting till vårt förfogande. Allt kan googlas. Om man tar hänsyn till detta frågar man sig om det verkligen är nödvändigt att man lär sig så mycket inom sin utbildning. Därför är vi bättre än våra föräldrar på att hitta information för vi har växt upp med datorn. Å andra sidan finns det ett visst problem: idag litar vi för mycket på teknologin. Man kan säga att vi litar mer på den än på vår egen minneskapacitet och våra kunskaper för att det inte finns något behov av att man anstränger sig. Vi skyddar vår hjärna från onödiga aktiviteter och detta leder till att vi underlåter att ge plats för vårt logiskt tänkande. Vår egen lättja påverkar oss negativt och gör så att vi blir allt slöare. Det är ett faktum vi alla kan bekräfta. Därför finns det ett sådant bildningsförakt bland studenter men det finns ett skäl till – avsaknaden av trygghet.

Dessvärre finns det inte någon garanti för att vi ska få ett jobb och bli framgångsrika efter att ha avslutat våra studier. På grund av detta saknar många ambitionen att läsa (eller att läsa vidare) och tänker av detta skäl att vi inte får fästa vikt vid utbildningen. Vår titel kan inte påverka mycket i alla fall. Våra föräldrar lever kvar i denna fantasi att intyg på en examen är något slags nyckel till ett bättre liv. Till skillnad från dem är vi medvetna om att det inte går så lätt för vi föddes i det kapitalistiska systemet och anpassade oss till det. Livet har lärt oss att varje enskild människa måste ta ansvar för sig själv och därför skapa sin kompetens om man vill ha det bra. Fastän det dagliga livet är förenklat och trots många nutida möjligheter för de unga, vilka våra föräldrar inte hade förr, är vår framtid oviss. Vi blir tvungna att klara oss själva så jag tror att dagens ungdomar är mer skickliga och fyndiga än gårdagens. I genomsnitt kan vi fler språk än våra föräldrar, har vi utmärkt simultankapacitet, anpassar vi oss lättare till förändringar och vi har till en hög nivå utvecklat vår sociala känsla och tolerans mot alla människor som skiljer sig från oss på något sätt, vi skaffar vänner över hela världen, vi tänker inte på ett konventionellt sätt samt vi vågar vara oss själva och vi får säga vad vi vill.

Kanske är vi slöa och vana vid att allt är lättillgängligt och lätthanterligt men å andra sidan har vi utvecklat vissa positiva värderingar. Det finns idag ett stort socialt förtryck så vi måste anpassa oss till de nya förhållandena. Man kan inte göra mycket åt det men i alla fall borde vi försöka bli den bästa personen vi kan. Jag tror  att min generation åtminstone bemödar sig om att göra så att det blir så.

 

Tihana Klajzner

Vad kan ungdomarna istället?

Vad kan ungdomarna istället?

Dick Harrison och Ann Heberlain har skrivit artiklar om studenter och om sinaerfarenheter från universitet. Båda av dem är professorer och de arbetar med ungdomar. I sin artikel beskrev Harrison situationen på universiteten i Sverige. Jag fick intrycket att han är besviken och lite bitter. Studenterna ifrågasätter att de måste gå på obligatoriska seminarier, att de måste skriva tentor utan hjälpmedel och att de måste läsa all påbjuden litteratur. Harrison efterfrågar vad studenterna kan i stället om de inte kan läsa. Han har uppfattat att de vet mindre än äldre generationer. Varför ifrågasätter blivande lärare viss litteratur om de måste veta allt för att de kunna undervisa barn och andra människor? Varför dök uppfattningen att kunskap är onödig upp? Man kan googla allt men vad kan man utan Google?!

Jag är 22 år gammal och jag studerar kroatiska och svenska på universitet i Kroatien. Så Harrisons fråga är delvis ställd till mig. Först och framst håller jag med honom. Jag tycker att det är sant att studenterna idag kan mindre än studenterna förr. Mina föräldrar säger också att ungarna idag kan mindre. Min mamma och pappa minns nästan allt som de läste i skolor, även texter av dikter. När vi tittar på kunskapstävlingar på tv vet mina föräldrar ofta mer än jag. Naturligtvis har de mer livserfarenheter men skolsystemet är samma. Vad är då problemet med att ungdomarna vet mindre?

Den största skillnaden mellan förr och idag är ovissheten. Ungdomarna avslutar universitetetsstudierna och de sitter hemma eftersom det inte finns några jobb för dem. Min vän avslutade sina studier (ekonomi) förra året och han arbetar fortfarande inte. Vi är medvetna om att det finns en möjlighet att alla bemödanden kan var förgäves. Det på är inte lätt att studera med dessa tankar. Många studenter arbetar, går ytterligare kurser (språk, datorvetenskap eller något annat). Studenterna måste kunna hantera mer stress. Nästan varje student kan engelska eller tyska, några kan flera språk. Vi är medvetna att vi måste slå vakt om miljö. Studenterna deltar i protester mot miljöförstörning och miljöengagemanget är större än förr. Det finns större medvetenhet om miljö och skadliga ämnen för planeten och människors liv. Några studenter är vegetarianer och de jobbar som volontärer. På fritiden tar de hand om övergivna djur eller hjälper barn med särskilda behov.  Studenter reser mer och de studerar utomlands. Många studerar en termin eller ett år utomlands. Vi har vänner från hela världen och vi kan prata med dem varje dag. Internet ger oss många möjligheter att förbättra våra färdigheter. Studenter som studerar språk kan prata med någon från det land vars språk de läser. Fastän det verkar som att studenterna kan mindre, när jag tänker mer om det, ser jag att vi gör vårt bästa. Vi studerar, arbetar, har hobbyer, reser och mycket mer.

Dick Harrison sa att studenterna ifrågasätter hans krav på något sätt (obligatoriska lektioner, tentor utan hjälpmedel osv). Jag vill säga att jag inte ens kan föreställa mig att fråga några professorer om jag måste läsa all påbjuden litteratur eller om jag kan skriva tentan hemma. Det skulle vara skandalöst. Det beror på universitet och professorer men det är omöjligt i mitt fall. I detta fall förstår jag Harrison och hans missnöje.

Det är sant att den äldre generationen kan mer. Men ungdomarna idag har problem som den äldre generationen inte hade. Jag har ingen exakt lista över vad ungdomarna kan. Jag har tänkt mycket på det och jag har pratat med min mamma och vänninor. Ingen har något exakt svar. Jag har försökt försvara studenterna men jag är medveten om att professorerna har rätt. Varje tiden har problem och vi har fortfarande inte lärt oss att hantera våra problem. Men jag tror att vi är på rätt väg och jag hoppas att framtiden kommer att bli bättre.

Anja Hudoletnjak

Vad kan ungdomarna?

Vad kan ungdomarna istället?

Det finns en inrutad attityd att dagens studenter är mycket mer oseriösa och, kan man också säga, bortskämda med sina studier än de som studerade för några årtionden sedan. Det här temat bjuder ett jättestort spektrum av debatter; man kan prata om det och försöka förklara eller tänka ut varför det är så och det här kan fortsätta i timmar. Vad är det som har lett till situationen Ann Heberlein och Dick Harrison skriver om? Det är lätt att tänka ut några teorier om den här frågan – men man måste också fråga sig: vad kan ungdomarna istället? Det är väldigt svårt att svara på.

Till att börja med måste jag skriva att jag håller med både Heberlein och Harrison – idag tags inte studier på samma allvar som tidigare. Det är kanske bättre att säga att idag vill studenterna avsluta sina studier och blir lyckade senare i livet, men de anser samtidigt att konkret kunskap, särskilt teoretisk kunskap, är onödig och ser den som bortkastad tid. Svaret är antingen det eller så är vi bara en jättelat generation. Förmodligen är båda riktiga. Jag håller med Ann Heberlein (och Romana) som skriver: ”Studier tillmäts blott ett instrumentellt värde, i bästa fall till ett jobb, i allmänhet till försörjning genom studiemedel.” Fast situationen med ekonomi och jobb för de unga är jättedålig och absolut annorlunda än när våra föräldrar var studenter, tycker jag att de flesta av studenterna bara väntar på att avsluta studierna. Samtidigt vill de inte läsa eller göra allting deras professorer kräver av flera anledningar. För det första är dagens ungdomar inte så rädda för auktoriteter som de var, till exempel, i Jugoslavien, för trettio år sedan. ”Ordningen, arbetet och disciplinen” har försvunnit. Det är så i resten av världen; man kan ofta höra på filmer eller TV-serier att en äldre karaktär säger att ungdomarna inte är som de var

tidigare.” (Man kan också höra det från ens mormor eller morfar.) De äldre säger ofta att de unga inte respekterar dem och att de inte kan acceptera auktoriteter, särskilt i skolor och andra utbildningsinstitutioner. Det är sant, men det är också sant att man alltid vill  fokusera på ytterligheter och speciella fall; de flesta av oss respekterar fortfarande de äldre. Busa har alltid existerat, så situationen är inte så dålig som de tror. Den andra anledning är naturligtvis teknologin. Med teknologin blev vi lata, otåliga och, vågar jag säga, lite bortskämda om man jämför oss med våra ”utom-teknologiska” föräldrar. Kommunikation via internet har också brutit ner murar mellan studenter och ex-auktoritetsfigurer som professorer – de blev mer tillgängliga och närmare oss, så vi vågar prata med några av dem nästan som om vi är kompisar. Därför vågar vi ifrågsätta deras tillsägelser, som Harrison beskrev i sin artikel. Internet har också gett oss förmågan att snabbt få oändliga mängder av informationer, vilket betyder att professorer inte är oantastliga längre. Studenterna kan på nätet hitta nästan allt de pratar om i undervisningen. Man kan fortsätta med sådana teorier tills i morgon; det finns många små och stora anledningar till generationens beteende. Så, ingen rädsla för (ex-)auktoritetsfigurer kombinerad med lättja, otålighet och fria tankar har lett till att studenterna, om de anser att någon uppgift är onödig,helt enkelt vägrar att vara arbetsamma, lydiga gammaldags studenter.

Slutligen, vad kan ungdomarna? Vi pratade om några möjliga svar på lektion. Jag håller med några av dem, som att vi kan flera språk eller att vi är bättre med datorer. Men jag måste säga att jag ser alla andra argument som väldigt svaga. Utan språkkompetens och användning av teknologi anser jag att saker som att ”vi jobbar mer som volontärer” eller ”vi har större miljöengagemang” inte är några konkreta färdigheter, utan bara hobbyer som kom tillsammans med nya möjligheter i den moderna världen. Jag försökte verkligt att komma på några andra nyttiga, konkreta färdigheter, men jag kan faktiskt inte göra det. Språk och datorer – här avslutar jag.

Nika Oršanić

Generation Y

Vad kan ungdomarna istället?

I ett modern välutrustad ljust rum sitter en handfull molokna ungdomar runt en medelålders kvinna som då och då gör anteckningar. Hon ler mot gruppen och nickar förstående. Ibland rynkar hon pannan och ber om en förklaring.

Hej, jag heter Nils och studerar till ingenjör i maskinteknik. Jag har ett problem. Jag kan inte laga mat och tillhör Generation Y – säger den unge mannen med hängande mage.

Välkommen Nils! – säger kvinnan med anteckningsboken.

Hej, mitt namn är Steffanie och jag är Generation Y. Jag sysslar med tennis och ger tennislektioner för att kunna försörja mig. Dessutom studerar jag för att ha någon utbildning, men jag hinner inte läsa all påbjuden litteratur.

Välkommen Steffanie, det var en bra början! – säger medelålderskvinnan.

Jag heter Žaklina och studerar juridik. Jag är Generation Y och har ett problem. Jag kan inte sy.

Välkommen Žaklina!

Hej, mitt namn är Hasan. Jag tillhör Generation Y, läser till historielärare och jobbar. Jag gestaltar mina studier som jag vill men jag ifrågasätter för mycket.

Välkommen Hasan!

Hej, jag heter Finn. Jag går en utbildning till kock, men tillhör Generation Y. Därför kan jag egentligen ingenting. På min fritid googlar jag bara och applicerar inte källkritik. Dessutom är jag inte beläst nog.

Hej Finn! Jo, det är stora problem du har – säger den nickande kvinnan – men vi hjälper dig till ett bättre liv.

De andra i självhjälpsgruppen för Generation Y har antingen likadana problem eller har fortfarande inte gjort någon stor resa, studerat utomlands, har inte något jobb, hinner inte motionera nog, går inte tillräckligt mycket ut med sina kompisar, känner inte till den nyaste mobiltelefonen på marknaden, har inte sett den senaste filmen på bio, kan inte diskutera om det senaste kriget i Mellanöstern eller har inte läst Haruki Murakamis senaste bok. Det är vad som plågar vår generation.

Vi är Generation Y. Det är den generation som växte upp med mobiltelefoner, datorer och Internet. Vi är alltså de som alltid är up to date eller åtminstone skulle vara det, de som har allt som våra föräldrar inte haft, de som alltid kan hitta information, de som inte behöver skriva med skrivmaskin och inte behöver slå upp allt i böckerna, de som tack vare detta har mer tid, kort sagt: vi är de som har det bäst.

Trots allt detta är vi de som inte kan uppfylla andras förväntningar. Vi är den förlorade generationen. Vi är eller kommer att bli de som EU-kommissionen kallar för NEETs vilket står för „not in education, employment or training“. Vi är de som skulle bygga upp näringslivet och hjälpa världen ut ur krisen men som bara sviker och inte duger något till. Enligt Kommissionen finns det omkring 7,5 miljoner NEETs i EU:n.

Det finns ingen som har en plan för oss.

Men vi är väldigt fria. Vi får friheten att välja och gestalta våra studier och liv – och detta är vi tacksamma för. Men allt vi gör och hur vi bestämmer är dåligt. Vi protesterar inte tillräckligt, kämpar inte för en bättre framtid, men när vi gör det, så står alla handfallna, tiger och väntar på att vi ger upp.

Vad är det egentligen som Generation X förväntar sig av oss? Vi skulle vara bra i allt, vi skulle vara fokuserade på våra studier och göra vad vi känner är rätt och samtidigt skulle vi göra vad den äldre generationen tycker är bra. Men om man ger någon friheter, då ska man vara medveten om att det inte går att kritisera så mycket.

Eftersom jag tillhör Generation Y, ska jag uttrycka mig i enlighet med detta och försöka förklara det med en jämförelse. Ibland tycker jag att min generation är något som den ogillade Wikipedia. Av Wikipedia – den fria encyklopedin – förväntas mycket. Den skulle vara uppdaterad, ge rätta och många informationer och länka till andra nyttiga sidor. Ofta blir det inte så. Wikipedia sviker en, är inte uppdaterad, länkar till sidor som inte längre finns eller ger falska informationer. Orsaken till detta är att alla kan komplettera den och skriva vad de vill. På Wikipedia finns det en frihet som är skadlig. Så länge som det finns någon som bryr sig om en sida, kontrollerar och korrigerar den, är sidan nyttig. Så fort någonting av detta fattas, går det åt fanders. Så är det med Wikipedia. Och så är det med oss. Vi är den generation som fick friheten och inte vet hur vi ska använda den. Vi fick ingen bruksanvisning och inget recept. Ingen kontrollerar och korrigerar. Vi bara kritiseras.

Men det finns en hake till. Egentligen fick vi skenfriheten. Vi är inte riktigt fria. Jag tror att våra föräldrar var fria när de visste att de skulle få ett jobb efter att ha avslutat sina studier. Det fanns en framtid för var och en som var flitig. Idag är utbildningen bara ett värdelöst lapp med en stämpel och en titel. Det försäkrar inte att vi kommer att få ett arbete och börja ett eget liv. Detta betyder bara att vi blir hänvisade till våra egna tillgångar och att vi förlorar någon sorts trygghet som vi egentligen inte riktigt haft. Och detta skapar desillusion. Man vill inte avsluta med sina studier, man vill inte anstränga sig och man vill inte ta ansvar för sitt liv om allt är förgäves. Detta kan inte kallas frihet. Det finns ingen frihet i att knuffa katten i störtfloden om den är dömd till att drunkna.

Å ena sidan blir vi kritiserade för att göra allt fel. Å andra sidan skapar vi själva en bild av den perfekta unga personen i det tjugoförsta århundradet och misslyckas med att förverkliga den. Hen skulle tala flera språk och vara utbildad. Om hen är akademiskt utbildad, då skulle hen också vara händig ido-it-yourself-projekt dvs hen skulle kunna sy kläder eller tillverka egna smycken. Det är självklart att hen skulle odla egna bio-livsmedel, laga och äta sund mat, motionera mycket, tänka på klimatet och miljön och avsky snabbmaten. Dessutom borde hen läsa mycket – populärlitteratur räknas inte – och borde kunna analysera nya tekniker inom filmbranschen. Hen borde resa mycket, flytta utomlands och ha många internationella vänner. Resorna skulle hen finansiera själv – om hen lyckas hitta ett jobb. Sist men inte minst borde hen ha många kontakter och vänner som hen umgås med, hen borde besöka varje party och ha ett rikt socialt liv.

Det är klart att det är svårt att få allt det här att gå ihop. Någonting måste misskötas. Ibland är det studierna, ibland sporten, ibland det sociala livet, fritiden osv. Jag tror att de flesta av oss gör sitt bästa och att vi inte är så som Dick Harrison beskriver oss. Det finns bara för mycket vi skulle vara bra på och allt detta kräver sin tid. Det är en av grunderna som leder till att Nils, Steffanies, Žaklinas, Hasans och Finns resultat blir medelmåttiga. Den andra är desillusionen som gör att vi inte vet vad som är viktigast och vad det är som skulle kunna ge livet i framtiden ett innehåll.

Helena Dobrosavljević

 

Kommentar till ’Vad kan ungdomarna istället?’

Vad kan ungdomarna istället?

När vi först fick läsa Dick Harrisons artikel kände jag mig lite militant. ’Vad kan ungdomarna istället?’ Vad menar han? Min generation är häftig! Men när jag läste texten märkte jag att han hade rätt. Jag hade velat försvara min generation men det kunde jag inte. Att räkna upp tre områden som vi är bättre på än våra föräldrar visade sig vara en svår uppgift.

Eftersom båda mina föräldrar kom till Zagreb för att studera när de var 18 år gamla (så man kan säga att deras studentliv liknade mitt) ringde jag min mamma för inspiration. Jag fick reda på att hon till exempel kunde sy när hon flyttade hit. Hon kunde också laga mat eftersom bara de studenter som bodde på studenthem kunde äta på studentrestauranger. Detsamma gäller för min pappa. Jag säger inte att det inte finns ungdomar idag som kan något sådant men det verkar som om att förmågan att ta hand om sig själv brukade vara mer universell. Det underförstods att en ung person som ville flytta hemifrån för att få en utmärkt högre utbildning hade sådana praktiska färdigheter.

När vi pratade om vad vi är bättre på nämnde många social och kommunikativ kompetens. Kanske är jag nu för hård mot min generation men social och kommunikativ kompetens faller inte under samma kategori som de ovannämnda praktiska färdigheterna. Jag är inte ens säker på att vi kan ta åt oss äran för de praktiska färdigheter vi nämnde, lika lite som förmågan att använda dator eller kunskap i fler språk, ännu mindre något så abstrakt som social och kommunikativ kompetens. Jag är övertygad om att det faktiskt beror på att världen har förändrats. Äldre generationer kunde inte lära sig något vi ungdomar tar för givet helt enkelt eftersom de inte hade något tillfälle. Hur kunde våra föräldrar vara mästare i att använda dator när de inte hade någon dator? Vi har alla växt upp med datorer och det skulle vara konstigt om vi inte var skickliga i att använda dem. När det gäller språk håller jag med alla som sa att vi kan fler språk men det har antagligen att göra med faktumet att vi har mer kontakt med främmande språk och kulturer genom böcker, tv program och Internet.

Dick Harisson påpekar också att vår förmåga att ifrågasätta är något som många gillar att säga är dagens generationers stor plus. Som jag skrev i min korta kommentar till Harissons text, betyder det tyvärr oftast att studenter ifrågasätter att deras professorer har rätt att tvinga dem att läsa många böcker inför tentor, att de måste komma på obligatoriska gruppövningar eller att de inte får betyget Väl Godkänt. Man hör studenter inom alla ämnen säga att studier inte är något som kan vara vädefullt i sig självt. Sådana åsikter är hemska men ändå vanliga. Här ska jag försvara min generation i alla fall eftersom jag tycker att det inte är vår skuld. Ungdomarna utsätts för kapitalismens logik dvs. profitens logik. De ser sina studier bara som ett medel genom vilket de hoppas kunna försörja sig i framtiden. Jag kan inte påstå att det gäller studenter i allmänhet men det gäller absolut studenter i Kroatien. När mina föräldrar studerade visste man att man skulle kunna få ett jobb i nästan vilket område som helst. Idag har vi ett stort antal arbetslösa och många är tvungna att studera. Fler och fler elever väljer allmänlinjer i gymnasiet vilket senare tvingar dem att studera på universitet. De är dock ointresserade och läser minimalt, bara så mycket som är absolut nödvändigt för att kunna klara sina tentor.

Jag vill ändå inte ifrågasätta vår förmåga att ifrågasätta eftersom det är sant att dagens ungdomar vågar sätta konventioner under debatt men tyvärr måste jag erkänna att vi mycket oftare ifrågasätter fela saker. Som Harisson säger i slutet av texten, sådant ifrågasättande är inte den typ av ifrågasättande vi behöver eller kan vara stolta över. Lite källkritik skulle vara mycket nyttigare så att vi kunde värja oss mot reklam och propaganda. Jag är medveten om att jag låter som om jag vill genomföra ett nytt politiskt program men jag ska säga en gång till att jag lägger skulden på kapitalismen. Jag är troligen påverkad av en bok jag läste för en av mina lektioner i amerikansk postmodernism där det stod det att kapitalismen främjer homogenitet eftersom det då är lättare att influera människor. Vi kommer kanske från helt olika länder och kulturer men vi alla använder samma medier och då utsätts vi för samma slags propaganda.

För att sammanfatta, jag håller med både Dick Harisson och Ann Heberlein. Det verkar som om dagens ungdomar/studenter inte vill använda sina huvuden. All information vi kunde behöva är lätt tillgänglig, kanske för lätt. Det är orsaken till att de (eller skulle jag säga ’vi’?) inte ens försöker att hålla information i sina huvuden. När det gäller jämförelsen mellan oss och äldre generationer tycker jag att det är kanske omöjligt att ge ett enkelt svar. Min slutsats är att vi lever i en helt annorlunda värld än den våra föräldrar levde i. Om vi vill jämföra flera generationers kunskaper och färdigheter då måste vi faktiskt jämföra hela samhällen och politiska system.

Romana Babić