Adolf Eichmann och Harry Potter

by mojuppsats

Människor tycker väldigt mycket om sig själv. Verkligt mycket tycker de om sina åsikter. Kanske är det något demokratin har lärt oss, att värdera vår egen åsikt så starkt bara på grund av vi får uttala den. Vi älskar demokratin och hur vi känner oss eftersom vi får bestämma om vissa saker. Men precis de som värderar demokratin mest är de som kan minst. Och de som demokratin behöver är de andra. De som tänker fritt och ser på världen inte bara ur sitt eget perspektiv utan de som kan sätta sig in i alla människors perspektiv. Liksom Alsheimer skriver i sin text:

 
demokratins näring är fria och självständiga människor som kan tänka själva och som har sammanhang klara for sig.

 
Men inte alla tänker själva, det är kanske lättare att följa det som redan finns. På detta sätt behöver man inte genomtänka världen och ifrågasätta vardagen, man har redan färdiga svar som någon annan har fabricerat och en hel mängd av meningsfränder. Kanske är det fint, men inte alls rätt. Det kallar Thomas Nydahl Det totalitäras frestelse i sin bok Kulturen vid stupet – människor drivs till det totalitära eftersom det har så klara svar. Det ger dem ett genomarbetat värdesystem och tillhörighet till en grupp, och det är så tröstande. Att känna att man tillhör, och om man tillhör majoriteten, då har man också säkert rätt. Just det måste man undvika. Och därför har man humaniora.

 
…ifrågasätta, tvivla och alltmer äcklas inför samtiden. Kanske kan det däri ligga en lärdom att ta med sig inför den frestelse som det totalitära, med alla sina färdiga svar och lösningar, alltid tycks erbjuda människorna, oavsett i vilken kultur eller tid de lever.

 
Demokratin är ingen totalitär regim och därför erbjuder den inga prefabricerade åsikter utan den förväntar av människorna att ”fabricera” dem själva. Den bästa vägen är att utbilda sig, läsa böcker, tänka, lära känna människor och prata med dem. Utbildning i humaniora ger det till människor, men den utbildningen får ju inte alla. Å andra sidan, även i demokratin finns det möjligheter att ”få svar” utan att anstränga sig, nämligen i kyrkan. Det är fint att människor har sina religioner, att de värderar något, att de får tröst och andligt liv, men det finns också några problem med det. I Kroatien har kyrkan en stor makt och den påverkar människor väldigt mycket. Idag är den det totalitäras frestelse, även om den inte är huvudregimen i staten. Det kunde den lika gärna vara. Kyrkan ger svar, och dessa svar får man inte ifrågasätta – men det är inte bara svar på ”kyrkliga” frågor, det är också svar på ”medborgarliga” frågor, och alltför ofta på kulturella frågor. Efter att de lyckades bannlysa teatern Gavellas affish för Fina döda tjejer kämpar de mot kulturen en gång till. Det handlar igen om tjejer, fina ”normala” heterosexuella tjejer, men inga kvinnoideal.

 
Sommarfestivalen Kastafsko kulturno leto har under de senaste tjugo åren visat sig vara en festival med ett rikt kulturprogram, som inkluderar ett musik-, drama- och utställningprogram. Den enda utställningsplatsen är en gammal kyrka, som är ur funktion. Varje år finns det en sommarutställningen där, och det här året fick tre unga kvinnor presentera sina verk på en utställning med namnet ”Kvinnliga autoporträtt – kroppens skrivande”. Den lokala prästen tyckte inte om deras verk så han bestämde att de inte får vara där. Han tog ned dem. Eftersom det inte är konst, är det dumt och vulgärt och har ingen plats i en kyrka. Som inte är en kyrka utan en tom byggnad som under de senaste tio åren har fungerat som galleri. En gång till fick kyrkan sista ordet på ett område som inte angår dem. Men människor kommer på nytt att vara på deras sida – de som drivs av det totalitäras frestelse. Utan att ägna en tanke åt de unga målarnas motiv eller budskap kommer de att kämpa för sin byggnad som de inte använder, mot någonting som de inte förstår men har hört är dåligt. På samma sätt som med Fina döda tjejer-affischen finns det i vår fina demokrati kulturcensur. Deras kärlek till demokratin manifesterade sig också i ett initiativ för en förändring i grundlagen, som skulle säga att äktenskap bara är mellan man och kvinna. Många människor – 710 000, som är rädda för bögar, gav sin underskrift för det.

 
Med små steg går vi i en hemsk riktning. Den banala ondskan förklarar Hannah Arendt genom Adolf Eichmanns exempel. Stora illdåd händer när den lilla människan anser att det som händer är normalt, eftersom staten eller andra auktoriteter som ger dem svar gör det. Eichmann var enligt hennes mening ingen sociopat, han var bara en man som gjorde sitt arbete. Hans illdåd är inte en konsekvens av hans elakhet, det är en konsekvens av hans brist på eget tänkande. Man kan kanske hävda att detta inte betyder att alla som tar till sig ”färdiga svar” är en Eichmann. Men inte heller Eichmann var en Eichmann innan han blev det.

 
Humaniora och kulturen ger oss våra egna svar, vår egen värld inom vilken vi kan ifrågasätta, tvivla och kritiskt tänka om vår omgivning. De ledar oss i den andra riktningen, fjärran från den banala ondskan som händer så snabbt och tyst. Vi behöver den så att vi inte en dag inte vaknar och inser att vi är en Eichmann.

 
I sista delen av Harry Potter-böckerna pågår en krig. Lord Voldemort och hans dödsätare mördar ”mugglar” – dem som inte har någon magisk förmåga, men också dem som inte är ”renblodiga”. I en radiointervju gästar professor Remus Lupin, som själv också tillhör en minoritet – varulvar. Då frågar de honom om trollkarlar kanske i första hand borde tänka på sig själva i sådana tider, och skydda bara andra trollkarlar. Lupin svarar att han inte alls tycker det – eftersom det bara är ett litet steg från ”trollkarlar först” till ”renblodiga först” till ”dödsätare”. Det är en fin förklarning av den banala ondskan och av hur litet det krävs för att hamna på fel sida, kanske till och med utan att man märker det.

 
Om vi tänker fritt, om vi tänker kritiskt och om vi ifrågasätter så vaknar vi inte en dag som en Adolf Eichmann utan som en Remus Lupin. Och det är detta som en demokrati behöver.

 

Lana Momirski