MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: January, 2014

Vad kan ungdomarna istället?

Det finns ett uttryck som alla känner till; vissa försöker kanske undvika att använda det medan andra tror på det och vägrar inte att upprepa det gång efter gång. Det lyder så här: „Det var bättre förr“. Redan i sin första mening varnar Dick Harrison oss, sina läsare, för att han kommer att låta som en gammal gubbstrutt som tycker att det var bättre förr. Hans kolumn verkar i sin helhet uttrycka just denna position, men det märkvärdiga är att han lämnar rum för att ha fel. Han lämnar rum för vem som helst som vill försöka försvara sin generation och bevisa att en ny tid inte alltid betyder en dålig tid.

Jag har tyvärr inga bevis eller konkreta svar på hans frågor, men jag vill försöka ge mitt eget perspektiv och min inställning.

Låt mig först bråka med själva „det var bättre förr“-argumentet genom ett exempel från filmvärlden. En film från 2011 som heter Midnight in Paris visar en nutida författare som är förtjust i 1920-talets Paris och som plötsligt befinner sig just i denna period han drömde om. Han möter sina idoler, konstnärer och författare, men upptäcker snart att de också längtar efter en förfluten tid, nämligen 1890-talet. Och de som levde under 1890-talet längtar själva efter ytterligare en annan tid som de aldrig kan höra till. Jag ser åsikter som ”Ungdomarna är idag så och så…“ som en form av den naturliga längtan efter den förflutna. Jag tror att alla någon gång i sitt liv har önskat att gå tillbaka, antingen till delar av sina egna liv eller till en annan generation och tid. Jag tror dessutom att alla helt naturligt kommer att tycka att ”det var bättre förr“. Jag, som är 22, ser på tonåringar ibland och tänker för mig själv ”vi var bättre än detta, vi var duktigare“. Men snart börjar jag kämpa emot sådana idéer, eftersom jag verkligen tror att de är fel, även om de verkar komma naturligt.

När man tittar tillbaka ser man faktiskt att ens idealtid inte var så bra heller. Harrison skriver själv att bildningsförakten funnits förr och även att hans far trodde att hans son skulle bli tokig av så många böcker. Varför tar vi då för givet att om vi tror något är dåligt eller farligt för våra ungdomar så måste det utan tvivel vara så. Kanske är någonting han eller även jag fnyser åt eller bedömer som dåligt en väg till en ny framtid vi inte ännu kan föreställa oss.

I allmänhet är situationen i Sverige nästan samma som i Kroatien. Alla har liknande anmärkningar: bildning och kunskap har förlorat sitt värde, studenter läser inte, fuskar, vill inte komma till obligatoriska lektioner, de ifrågasätter allt utom det som de borde, de kan inte bedöma källors tillförlitlighet, de är sämre på alla ämnen o.s.v. Ja, det kanske stämmer, men jag tror inte att situationen är så enkel att den kan förklaras med att ungdomar är lata eller dumma eller någonting liknande.

Först vill jag påpeka att idag finns det fler studenter och fler skolor, högskolor och universitet än någonsin tidigare. Om man tänker på det, är det är kanske logiskt att resultaten blir lite sämre i genomsnitt: nästan alla läser på universitet nu, kanske även de som inte vill eller inte har vad som behövs för att avsluta sina studier. Det är också inte så underligt att bildning devalveras: det finns så mycket fler välutbildade människor och ett av 100 diplom är inte lika mycket värt som  ett av 10. Det är verkligheten.

Elever och särskilt studenter är mer eller mindre medvetna om detta och det för med sig en obehaglig känsla av osäkerhet och orättvisa. Nu är det svårt att få jobb även om man har ett diplom och även om man var den duktigaste i sin generation, så känns det ibland som om man studerar och lär sig saker för ingenting. Det är naturligtvis inte sant om vi tittar på hela bilden; alla slags kunskaper har sitt värde på något sätt. Men bara en typ av kunskap är inte tillräcklig nuförtiden, man måste skapa nya kunskaper allt snabbare eller åtminstone utvidga dem som man redan har.

Studenter anses ha det lätt, men de utsätts för otroliga mängder av tryck från olika håll. Den nya systemet i Kroatien betyder flera kurser, mer tid på fakulteten, mer att läsa och flera tentor. Ibland känns det som om vi jagar efter studiepoäng utan någon poäng som helst. Vi är på ett sätt tvungna att läsa kurser som vi inte är intresserade av eller som vi faktiskt inte behöver. Det betyder att vi har mindre tid för andra kurser eller för att gå djupare i en enda kurs som vi är intresserade av. Därför frågar studenter vad måste vi läsa och veta och vad vi kan kanske hoppa över. När det gäller tentamen också, kan det vara komplicerat att läsa för en tenta om man inte ens vet hur den ser ut, dvs. vilka typer av övningar eller frågor. Jag tror att det är rättvist att man får nog information om tentan, inte vad som frågas men hur det ska se ut. Något som också kan vara viktigt är att inse att flera studenter arbetar medan de studerar och har det väldigt svårt med tid. Ja, det finns några som fuskar och gör ingenting, men det är aldrig bra att generalisera. Det har alltid funnits studenter som fuskar och de ska finnas i framtiden också.

Men det finns en sak som Harrison nämnde och som verkligen är ett stort problem. Det är oförmågan att välja bra källor, det vill säga källkritik. Källkritiken är inte väsentlig bara i den akademiska världen eller bildningsvärlden, den är väsentlig i den vardagliga livet också. För mig innebär källkritik i sin grundform läsförståelse (också hörförståelse och liknande). När man läser, måste man kunna värdera information, se vad som är viktigt eller mindre viktigt, kunna se om texten är bra skriven eller  full av kontradiktioner till exempel. Man måste fundera över implikationer för arbetet eller det vardagliga livet också. Och, vad som kanske är mest viktigt när det gäller läsförstålse, man måste lära sig göra alla dessa saker. Och det gör skolan inte. Vissa skolor eller kurser kanske, men i allmänhet tror jag att den här delen av bildningen saknas. Kanske tar man för givet att alla kan göra det eller att alla läste det på någon tidigare nivå, men vi måste inse att de blir svårare och svårare att komma åt meningen i den nya världen vilken liksom bombarderar oss med information av olika typer och former. Man är van vid snabba, enkla, korta texter och måste faktiskt lära sig hur man läser en lång, invecklad, akademisk text eller även en längre nyhetsartikel eller kolumn. Det kommer inte naturligt längre.

Med källkritik kommer också ifrågasättande som Harrison ser brist på. Enligt honom är bristen på ifrågasättande ungdomar farlig och kan leda till att ungdomarna blir lätta offer för reklam och propaganda, särskilt från politiska och religiösa extremistkretsar, narkotikaliberala grupperingar eller andra subsektorer. Först vill jag kommentera att de ifrågasättande människor nästan alltid utgör en minoritet. Det är deprimerande, men  jag tror att det stämmer ännu idag. Majoriteten ifrågasätter inte och de är kanske lätta att leda eller påverka. Men ändå tror jag att situationen är bättre än förr: jag ser många ungdomar som läser, kommenterar och har ställningar när det gäller viktiga frågor. Jag ser också fler ungdomar som är ateister, agnostiker eller apolitiska. Det är kanske inte bra för några delar av samhället, men det visar att ungdomar ifrågasätter kyrkan, religionen och politiken. Det är bättre att de är apolitiska än att de följer till exempel ett parti blint.

Ungdomar är också mer medvetna om andra ungdomar i andra länder och deras eller deras länders problem. De bildar kretsar på nätet och kommer tillsammans på sätt som är så vackra och meningsfulla. De nya medierna ger dem nya kunskaper som kanske är mer viktiga än att veta vilket år något hände. Och det är en fördom att de inte vill kunna saker och lära sig saker. Genom ett bra dataspel kan man lära sig så mycket om världen eller till exempel om historia. Man kan lära sig ett nytt språk genom dataspel eller att tänka på ett metodiskt och strategiskt sätt. Undgomar vill lära sig om saker som intresserar dem, och de vill gå igenom massor av information, de vill läsa och lyssna och forska nästan obsessivt om ett ämne som är viktigt för dem.

Skolan gör tvärtom i det mesta. Skolan kan nästan döda något intressant ämne och då går en vacker chans att lära sig något förlorad. Utbildning innebär att vi lär ungdomar vad de behöver veta och att vi gör det på ett sätt som är anpassat till deras behov. Det betyder att det som de behöver kanske inte är samma saker som vi behövde när vi var elever eller studenter. Det betyder att vårt sätt att skapa kunskap inte är detsamma som deras. Det betyder att vi lär dem och att de lär oss. ”Vad kan ungdomarna” är en bra fråga, men den där ”istället” måste borta.

Valentina Kežić

Vad kan ungdomarna i stället?.

Länge har jag tänkt funderat på vad jag ska  skriva till svar; om jag håller med dina påståenden eller inte. Jag pratade med mina vänner, hörde av mina kolleger eller bara tittade lite noggrannare på vad som händer i min vardag. Nu skriver jag inledningen och vet inte vart det hela kommer att leda.

I teorin har du rätt. Ungdomar är mer och mer orienterade mot att ha det lättare, att gå på fest och inte bry sig  om morgondagen. Vanligtvis gör vi bara de uppgifter  som är absolut nödvändiga samt gör det med högst 50% av våra krafter, dvs. hälften av vad vi egentligen kan. Detta händer, tror jag, eftersom vi är bombarderade med stora mängder information samt  vi är tvungna att lära oss varje detalj för att bli godkända på något prov. Därför tappar vi intresset för att lära oss något som verkligen är viktigt att veta eller något som vi anser som intressant.

Ett av de största skälen till den enorma skillnaden mellan den nya och den äldre generationen är att den äldre har svårt att anpassa sig till förändringar. Sanningen är att världen förändrats mycket på de senaste åren och egentligen förändras den dygnet runt. Information är allt i den nya världen och man strävar efter dess ständiga tillgänglighet. Men den nya generationen måste fråga sig själv: vilken typ av information är det, varifrån kommer den och är den sann, och det är något som den oftast inte gör.

Trots att jag håller med en del av din kolumn, ska jag, för att försöka försvara min generation,  ta några exempel från mitt eget liv. Jag är den första i min familj som har sökt sig till universitet, den första som lärde sig de där exotiska språken som turkiska, svenska, arabiska, inklusive engelska och tyska förstås som nu alla i världen kan. Men kan de verkligen dessa språk? Mina föräldrar och deras vänner kan några ord om ens det. Därför håller jag inte med om att vi är sämre på språk än ni, trots att vi visserligen är sämre på de traditionella ämnena som geografi, naturkunskap osv. Jag anser att detta hände genom globaliseringen: man har fått känslan att allt är på armslängds avstånd, att vi inte behöver memorera information. Det är helt naturligt och en del av en värld i förändring. Kanske tycker vi inte om det, men det  händer antingen det är vår önskan eller inte.

Det finns dagar när jag är stolt över mig själv. På universitetet lärde jag mig många nya saker, växte både som student och person och det hände inte bara på lektionerna utan också när jag pratade med svenska, polska, japanska, engelska, tyska, turkiska, serbiska och så många andra studenter eller bara människor som jag träffade på gatan i någon utländsk stad. Vart har mina föräldrar åkt och hur många utländska vänner har de? Jag är så glad att jag har fått möjligheten att resa och lära känna andra kulturer och traditioner. En av mina kroatiska vänner har redan nu (han är 23 år gammal) rest till nästan alla europeiska länder, en annan är en advokat, en idrottare som spelar gitarr samt önskar att jobba som DJ medan en annan är så kreativ och skicklig att det bara är en fråga när hon ska bli en känd konstnär; sedan känner jag en mycket intelligent pojke som tyvärr hoppat av universitetet men fann ett jobb genom nätet och nu försörjer sig själv, en som blev en aktivist eller en annan som är volontär i en organisation som försöker stoppa våld mot barn. Alla dessa har fått olika liv, olika utbildning och möjligheter men de har lyckats att göra något för samhället och de har lärt sig något nytt. Det finns dagar när jag är stolt över oss alla.

Precis som förr finns det förstås okunniga människor som tror på allting de läser eller hör, som är nöjda med sin oerfarenhet och känner att det är onödigt att läsa böcker, nyheter, titta på filmer eller besöka utställningar. Det har alltid funnits människor som inte tycker om att läsa och studera. Kanske är det bara att just de som gör mest larm på dina lektioner. Mina kolleger och jag är egentligen missnöjda eftersom vi försöker att vara bra i det som man studerar och samtidigt läsa böcker och titta på filmer eller lyssna på musik som intresserar oss privat och vanligtvis har vi inte tid för det.

Dygnet har bara 24 timmar och det är inte tillräckligt för „världens informationsutbud“. Kanske  kan vi därför inte bestämma oss för vad som är viktigt och blir slitna mellan våra plikter på universitetet, jobbet och egna intressen. Vad ska man ifrågasätta när allting kommer i massor? Då börjar man ifrågasätta allt eller ifrågasätta ingenting. Enligt min åsikt är det bättre att ifrågasätta även behov av utbilding än att som en idiot suga upp allt som man ser eller hör. Även om de säger något dumt som „Så måste det vara, för det såg jag i Braveheart!“ Så är du där för att rätta till detta. Och när man tar hänsyn till utbildningsbrister, underskattade och underbetalda lärare överallt i världen och de unga som just av detta skäl inte lärde sig  att läsa kritiskt och senare blev studenter på universitet där det är förväntat att man redan vet hur man sållar information så kan man dra slutsatsen att allt inte bara är vår skuld.

Till sist anser jag att det är bättre att vara optimist. Man borde inte ge efter för alla elevernas krav, men man kanske kunde försöka göra några nyheter i sättet att undervisa t.ex. Att betrakta förändringen som ett steg till något som egentligen kan bli bra. Den förflutna tryggheten byts nu ut mot en värld fylld med möjligheter men också osäkerhet och konstant förändring som skrämmer oss alla. Det skulle vara bra att leva i takt med det eller åtminstone göra sitt bäst för att försöka.

 

Darijana Jurić