MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: March, 2014

Adolf Eichmann och Harry Potter

Människor tycker väldigt mycket om sig själv. Verkligt mycket tycker de om sina åsikter. Kanske är det något demokratin har lärt oss, att värdera vår egen åsikt så starkt bara på grund av vi får uttala den. Vi älskar demokratin och hur vi känner oss eftersom vi får bestämma om vissa saker. Men precis de som värderar demokratin mest är de som kan minst. Och de som demokratin behöver är de andra. De som tänker fritt och ser på världen inte bara ur sitt eget perspektiv utan de som kan sätta sig in i alla människors perspektiv. Liksom Alsheimer skriver i sin text:

 
demokratins näring är fria och självständiga människor som kan tänka själva och som har sammanhang klara for sig.

 
Men inte alla tänker själva, det är kanske lättare att följa det som redan finns. På detta sätt behöver man inte genomtänka världen och ifrågasätta vardagen, man har redan färdiga svar som någon annan har fabricerat och en hel mängd av meningsfränder. Kanske är det fint, men inte alls rätt. Det kallar Thomas Nydahl Det totalitäras frestelse i sin bok Kulturen vid stupet – människor drivs till det totalitära eftersom det har så klara svar. Det ger dem ett genomarbetat värdesystem och tillhörighet till en grupp, och det är så tröstande. Att känna att man tillhör, och om man tillhör majoriteten, då har man också säkert rätt. Just det måste man undvika. Och därför har man humaniora.

 
…ifrågasätta, tvivla och alltmer äcklas inför samtiden. Kanske kan det däri ligga en lärdom att ta med sig inför den frestelse som det totalitära, med alla sina färdiga svar och lösningar, alltid tycks erbjuda människorna, oavsett i vilken kultur eller tid de lever.

 
Demokratin är ingen totalitär regim och därför erbjuder den inga prefabricerade åsikter utan den förväntar av människorna att ”fabricera” dem själva. Den bästa vägen är att utbilda sig, läsa böcker, tänka, lära känna människor och prata med dem. Utbildning i humaniora ger det till människor, men den utbildningen får ju inte alla. Å andra sidan, även i demokratin finns det möjligheter att ”få svar” utan att anstränga sig, nämligen i kyrkan. Det är fint att människor har sina religioner, att de värderar något, att de får tröst och andligt liv, men det finns också några problem med det. I Kroatien har kyrkan en stor makt och den påverkar människor väldigt mycket. Idag är den det totalitäras frestelse, även om den inte är huvudregimen i staten. Det kunde den lika gärna vara. Kyrkan ger svar, och dessa svar får man inte ifrågasätta – men det är inte bara svar på ”kyrkliga” frågor, det är också svar på ”medborgarliga” frågor, och alltför ofta på kulturella frågor. Efter att de lyckades bannlysa teatern Gavellas affish för Fina döda tjejer kämpar de mot kulturen en gång till. Det handlar igen om tjejer, fina ”normala” heterosexuella tjejer, men inga kvinnoideal.

 
Sommarfestivalen Kastafsko kulturno leto har under de senaste tjugo åren visat sig vara en festival med ett rikt kulturprogram, som inkluderar ett musik-, drama- och utställningprogram. Den enda utställningsplatsen är en gammal kyrka, som är ur funktion. Varje år finns det en sommarutställningen där, och det här året fick tre unga kvinnor presentera sina verk på en utställning med namnet ”Kvinnliga autoporträtt – kroppens skrivande”. Den lokala prästen tyckte inte om deras verk så han bestämde att de inte får vara där. Han tog ned dem. Eftersom det inte är konst, är det dumt och vulgärt och har ingen plats i en kyrka. Som inte är en kyrka utan en tom byggnad som under de senaste tio åren har fungerat som galleri. En gång till fick kyrkan sista ordet på ett område som inte angår dem. Men människor kommer på nytt att vara på deras sida – de som drivs av det totalitäras frestelse. Utan att ägna en tanke åt de unga målarnas motiv eller budskap kommer de att kämpa för sin byggnad som de inte använder, mot någonting som de inte förstår men har hört är dåligt. På samma sätt som med Fina döda tjejer-affischen finns det i vår fina demokrati kulturcensur. Deras kärlek till demokratin manifesterade sig också i ett initiativ för en förändring i grundlagen, som skulle säga att äktenskap bara är mellan man och kvinna. Många människor – 710 000, som är rädda för bögar, gav sin underskrift för det.

 
Med små steg går vi i en hemsk riktning. Den banala ondskan förklarar Hannah Arendt genom Adolf Eichmanns exempel. Stora illdåd händer när den lilla människan anser att det som händer är normalt, eftersom staten eller andra auktoriteter som ger dem svar gör det. Eichmann var enligt hennes mening ingen sociopat, han var bara en man som gjorde sitt arbete. Hans illdåd är inte en konsekvens av hans elakhet, det är en konsekvens av hans brist på eget tänkande. Man kan kanske hävda att detta inte betyder att alla som tar till sig ”färdiga svar” är en Eichmann. Men inte heller Eichmann var en Eichmann innan han blev det.

 
Humaniora och kulturen ger oss våra egna svar, vår egen värld inom vilken vi kan ifrågasätta, tvivla och kritiskt tänka om vår omgivning. De ledar oss i den andra riktningen, fjärran från den banala ondskan som händer så snabbt och tyst. Vi behöver den så att vi inte en dag inte vaknar och inser att vi är en Eichmann.

 
I sista delen av Harry Potter-böckerna pågår en krig. Lord Voldemort och hans dödsätare mördar ”mugglar” – dem som inte har någon magisk förmåga, men också dem som inte är ”renblodiga”. I en radiointervju gästar professor Remus Lupin, som själv också tillhör en minoritet – varulvar. Då frågar de honom om trollkarlar kanske i första hand borde tänka på sig själva i sådana tider, och skydda bara andra trollkarlar. Lupin svarar att han inte alls tycker det – eftersom det bara är ett litet steg från ”trollkarlar först” till ”renblodiga först” till ”dödsätare”. Det är en fin förklarning av den banala ondskan och av hur litet det krävs för att hamna på fel sida, kanske till och med utan att man märker det.

 
Om vi tänker fritt, om vi tänker kritiskt och om vi ifrågasätter så vaknar vi inte en dag som en Adolf Eichmann utan som en Remus Lupin. Och det är detta som en demokrati behöver.

 

Lana Momirski

Vad är kultur? Vart är den på väg?

Många håller nog med om att kulturen – inte minst i en snävare betydelse när beteckningen avser konstnärliga yttringar och konstarbete – spelar en viktig roll i våra liv och i själva samhället. Men ändå varnar de kulturintresserade ofta för en kulturell tillbakagång som vissa tendenser inom kulturlivet och våra kulturvanor tyder på. Diskussionen kretsar ofta kring förhållandet mellan så kallad hög och låg kultur. I sin artikel ”Kulturellt självmord eller temporär svacka” riktar Thomas Nydahl vass kritik mot lågkulturens, populärkulturens ökande närvaro i vårt samhälle. Han karakteriserar den sortens kultur som lättsmällt och nöjesinriktad och känner igen den i vissa typer av litteratur (exempelvis deckare) som vanligen ges ut av stora monopolförlag, likaså populära underhållningsprogram på TV och tidningars nöjessidor. En sådan ”masskultur” dominerar vår fysiska omvärld, den utgör merpartern av bokhandlarnas utbud och recenseras flitigt i tidningar, medan den seriösa kulturen allt mer marginaliseras.

 
Till följd av marknadens tuffa villkor, monopolisering och tekniska framgångar kan man i många europeiska länder uppmärksamma en tendens att små bokhandlare och antikvariat läggs ner. I dem som finns kvar dominerar ett slags monokultur bestående av lättare och populära litterära genrer, bästsäljare, livsstilsböcker och dylikt. Även om detta inte betyder att den seriösa kulturen helt försvinner, blir den isolerad och inte lika tillgänglig för den som inte vet var man kan finna den eller vad han eller hon är ute efter. Är man inte aktivt intresserad av kultur är det tänkbart att man främst nås av det som finns nära till hands, i bokhandeln, på biblioteket, som omtalas i tidningar, på TV och på nyhetsportaler på internet. Thomas Nydahl beskriver förhållandena på den svenska bokmarknaden i negativa ordalag och en del av hans kritik kan även riktas mot situationen i Kroatien. Det skyltas oftast med bästsäljare såsom kända personers biografier, populära utländska deckare eller kärleksromaner, och jag har ett intryck av att det är mest sådan litteratur man köper när man väl bestämt sig för att köpa en bok. De flesta bokhandlar som på senare tid har funnits i den stadsdel där jag bor står dock fortfarande kvar, även om de står i ett nära förhållande till de stora förläggarna och det kan inte vara tal om ett sådant antal och en sådan variation av stora och små bokhandlar som enligt Björn Meidal påträffas i Berlin. Det är svårt att tänkta sig att det skulle vara lönsamt att driva en liten bokhandel i utkanten av Zagreb.

 
Några skillnader om man jämför med Sverige är, enligt min mening, att det ännu inte är lika vanligt med e-böcker, ljudböcker eller bokförsäljning över internet i Kroatien, med detta kommer troligen att förändras med tiden. Utöver detta har någon form av fasta bokpriser införts, vilket borde gälla under de första tolv månaderna efter bokens utgivning. Detta gäller däremot inte för försäljning på internet. Björn Mejdal anser i sin artikel i tidskriften Axess, ”Ett land för vuxna”, som handlar om Tysklands kulturutbud och kulturpolitik, att just de fasta bokpriserna som gäller både fysiska bokhandlare och internetbokhandlare är huvudorsaken till att de små självständiga bokhandlarna i Tyskland kan existera vid sidan av de stora bokkedjorna. När det gäller e-böcker, uppfattar jag det inte som något negativt i sig, även om jag nu tycker att det är trevligare och bekvämare med ”riktiga” böcker i pappersform. Det finns flera fördelar med e-böcker, till exempel kan det underlätta för en att komma åt en viss bok och man lätt kan ta böckerna med sig och läsa dem när det passar en.

 
Använd på rätt sätt kan teknologin vara till förmån för kulturen, i stället för tvärtom. I en artikel skriven till försvar för det svenska språket påstår författaren Lars Melin att datoriseringen har ”givit språket en skjuts som ingen skola eller folkbildning någonsin förmått”. Han menar att vi idag skriver mer än någonsin på fritiden, i bloggar, på Facebook, i chattar osv. och att vårt skriftspråk aldrig varit så levande. På tal om att vetenskapen som svenskspråkig domän har förlorats vänder han uppmärkasamheten mot populärvetenskapen som i hög grad är närvarande i Sverige och som till skillnad från avhandlingar och dylikt riktar sig till ett mycket större antal människor. Något liknande skulle man kanske kunna säga även om litteraturen och kulturen/konsten i allmänhet. Det kan visst finnas ett värde i att man läser enklare litteratur för att koppla av eller ser en underhållande teaterpjäs.

 
Gränsen mellan hög och låg kultur kan dessutom inte påstås vara fast och alltid självklar. Det finns onekligen bättre och sämre konstverk som skiljer sig vad gäller komplexitet, syfte, konstnärens engagemangsnivå och så vidare, men hur vi uppfattar ett konstverk är ganska personligt betingat. Tar man modern konst som exempel är det inte så sällan som det råder delade meningar om dess värde. I en text med rubriken ”Vad är litteratur” diskuterar Terry Eagleton möjliga kriterier för att något ska klassas som litteratur och han kommer fram till slutsatsen att det generellt sett inte finns något i själva skrivandet som säkrar att det i alla tider och för alla ska falla under kategorin ”litteratur”. Det är vår erfarenhet och de rådande värderingarna som är avgörande för indelningen, vilket innebär att det är historiskt föränderligt. Även när vi läser äldre litteratur idag är vår läsning tidsbunden och vi kan sägas skriva om dessa verk i våra huvuden under läsningens gång.

 
Uppdelningen mellan låg- och högkultur tycks vara ännu mer godtycklig även om vi alla förmodligen är eniga om att litteraturen förekommer i bättre och sämre varianter. I vissa tidigare stilepoker var just den stränga formen det avgörande kriteriet för att något ska uppfattas som ett bra skrivande, idag är det snarare tvärtom och innovation, innehåll eller textens språkliga och stilistiska egenskaper tycks väga tyngst. Det kan vara anledningen till att just den populära deckargenren ofta klandras i den litterära debatten. Författaren Kerstin Ekman som är känd för sina detektivromaner påstår att den genren med sina givna ramar inte ger mycket utrymme för variation. Nu vill hon prova något nytt och skriver bland annat essäistiska texter och biografier.

 
Enligt Thomas Nydahl går kulturens förändrade ställning hand i hand med politiska och samhälleliga förändringar. Dagens samhälle präglas alltmer av konsumism och anpassas efter marknadens regler, medan befolkningen till stor del utgörs av en stressad medelklass som inte har mycket tid över att ägna åt kulturen i en mer seriös och komplex form. Båda tendenserna gynnar populärkulturen, det lättsamma och avkopplande som går att konsumera snabbt och ger ett omedelbart nöje.

 
Men är det något fel på en sådan populär masskultur? Vad är det som vi kan gå miste om? I Thomas Nydahls text kan man läsa om kulturens mångfaldiga betydelse för människan. Den utgör ett band till våra rötter och det förflutna som vårt samhälle har vuxit fram ur. Vi kan lära oss mycket av historiens insikter, negativa som positiva. Och dessa insikter har delvis förvarats just i vårt kulturarv. Vidare kan kulturen bidra till att skapa ett samhälle med starkare medmänskliga relationer och färre konflikter. Författaren Aase Berg syftar också på litteraturens inverkan på individens utveckling och förhållanden i samhället när hon fördömer – om än ganska radikalt – våld och avsaknad av känslor och empati i den populära deckargenren. Deckare sägs ofta avspegla verkligheten och peka på problem i samhället, men frågan är i vilken mån de verkligen gör oss uppmärksamma på orättvisor, kanske har de ibland en motsatt verkan. Ett tredje argument kan vara att litteraturen och kulturen förser oss med olika synsätt och insikter och ligger därmed till grund för kritiskt tänkande och kunskap som möjliggör för oss att fungera som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Om all kultur vi har kontakt med är likartad och nöjesinriktad, fråntas vi så småningom denna förmåga och kan lätt komma att styras av andras – exempelvis makthavarnas – intressen, menar Thomas Nydahl.

 
Det går inte att göra något åt människors intressen och läsvanor på fritiden, men det har ändå funnits institutioner och invidier i samhället som har haft som uppdrag att hålla människor informerade om läsvärd litteratur och annan kultur som man kan tillgodogöra sig. En sådan verksamhet bedrivs bland annat i tidningar genom deras kultursidor som på senare tid ofta granskas av skeptiska kulturvetare. Tidigare var det en självklarhet att kulturartiklar i tidningar skrevs av kulturskribenter med universitetsutbildning i humanistiska ämnen och medierna hade en folkbildande funktion. Nu kan man allt oftare vittna om att kvalificerade kulturkritiker byts ut mot allmänna journalister och unga frilansar som tar mindre betalt och är därför är ekonomiskt förmånligare. Och det är inte endast kulturskribenterna som har förändrats, utan även kultursidornas innehåll. Författaren Ola Klippvik visar i sin blogg exempel ur DN och SvD som räknas bland Sveriges största och välkända dagstidningar. I internetupplagorna består kultursidorna till största delen av artiklar om populärkultur, försäljningsrekord och dylikt, vilket blandas med annonser för resor och annat material som inte hör till kulturen. I de kroatiska tidningar som framstår som seriösa påträffas inte heller någon djupare kulturkritik. Både hög- och lågkultur tas upp, men för det mesta i form av nyhetsliknande notiser utan någon djupare analys. Det är långt ifrån att vara en kulturdel som man ”inte läser på en kafferast”, som Björn Meidal beskriver omfånget och innehållet hos kultursidorna i Frankfurter Allgeeine Zeitung. När han prisar kulturrelaterat innehåll i tyska tidningar tar han upp mångsidigheten. Där recenseras både”seriös” kultur, vetenskapliga arbeten i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, likaså modern, populär och nyskapande kultur. Enligt Björn Meidal utmärks dessa artiklar av kristiskt och sakkunnigt argumenterande.

 
Kulturens ställning i tyska tidningar går uppenbarligen inte att jämföra med situationen i kroatiska tidningar och inte heller kan jag tänka mig att någon av de kroatiska politikerna offentligt skulle diskutera sina läsvanor eller kulturens roll och ställning i samhället. Dagens debatt fokuserar på ekonomiska problem och satsningar, arbetslöshet, politiska händelser och dylikt medan kultur, kulturpolitik och sådant som inte är direkt ekonomiskt lönsamt förminskas till ett tidsfördriv. I takt med en sådan utveckling begränsas satsningarna på sådana områden som humaniora och studenterna blir allt mer medvetna om att humaniora som studieval troligen inte kommer att underlätta för dem att hitta ett givande jobb som man kan leva på i framtiden. Med de nämnda omständigheterna och kulturens betydelse för våra liv i åtanke är det viktigt att de intellektuella och kulturintresserade försöker bidra till att situationen förändras. De kan hålla den kulturella debatten levande och använda sig av de medel som finns för att sprida kulturintresset och dela med sig av sina kunskaper och insiker till allmänheten, och inte bara till en liten krets likasinnade människor. Inte heller borde man ta avstånd från nya teknologier och uttryckssätt inom kulturen för den borde inte ha några förutbestämda ramar och man kan hitta sin väg till kulturen på olika sätt.

 

 

Daria Lazić

Religionskulturer och humaniora

Under terminen läste vi Thomas Nydahls samling av essäer och reflektioner ”Kulturen vid stupet” och bland de valfria läste jag essän ”Wafa Sultan och den hatande guden”. Strax när jag såg titeln antog jag vad essän kunde handla om. Essän är faktiskt T. Nydahls kommentar till Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultans bok ”A God Who hates” där hon kritiserar den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Det är ett problem som alltid är aktuellt och och texten fick mig att tänka lite mer om den islamska kulturen och världen, men också de andra religionernas kultur.

 
Först och främst vill jag säga att jag är ateist men att jag inte har något mot någon religion ända fram till den börjar göra ont mot andra. Det fanns en period när jag var väldigt intresserad av religion och jag ville vara troende just som en del av mina vänner. Det är viktigt att säga att jag kommer från en familj där ingen har mycket med religion att göra. Jag är tre fjärdedelar serb och en fjärdedel kroat så att jag faktiskt är serb och min familj tillhör till största delen den serbisk-ortodoxa kyrkan, men vi firar både serbisk-ortodoxa och romersk-katolska helger. Vi firar dem bara på grund av traditionen. På den tiden när jag var intresserad av religion hade jag medhåll från min familj. Jag trodde att religion var någonting så intressant och bra för alla eftersom nästan alla mina vänner var döpta och gick i söndagsskola och det verkade som en bra väg. Då visste jag faktiskt inte vad det betyder att vara troende, jag var kanske 13-14 år gammal och det var bara en fas. Genom åren läste jag och informerade mig mycket om religion och kristendomen och så försvann den ursprungliga euforin. Mina föräldrar sa att jag kunde döpas och gå i söndagsskolan om jag ville men oförhappandes ville jag inte. Kristendomen verkade som en sympatisk berättelse från historien, en dåvarande människors syn på livet och livet efter döden av dåvarande människor. Nu går jag för långt från mitt tema. Vad jag ville säga är att jag respekterar alla och allt även om jag inte är religiös, men att min tolerans har vissa gränser. Varje människa kan tro och göra vad hon vill men om man gör ont med detta mot någon är det inte acceptabelt för mig.

 
När det gäller islam har jag många vänner som är muslimer och som är fantastiska människor. Jag respekterar deras tro, men jag har aldrig sagt till dem vad jag verkligen anser om den. Just såsom Wafa Sultan har jag ingenting emot muslimer utan mot islam. Jag tycker att radikal islam är fruktansvärd och om man vill vara en konsekvent och äkta muslim då måste man troligtvis vara en radikal muslim. En sak som besvärar mig är faktumet att den största delen av de troende inte är konsekventa och de skräddarsyr religionen efter sina egna behov och tolkar den så som de vill. Jag menar detsamma om kristendomen. Jag tror att man inte kan följa en religion och alla dess element och krav som man gjorde förut, men om man inte gör det kastar man bort en del av religionen och på ett sådant sätt kan man kasta bort hela religionen. Man kan till exempel ta Bosnien och Herzegovina. Det är ett land som inte har ett så bra politiskt och ekonomiskt läge, men det är ett land med en själ. Där utgör bosniaker (som är bosniska muslimer) nästan 50 % av befolkningen. En stor del av dessa bosniakerna är inte muslimer på riktigt. Jag tycker att Bosnien och Herzegovina är det friaste och mest liberala landet bland de muslimska länderna. Bosniaker anser att de är muslimer, men det gäller kanske mest gamla människor. Inte heller de praktiserar islam så som det borde praktiseras. Många bosniaker gör en massa saker som förbjuds av islam. De dricker alkohol, äter fläsk, fastar inte när det bör göras, kvinnor täcker inte håret osv. Jag tycker att det är jättebra. Å andra sidan har vi Mellanöstern och en massa länder som är mer extrema och där man mestadels praktiserar radikal islam. En av dessa länder är W. Sultans Syrien. Jag tror att det är ett helvete att bo där om du är kvinna och om du är man är det inte mycket bättre. Jag håller med om att det i till exempel kristendomen finns mycket strunt, men situationen är mycket bättre än i de muslimska länderna. Där är det så att om man inte följer reglerna blir man allvarligt straffad. På grund av detta förvånar inte faktumet att allt fler människor försöker ge sig iväg från muslimska länder till väst. Jag känner alltid med dem i deras öde. Människor som Anders Breivik borde betänka detta. Allt vad de behöver är en stor, lång och djup eftertanke. Medeltiden är långt borta bakom oss. Det kom en tid för det sunda förnuftet. Man måste tänka och här spelar humaniora en stor roll. Inom dessa muslimska länder saknas ett bra utbildningssystem. Någon måste göra någonting. Man kan tro vad som helst när det gäller gud och livet efter döden om man är en bra människa. Enligt Leif Alsheimer är ”en grundläggande uppgift för hela utbildningsväsendet att engagera sig och återuppväcka intresset för principer och aspekter som är fundamentala för individer och samhälle, såsom att utveckla en maktutövning byggd på förnuftsmässiga, demokratiska och rättsstatliga principer, att öka känslan för humanitära värden och grundläggande mänskliga problem, att odla och förstärka levnadsvanor…” Den bästa vägen till ett sådant rättvisst samhälle är humaniora. Genom humaniora får man en bra syn på världen och förhållandena bland människor. Jag tror att tiden för dessa gamla religioner är slut. Religionernas krav är ålderdomliga och man kan inte kräva sådana saker om man tänker bara lite. Så som jag redan sa är det viktigast att man är en bra människa som bryr sig om sig själv och inte om vad andra gör. Det blir man genom humaniora. Igen ska jag citera L. Alsheimer som säger att ”Humaniora handlar om livet, om erfarenheten av att vara människa. Humaniora berättar om människans villkor och hur vi kan förbättra dem. Humaniora visar oss hela spännviden av mänsklighetens problem och möjligheter, bjuder långa historiska perspektiv – ibland närmast evighetsperspektiv – och gör oss därigenom mer medvetna om det som har varit, ökar vår vaksamhet inför det som sker i nuet och stärker vår beredskap inför framtiden”. De muslimska länderna behöver en revolution, en skolsystemsrevolution så att människor börjar utveckla ett medvetande om de humanitära värdena. Om det kunde hända i den största delen av Europa på de flera senaste århundraden är det säkert möjligt att det kan hända där också. Om det inte händer kommer många oskyldiga att fortsätta att lida på värsta möjliga sätt.

 
Om vi lämnar de muslimska länderna åt sidan nu och tänker på vad som händer med humaniora hos ”oss i väst” i Kroatien och Sverige verkar det som om vi utvecklas i fel riktning. Med detta tänker jag på avskaffandet av studier i romanska språk på några svenska universitet som skett nyligen. Det som har hänt är hemskt. Någonting liknande hände i Kroatien för några år sedan. Flera olika studieprogram på magisternivå på Filosofiska fakulteten i Zagreb avskaffades eftersom det inte fanns några pengar för dem. De som har makt tar alltid pengar från fel platser. Man får inte minska ekonomiska resurser för utbildning. Det måste stoppas. Man måste investera i utbildning för att hindra sådana saker som händer i de muslimska länderna. Alla dessa saker uppkommer på grund av okunnighet. Människors religion måste vara kunskap och vilja att göra någonting bra för sig själv och för människor som finns omkring en. Humaniora möjliggör detta.

 

 

Nikola Kovačević

Sju tankar om kultur

1. Begreppet kultur är inte så lätt att förklara eftersom det har många betydelser som alla har med varandra att göra. Kultur har dock främst två betydelser; ‘andlig (konstnärlig) odling’ eller ‘socialt överförda levnadsmönster’; i vardagligt tal är den första betydelsen den vanligare. Media talar ofta om kultur i samband med god mat, fint vin, klassisk musik eller konst. Några säger att ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten att bevara det för framtida generationer. Det är en plats, miljö eller objekt som på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Kulturen är förknippats med humaniora. Det handlar om livet, om erfarenheten av att vara människa. Humaniora berättar om människans villkor och hur vi kan förbättra dem. Vår värld är multikulturell så det är viktigt att förstå olika kulturer och hur de samspelar i vårt samhälle. Det är också viktigt att ha förståelse för människors kultur, konst, idéer och historia. Det hjälper oss att förstå, analysera och lösa komplexa samhällsproblem. Bengt Kristensson Uggla, Amos Anderson-professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi, tror att bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen. I sin artikel skriver han: En bred humanistisk bildning ses som en nödvändig resurs i samtiden, som också varje ekonomistuderande borde få som en integrerad del av i sin grundutbildning. Jag tror också att humaniora kommer att spela en större roll i framtiden och att det har mycket att bidra med till samhället. Det finns en koppling mellan många olika områden (t.ex. politik, ekonomi, energi) och humaniora: de förutsätter begrepp, förståelse av värderingar och idéer. Johan Fornäs skriver i boken Kulturstudier i Sverige att kulturstudier är ett växande forskiningsfält i dagens Sverige. Nya medier och kulturmöten reser nya frågor i politik och vardagsliv. Relationerna mellan kön, klasser, generationer och etniska grupper omförhandlas såväl genom gränsöverskridande öppningar som i våldsamma konfrontationer. Globala processer bygger nya murar och broar kors och tvärs i världen. Med det svenska begreppet kulturstudier betecknar författarna den nära nog globala strömning som idag identifierar sig med vad som på engelska heter cultural studies, och där frågor om makt, mening och identitet (eller motvarande begrepp) står i fokus. Lisbeth Larsson anser att kultur är ett positivt begrepp. Hon kopplar det med odling, något som växer med hjälp av människan. Hon säger också att den positiva kodningen är kulturens kulturella kapital, ett kapital som ständigt omsätts på nytt och där man aldrig kan vara säker på att gårdagens valutakurs gäller idag. Kultur är ett kapital som ständigt är föremål för strid och omförhandlingar. Kultur är den exklusiva benämningen som har hög status.

 

2. Det finns en stark förbindelse mellan kultur och litteratur. Det kan man se nästan i varje nation t.ex. den största delen av den litteratur som skrevs och trycktes i Sverige på 1600-talet torde bestå av tillfällighetslitteratur, bröllops- och begravningspoesi, hyllnings- och uppvaktningsskrifter av olika slag. Många författare skriver sitt liv i sina texter; Slavenka Drakulić och Dubravka Ugrešić är några av dem. Båda är modiga kvinnor som inte är rädda för att säga sanningen. År 1990 lämnade Drakulić Kroatien av politiska skäl. För 20 år sedan var Dubravka Ugrešić och Slavenka Drakulić Zagrebs häxor, anklagade för att vara fula, okvinnliga, prokommunistiska och antinationalistiska. Drakulić har genomgått två transplantationer, varav en beskrivs i boken Den rena godheten. Det är intressant hur Dubravka Ugrešić skriver om exil och nostalgi. Hon säger att exil är ett flyktförsök och att återkomsten är döden. Exilen är diktaturens tydligaste frukt […] Dubravka Ugrešić är bara ett av många offer för dessa despoters handlingar. I hennes texter kan vi frilägga både orsak och verkan. I bästa fall kan vi också erfara smärtan. Den viktigaste problematiken i hennes roman Smärtan ministerium handlar om språket; vilken betydelse har det för att förklara och förstå vad som hänt: För fan ursäkta, kamrat ett språk där man säger »mitt barn sover som slaktat». På alla andra språk i världen säger man att ett barn sover som en ängel, som en av gestalterna i romanen utbrister i desperation. Hur ser den exilerades språk ut? Hur finner man de rätta orden, det rätta tonfallet, den rätta känslan?

När man talar om litteratur är det bra att säga något om kultursidorna i tidningarna. Idag finns många som skriver litteraturkritik från en dålig position. De är inte längre välkomna att skriva litteraturkritik i tidningen, eftersom nya tider stundade och antalet frilansade kulturskribenter var för stort. Johan Hammerth, en svensk tonsättare, skriver i sin blogg: Snart lämnar jag in, ge upp, kulturdelen i de svenska morgontidningarna är på dekis. DN:s kultursida slutade jag läsa förra året. Vad ska nu hända med Svenska Dagbladets kultursida, efter nyordning på tidningen, som snart ska träda i kraft? Kvällspressen har i och för sig fortfarande bra kultursidor, men är i övrigt bedrövliga. Finns Svenska Dagbladet kvar om några år? […] Idag handlar det tydligen bara om att tjäna pengar. Vem bryr sig då om kultursidor, när man kan pryda detta utrymme med helsidesreklam. Hur länge finns papperstidningen kvar?

 

3. Kan man med mode och kläder relatera till kultur? Brittiska kulturstudier tror att det kan. Under 60-talet kommer en strid ström av texter om mode som utvecklat och fördjupat kulturstudierna […] Kläder har förståtts semiotiskt, som ett system av tecken (Hebdige 1979) som skapar mening inom eller ger identitet åt en grupp. Men forskning om mode och kläder inom cultural studies har kritiserats för att fokusera för mycket på text och för lite på materialitet. Finns det någon s.k. konsumtionskultur? Människan har konsumerat i alla tider, skillnaden mellan förr och nu är att förr försåg sig människan bara med det allra nödvändigaste som krävdes för att överleva. Mode-, kropps- och skönhetspraktiker har uppmärksammats av många feminister och genusforskare. Sedan konsumtionen feminiserades under 1800-talet har både mode och konsumtion kommit att sammankopplas med kvinnlighet och förståtts som kvinnliga praktiker […] Mode beskrivs i feministiska texter ofta som del av en generell skönhetskultur. Modet är en form av konsumtionskultur.

 

4. Finns det ett samband mellan religion och kultur? Jag tror att det finns. Religiösa institutioner använder sig av populärkulturella uttryck för att sprida sitt budskap och utöva sin religion t.ex. den så kallade kristna rocken. Populärmusik används också inom andra religioner, och särskilt inom amerikansk evangelikal kristendom försöker man utnyttja andra former av populärkultur för att sprida sitt budskap t.ex. science fiction, proffsbrottning osv. Att religion finns i populärkultur kan man se i användningen av religiös ikonografi i musikvideor, eller hänvisningar till religiösa teman i rocktexter. Ett exempel kan också vara en affisch för en föreställningen Fina döda tjejer som spelades på teatern Gavella i Zagreb. På den var det två Jungfrur Maria som kramades.  I handlingens centrum står två lesbiska tjejer som hyrde en bostad i närheten av Zagrebs järnvägsstation. Det visar sig snart att deras grannar är inte så stillsamma. Två Jungfrur Maria betecknar kvinnoidealet, vad allmänheten förväntar av tjejer, bara vår mask.

 

5. En kultur kan transformeras av ekonomiska intressen och förändras, göras urarva och genomgå en metamorfos som för alltid skiljer den från sin vagga, sitt ursprung och sin källa. Att kulturen transformas och förändras kan man se i t.ex. sevdah (sevdalinka) som betyder kärlek och är ett sätt att beskriva själen. Denna melankoliska sångstil, karakteristisk för Bosnien och Hercegovina, men med orientaliska rötter, uttrycker längtan, passion och obesvarad kärlek. Det vibrerar av sensualism. En av Bosniens och Hercegovinas främsta sevdah-artister Damir Imamović och hans ett framgångsrika soloprojekt Damir Imamović Sevdah Takht korsar gränserna mellan existerande genrer och hämtar inspiration från olika traditioner. Damir Imamović symboliserar en människan av folket som sjunger om dess smärta och drömmar. Sevdah blev en katalysator för landets atmosfär och kultur.

 

6. Bodil Jönsson har skrivit en intressant bok som heter Tio tankar om tid. Denna är ett perfekt exempel på hur kan man förbinda och jämföra kultur och tid. En författare skriver: Tiden är inget du kan göra upp med en gång för alla. Du får nog göra som jag: hålla på hela livet och gå upp och ned i en trappa med fyra steg. För att ta sig upp till det första trappsteget måste du ha börjat vänja dig vid andra tankar om tid än bara det deprimerande »Usch, jag har så ont om tid!«, »Nej, jag har inte tid!«, eller »Jag förstår inte hur jag överhuvudtaget skall hinna«. Tiden har ett stort inflytandet på kulturen men varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Varje konstnär är starkt kopplad till kulturen, sin kulturella identitet. Varje konstnär bär, medvetet eller i det undermedvetna, på en kunskap om det skapade – i text, ton eller bild – har en betydelse för läsaren, åhöraren eller betraktaren. Hur pass mycket ett konstverk betyder kan bero både på konstnärens intentioner och mottagarens förmåga och intresse. Vad som bestämmer vår förmåga att ta till oss ett verk kan inte entydigt beskrivas, faktorer som kön, ålder, nationalitet, bakgrund och politisk uppfattning kan, tillsammans med andra, alla spela in. Hur vi närmar oss ett konstverk kan också avgöra om det blir en flyktig bekantskap eller något av bestående värde.

 

7. Man kan säga att kulturen är en hel livsstil; en komplex helhet som inbegriper kunskap, övertygelser, konst, lag, etik, bruk och andra kompetenser och sedvänjor hävder som man kan få i sin gemenskap. Kulturen består av abstrakta värden och olika världens perceptioner av världen. Det är mycket intressant med ungdomskultur eftersom tonåringar är en isolerad grupp, en subkultur, som beter sig som en klass. Några ungdomskulturer är: rock kultur, punk kultur, hiphop kultur och techno kultur. I dessa exempel kan man se att musiken är en viktig del av kulturen. Kulturen är inte ett homogent attribut: den inbegriper många variationer inom samma allmäna kulturella miljö. En definition av vad kultur är kan beskrivas som det man har gemensamt inom en grupp av människor. Det kan handla om hur man delar liknande värderingar, beteenden och artefakter, vilket innefattar sättet att tänka, hur man agerar och vad man har. De här olika delarna utgör tillsammans med bland annat språk, normer, känslor och traditioner de koder som en kultur är uppbyggd av.

 

Litteraturförteckning

 

Böcker

  1. Bodil Axelsson, Johan Fornäs (red.): »Kulturstudier i Sverige». Lund: Studentlitteratur. 2010.
  2. Stellan Dahlgren, Allan Ellenius, Lars Gustafsson, Gunnar Larsson: »Kultur och samhälle i stormakstidens Sverige». Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1967.
  3. Thomas Nydahl: »Kulturen vid stupet». Jelgava: Jelgavas tipografija. 2011.
  4. Bodil Jönsson: »Tio tankar om tid». Stockholm: Bromberg. 2002.

 

Artiklar

  1. Sandra Quist, Stina Rosenqvist. »Mode, Idenitet & Hållbarhet – 14 kvinnors känslor och åsikter »

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/24288/1/gupea_2077_24288_1.pdf

 

Hemsidor

  1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kultur
  2. http://www.gotland.se/4050
  3. http://www.svd.se/kultur/understrecket/bara-humaniora-kan-fa-ekonomin-pa-ratt-vag-igen_6722555.svd
  4. http://www.johanhammerth.com/blogg.phtml?read=1437
  5. http://kulturiretur.se/kultur/vad-ar-kultur/

 

 

Korana Šečić

 

 

Hesse, kultur och framtid

 

”En natt läste jag Hermann Hesses roman Stäppvargen och allt förändrades.” Så skriver Michel Ekman i sin bok Utanför tiden, i den sista delen som handlar om tre litterära verk som har påverkat honom. Jag vet nästan ingenting om Michel Ekman och den här boken är inte någonting jag kunde ha funnit en väg till själv, men efter att ha läst den här meningen och den här delen känns det som om jag vet och förstår så mycket om honom. Jag tror egentligen att en tonårig Michel Ekman och en tonårig Valentina skulle förstå varandra perfekt. När man tänker på det, är det inte ett slags mirakel, att två människor från olika tider och på olika platser kan läsa en bok och uppleva hur den förändrar deras liv på ett så likt sätt, att en tredje person eller karaktär från ännu en tredje tid och en tredje plats kan tala så klart till dem och nå deras hjärtan och känslor. Det är vad konst betyder för mig oavsett i vilken form den kommer; det kan vara en bok, en film, en sång, en målning eller någon konstfom som ännu inte finns. Det låter lite löjligt och barnsligt, men det handlar ju om känslor och uppfattningar; ingen kan ge en definiton på vad konst är, ingen kan förklara konsten med en formel; konsten lever i människor, i deras förhållande till ett konstverk och i deras förhållande till varandra. Konst är ett budskap från en människa till en annan och uppfyller sitt syfte när människor kommer tillsammans genom den.

Konsten förvandlas lite när den går över från det intima sammanhanget till det mer offentliga. Då betraktas den som en del av ett större fenomen som inte heller kan förklaras, nämligen kultur. Då blir konst tillsammans med språk, traditioner och många andra företeelser en del av kulturarvet som måste bevakas och bevaras. Kulturarvet ligger till grund för nästan alla samhällen och dessa samhällen anser att detta också är av stor betydelse för deras framtid. Många i världen i nutiden talar och skriver om kulturens nedgång och hur den kommer att förlora sin betydelse i den nya, snabba, teknologiska, kapitalistiska nöjesvärlden. Thomas Nydahl är en av dem och han skriver om dessa problem i sin bok Kulturen vid stupet. Enligt min åsikt är titeln lite för pessimistisk, tillsammans med konceptet med kulturellt självmord han skriver om i det första kapitlet.

Nydahl skriver om att kulturen långsamt försvinner, både från tidningar, tidskrifter och television (dvs. olika medier) och från människors intima liv och han hävdar att det kommer att leda till människor som inte läser eller ifrågasätter, som inte kan tänka för dem själva och som följaktligen blir lättare att kontrollera och locka till totalitära rörelser. Han skriver om Sveriges folkrörelser, studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar och andra rörelser som på olika sätt frambringade ett liberalt demokratiskt samhälle och som nu försvinner en efter en. Han skriver också om antikvariat, bokhandlare och tidskrifter som läggs ner samt om kultursidor som blir mer och mer nöjesinriktade.

Något av det som sägs ovan är sant, många föreningar eller rörelser finns inte mer, bokhandlar och tidskrifter försvinner, television och kultursidor är fulla av kanske inte så betydelsefullt innehåll, men Nydahl verkar som om han inte vill se vad som är bra och vad som egentligen händer i den här nya, globala världen. Han anser att vi ”måste kringgå kravet på optimism” och där kan jag som optimist kanske inte följa honom, särskilt som hans nästa avsnitt visar allt som är bra: ”Det är sant att det ges ut en mängd hög-kvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det ät också sant att i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små TV-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas.” Alla dessa positiva element betraktar han som ”fickor av undantag eller motstånd”, men min fråga är: Vad vill han egentligen? Vill han att alla människor bara läser bra litteratur och lyssnar på högkvalitativ musik (som han gör) eller att alla tidningar har stora kultursidor och alla TV-kanaler bara har kulturprogram? Kanske överdriver jag lite där, men faktum är att det skulle bli en otroligt vacker värld för honom, eller för mig, men vad ska alla andra göra. Jag tycker egentligen att han glömmer att människor som läser, bryr sig om kultur och tänker själva alltid är en minoritet och att de alltid har varit just vad han är rädd för, en exklusiv och smal krets.

Jag menar det inte på ett elitistiskt sätt, utan bara på ett realistiskt sätt; det är så det är, och det är synd att det är så. Däremot tror jag att den här kretsen har aldrig varit större eller mer inklusiv än idag, det är bara lite abstraktare eftersom det inte är lokalt mer, utan globalt. När jag tittar på mitt liv och på min vardag, ser jag hur fulla av kultur av olika slag de är. Och jag köper sällan tidningar eller tidskrifter, tittar inte på TV och behöver inga föreningar. Jag ser nätet som en stor förening, så att säga, och genom den jag har tillgång till en rikedom av information och kultur som jag kan välja bland. Och eftersom det är en stor massa behöver jag ifrågasätta och tänka över vad jag läser eller ”konsumerar” för att få vad jag vill av den. När jag går in på olika sidor, ser jag människor från hela världen som läser eller tittar på klassiska filmer och som kan uttrycka sina olika uppfattningar om dessa på olika sätt. Bland dem finns också många unga människor som kan tänka och värdera och det ser jag som ett hopp och en framtid. Man kan se att de här unga kanske är lite annorlunda om man jämför dem med deras kamrater men de vet nu att det finns andra som dem; det känns lättare nu om man är den enda som läser i en klass där alla spelar fotboll, eftersom det är lättare att träffa människor med samma intressen. Att spela fotboll är inte mindre värt än att läsa, men faktum är att fler ungdomar spelar fotboll än läser.

Jag har gått lite långt ifrån temat, men allt som jag vill säga är att kulturen inte försvinner, att det alltid ska finnas en grupp som läser och tänker om kultur, även om den är en minoritet. Det handlar bara om det att den här gruppen består även av unga människor som är födda i en teknologisk värld och de vill ta kulturen till sina medier och inte återvända till de gamla. Jag tycker inte att det är något fel med det, det tar bara tid att gå igenom den här förändringen. Det gör ingenting om man läser en bok som är tryckt, med en e-bokläsare eller på en mobiltelefon bara man läser, och böcker kommer inte att försvinna, lika lite som till exempel grammofonskivor; de ska alltid finnas, bara inte som de dominanta medierna. Kanske skulle vi också kunna titta på den materialistiska naturen hos vår bokkärlek, vi samlar böcker i fysisk form som står på våra hyllor i decennier innan vi läser dem igen, om vi alls gör det; är det kanske inte klokare att ha dem i andra former som är bättre för naturen? Ja, det är inte lätt att medge att något som vi älskar att göra inte är så bra (jag har naturligtvis Stäppvargen i hyllan också).

Ingen kan stoppa utvecklingen eller stanna framtiden, vi måste anpassa oss. Världen förändras, teknologin kommer utan tvivel att utgöra en allt större del av våra liv, även våra hjärnor förändras eftersom vi får information på andra sätt än tidigare nu; hur vi behandlar kulturen ska också förändras. Det ska alltid finnas museer och gallerier som har till uppgift att bevara kulturarv i fysisk form, men kultur och kultursamtal kommer att ske mer och mer genom abstrakta vägar, särskilt genom nätet. Naturligtvis kommer dessa vägar att vara fulla av icke-kulturellt innehåll, av nöjes- och konsumtionsinriktade innehåll, men det ska och måste alltid finnas både och. Jag kan nu genom Youtube lyssna på Chopin, franska chansoner, svenska band eller höra någon läsa Shakespeares sonetter under en enda morgon från min säng, och varför skulle jag inte göra det om jag kan. För några år sedan skulle jag inte ha kunnat göra det. På samma sätt om jag vill läsa om en bok eller en film, kan jag läsa stora, nästan vetenskapliga artiklar eller jag kan läsa bara en kort överblick eller recension. Det viktigaste är att det måste finnas båda, både de ”lätta” och de ”tunga” versionerna av information, olika medier måste anpassa sig för att möta användarnas behov, men användare som vill något seriöst kan finna det och kommer att finna det. Den här världen är full av möjligheter, den här tiden är inte sämre än de som kom före, kulturen försvinner inte, den är inte vid stupet, den har redan börjat att flyga i luften, det är bara det att vi inte ser den så lätt nu. Därför måste vi själva lära oss att titta ordentligt och lära våra barn och elever att göra detsamma.

Valentina Kežić

Varför kultur?

Idag söker man mest bara den flyktiga och lättsmälta underhållningen. Det som gör en glad och sedan släpper en. Man kunde jämföra det här med en adrenalinkick. En må-bra-känsla som när man går genom den, vill man ha bara mer och mer. Behovet är inte problemet, utan kravet på sorten.
Så är det inte konstigt att många människor tycker att kulturens ställning är mycket svag nuförtiden. Men kanske är det att den bara förvandlas (som alltid förr) till något som är närmare till de kommande generationerna. Naturligtvis kan man inte låta allt hända och man vill ändra eller försöka stoppa det. Egentligen har man alltid varit rädd för förändring. Under mänsklighetens historia kan man hitta flera bevis för detta. Nya teorier, typer av musik, konst, nya religioner och sätt att leva.
Men, ur ett annat perspektiv, så är det bara dåligt på alla områden. Man har kanske tagit uttrycket „konstnärlig frihet“ för bokstavligt och därför har vi många saker som presenteras som konst men verkligen inte är det. Man erbjuder skit och samhället bara äter upp det, utan att tänka över dess värde. Och det händer inom alla kulturområden: musik, konst, litteratur, tidningar. Vi har „Twilight“, „Femtio nyanser av honom“, „Gangam Style“ och här i Kroatien har vi tidningen „24 sata“ som alla är produkter av populärkultur – de lättsmälta nöjena som vi gillar lika mycket som hot-dog eller pizza. Det ser ut som om man bara vill höra om vad Rihanna hade på sig på Röda mattan eller hur många gånger  en Hollywood-stjärna har varit i fängelse. Har vi verkligen så okänsliga magar?
Det tror jag inte. Enligt min åsikt händer det därför att människor inte vet eller inte är tillräckligt utbildade för att avgöra vad som är konst och vad som är kultur. Humaniora skulle spela en viktig roll i detta. Man skulle göra så att studerande, oavsett vilken yrke de utbildas för,  ägnar ett eller två år åt humaniora. Då ser man saker ur ett bredare perspektiv eller från en annan synpunkt. Jag vet vad det har gjort för mig och anser att det säkert skulle förändra och bredda perspektivet för andra. Eftersom „Humaniora handlar om livet, om erfarenheten av att vara människa… gör oss därigenom medvetna om det som har varit, ökar vår vaksamhet inför det som sker i nuet och stärker vår beredskap inför framtiden.“

På senaste tiden har man gjort något helt annorlunda; man förnekar och vill inte göra „sköna verk“, utan konceptualistiska (som kan vara sköna också :D). Man bestämde att en svart linje på en vit målarduk ställer många fler frågor, väcker mer entusiasim, än en skön bild av natur eller även av en naken kropp. Du kan komma, titta på målarduken och fråga: Vad fan är det här?, men poängen är att du kan fråga eller säga det, samt att du alls reagerar. Dvs. att det fick dig att tänka.
Det finns också några andra saker som man skulle fundera lite på. Att inte bara säga: det här är dåligt, utan att veta något om konstnären, hans/hennes historia och vad som fick honom/henne att göra det här. Det finns ett antal faktorer som påverkar människans skapelser.
När jag tittade på programmet ”Fråga kultureliten”, sade en av dem (Ernst Billgren tror jag) att : „Det är inte så att dåliga människor gör dålig konst. Vissa svin är väldigt bra i sin konst.“ , och det har han rätt i. Vad gör man då? Några av dem som var med i programmet sade att de aldrig skulle tillåta sig att höra eller se något om dessa konstnärer eller deras verk, andra att de ändå skulle titta på dem, på vilken sätt som helst.
Idag hinner vi allting, och vi hinner ingenting. Vi gör flera saker samtidigt och på det viset blir antingen  inget klart i tid, eller så blir allt klart. Globaliseringen och teknologin har gjort ett stort avtryck på våra liv – vi har allting och så har vi ingenting. Med detta menar jag att vi har så många möjligheter och att nätet erbjuder så mycket information, men kan man verkligen lita på all information som finns på nätet? Säkert inte. Vem som helst kan skriva något på nätet och säga att han/hon är författare. Om någon verkligen vill ha bra och sann information, så tittar man på kända sidor med referenser, eller man tittar snarast i en bok.
En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Vi har verkligen tillämpat detta motto i vårt liv. På alla möjliga platser finns det bara bilder, reklam, videor. I våra tidningar och tidskrifter blir bilderna större och texterna kortare, medan TV skulle kunna ses som en lek för vuxengenerationen. Snart kommer den unga generationen att strunta helt i papperstidningar, TV, radio, som Lars Lönnroth säger i texten „En kultursidas förfall“ i tidskriften Axess. Jag vet att det finns en del människor som inte har TV eller radio hemma eller inte köper tidningar; det är deras val – men egentligen, varför skulle de när allt detta finns på nätet?
Till sist, kunde man fråga sig: Varför kultur? Varför skapar man litteratur, konst och musik? Varför tror man på något eller har vissa traditioner? Jag tycker inte att kulturen är i fara utan jag tror att den kommer att dö ut först när människorna dör ut. Den började så tidigt med de första människorna i grottor som ett försök att lämna ett märke i tiden, och detta behov kommer alltid att finnas. Som Korana, min kurskamrat, sade: (aspekter av kultur) “ska leva överallt där det finns en upplyst individ.“ Och kulturen, som livet, blir vad vi gör den till.

Darijana Jurić