Vad är kultur? Vart är den på väg?

by mojuppsats

Många håller nog med om att kulturen – inte minst i en snävare betydelse när beteckningen avser konstnärliga yttringar och konstarbete – spelar en viktig roll i våra liv och i själva samhället. Men ändå varnar de kulturintresserade ofta för en kulturell tillbakagång som vissa tendenser inom kulturlivet och våra kulturvanor tyder på. Diskussionen kretsar ofta kring förhållandet mellan så kallad hög och låg kultur. I sin artikel ”Kulturellt självmord eller temporär svacka” riktar Thomas Nydahl vass kritik mot lågkulturens, populärkulturens ökande närvaro i vårt samhälle. Han karakteriserar den sortens kultur som lättsmällt och nöjesinriktad och känner igen den i vissa typer av litteratur (exempelvis deckare) som vanligen ges ut av stora monopolförlag, likaså populära underhållningsprogram på TV och tidningars nöjessidor. En sådan ”masskultur” dominerar vår fysiska omvärld, den utgör merpartern av bokhandlarnas utbud och recenseras flitigt i tidningar, medan den seriösa kulturen allt mer marginaliseras.

 
Till följd av marknadens tuffa villkor, monopolisering och tekniska framgångar kan man i många europeiska länder uppmärksamma en tendens att små bokhandlare och antikvariat läggs ner. I dem som finns kvar dominerar ett slags monokultur bestående av lättare och populära litterära genrer, bästsäljare, livsstilsböcker och dylikt. Även om detta inte betyder att den seriösa kulturen helt försvinner, blir den isolerad och inte lika tillgänglig för den som inte vet var man kan finna den eller vad han eller hon är ute efter. Är man inte aktivt intresserad av kultur är det tänkbart att man främst nås av det som finns nära till hands, i bokhandeln, på biblioteket, som omtalas i tidningar, på TV och på nyhetsportaler på internet. Thomas Nydahl beskriver förhållandena på den svenska bokmarknaden i negativa ordalag och en del av hans kritik kan även riktas mot situationen i Kroatien. Det skyltas oftast med bästsäljare såsom kända personers biografier, populära utländska deckare eller kärleksromaner, och jag har ett intryck av att det är mest sådan litteratur man köper när man väl bestämt sig för att köpa en bok. De flesta bokhandlar som på senare tid har funnits i den stadsdel där jag bor står dock fortfarande kvar, även om de står i ett nära förhållande till de stora förläggarna och det kan inte vara tal om ett sådant antal och en sådan variation av stora och små bokhandlar som enligt Björn Meidal påträffas i Berlin. Det är svårt att tänkta sig att det skulle vara lönsamt att driva en liten bokhandel i utkanten av Zagreb.

 
Några skillnader om man jämför med Sverige är, enligt min mening, att det ännu inte är lika vanligt med e-böcker, ljudböcker eller bokförsäljning över internet i Kroatien, med detta kommer troligen att förändras med tiden. Utöver detta har någon form av fasta bokpriser införts, vilket borde gälla under de första tolv månaderna efter bokens utgivning. Detta gäller däremot inte för försäljning på internet. Björn Mejdal anser i sin artikel i tidskriften Axess, ”Ett land för vuxna”, som handlar om Tysklands kulturutbud och kulturpolitik, att just de fasta bokpriserna som gäller både fysiska bokhandlare och internetbokhandlare är huvudorsaken till att de små självständiga bokhandlarna i Tyskland kan existera vid sidan av de stora bokkedjorna. När det gäller e-böcker, uppfattar jag det inte som något negativt i sig, även om jag nu tycker att det är trevligare och bekvämare med ”riktiga” böcker i pappersform. Det finns flera fördelar med e-böcker, till exempel kan det underlätta för en att komma åt en viss bok och man lätt kan ta böckerna med sig och läsa dem när det passar en.

 
Använd på rätt sätt kan teknologin vara till förmån för kulturen, i stället för tvärtom. I en artikel skriven till försvar för det svenska språket påstår författaren Lars Melin att datoriseringen har ”givit språket en skjuts som ingen skola eller folkbildning någonsin förmått”. Han menar att vi idag skriver mer än någonsin på fritiden, i bloggar, på Facebook, i chattar osv. och att vårt skriftspråk aldrig varit så levande. På tal om att vetenskapen som svenskspråkig domän har förlorats vänder han uppmärkasamheten mot populärvetenskapen som i hög grad är närvarande i Sverige och som till skillnad från avhandlingar och dylikt riktar sig till ett mycket större antal människor. Något liknande skulle man kanske kunna säga även om litteraturen och kulturen/konsten i allmänhet. Det kan visst finnas ett värde i att man läser enklare litteratur för att koppla av eller ser en underhållande teaterpjäs.

 
Gränsen mellan hög och låg kultur kan dessutom inte påstås vara fast och alltid självklar. Det finns onekligen bättre och sämre konstverk som skiljer sig vad gäller komplexitet, syfte, konstnärens engagemangsnivå och så vidare, men hur vi uppfattar ett konstverk är ganska personligt betingat. Tar man modern konst som exempel är det inte så sällan som det råder delade meningar om dess värde. I en text med rubriken ”Vad är litteratur” diskuterar Terry Eagleton möjliga kriterier för att något ska klassas som litteratur och han kommer fram till slutsatsen att det generellt sett inte finns något i själva skrivandet som säkrar att det i alla tider och för alla ska falla under kategorin ”litteratur”. Det är vår erfarenhet och de rådande värderingarna som är avgörande för indelningen, vilket innebär att det är historiskt föränderligt. Även när vi läser äldre litteratur idag är vår läsning tidsbunden och vi kan sägas skriva om dessa verk i våra huvuden under läsningens gång.

 
Uppdelningen mellan låg- och högkultur tycks vara ännu mer godtycklig även om vi alla förmodligen är eniga om att litteraturen förekommer i bättre och sämre varianter. I vissa tidigare stilepoker var just den stränga formen det avgörande kriteriet för att något ska uppfattas som ett bra skrivande, idag är det snarare tvärtom och innovation, innehåll eller textens språkliga och stilistiska egenskaper tycks väga tyngst. Det kan vara anledningen till att just den populära deckargenren ofta klandras i den litterära debatten. Författaren Kerstin Ekman som är känd för sina detektivromaner påstår att den genren med sina givna ramar inte ger mycket utrymme för variation. Nu vill hon prova något nytt och skriver bland annat essäistiska texter och biografier.

 
Enligt Thomas Nydahl går kulturens förändrade ställning hand i hand med politiska och samhälleliga förändringar. Dagens samhälle präglas alltmer av konsumism och anpassas efter marknadens regler, medan befolkningen till stor del utgörs av en stressad medelklass som inte har mycket tid över att ägna åt kulturen i en mer seriös och komplex form. Båda tendenserna gynnar populärkulturen, det lättsamma och avkopplande som går att konsumera snabbt och ger ett omedelbart nöje.

 
Men är det något fel på en sådan populär masskultur? Vad är det som vi kan gå miste om? I Thomas Nydahls text kan man läsa om kulturens mångfaldiga betydelse för människan. Den utgör ett band till våra rötter och det förflutna som vårt samhälle har vuxit fram ur. Vi kan lära oss mycket av historiens insikter, negativa som positiva. Och dessa insikter har delvis förvarats just i vårt kulturarv. Vidare kan kulturen bidra till att skapa ett samhälle med starkare medmänskliga relationer och färre konflikter. Författaren Aase Berg syftar också på litteraturens inverkan på individens utveckling och förhållanden i samhället när hon fördömer – om än ganska radikalt – våld och avsaknad av känslor och empati i den populära deckargenren. Deckare sägs ofta avspegla verkligheten och peka på problem i samhället, men frågan är i vilken mån de verkligen gör oss uppmärksamma på orättvisor, kanske har de ibland en motsatt verkan. Ett tredje argument kan vara att litteraturen och kulturen förser oss med olika synsätt och insikter och ligger därmed till grund för kritiskt tänkande och kunskap som möjliggör för oss att fungera som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Om all kultur vi har kontakt med är likartad och nöjesinriktad, fråntas vi så småningom denna förmåga och kan lätt komma att styras av andras – exempelvis makthavarnas – intressen, menar Thomas Nydahl.

 
Det går inte att göra något åt människors intressen och läsvanor på fritiden, men det har ändå funnits institutioner och invidier i samhället som har haft som uppdrag att hålla människor informerade om läsvärd litteratur och annan kultur som man kan tillgodogöra sig. En sådan verksamhet bedrivs bland annat i tidningar genom deras kultursidor som på senare tid ofta granskas av skeptiska kulturvetare. Tidigare var det en självklarhet att kulturartiklar i tidningar skrevs av kulturskribenter med universitetsutbildning i humanistiska ämnen och medierna hade en folkbildande funktion. Nu kan man allt oftare vittna om att kvalificerade kulturkritiker byts ut mot allmänna journalister och unga frilansar som tar mindre betalt och är därför är ekonomiskt förmånligare. Och det är inte endast kulturskribenterna som har förändrats, utan även kultursidornas innehåll. Författaren Ola Klippvik visar i sin blogg exempel ur DN och SvD som räknas bland Sveriges största och välkända dagstidningar. I internetupplagorna består kultursidorna till största delen av artiklar om populärkultur, försäljningsrekord och dylikt, vilket blandas med annonser för resor och annat material som inte hör till kulturen. I de kroatiska tidningar som framstår som seriösa påträffas inte heller någon djupare kulturkritik. Både hög- och lågkultur tas upp, men för det mesta i form av nyhetsliknande notiser utan någon djupare analys. Det är långt ifrån att vara en kulturdel som man ”inte läser på en kafferast”, som Björn Meidal beskriver omfånget och innehållet hos kultursidorna i Frankfurter Allgeeine Zeitung. När han prisar kulturrelaterat innehåll i tyska tidningar tar han upp mångsidigheten. Där recenseras både”seriös” kultur, vetenskapliga arbeten i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, likaså modern, populär och nyskapande kultur. Enligt Björn Meidal utmärks dessa artiklar av kristiskt och sakkunnigt argumenterande.

 
Kulturens ställning i tyska tidningar går uppenbarligen inte att jämföra med situationen i kroatiska tidningar och inte heller kan jag tänka mig att någon av de kroatiska politikerna offentligt skulle diskutera sina läsvanor eller kulturens roll och ställning i samhället. Dagens debatt fokuserar på ekonomiska problem och satsningar, arbetslöshet, politiska händelser och dylikt medan kultur, kulturpolitik och sådant som inte är direkt ekonomiskt lönsamt förminskas till ett tidsfördriv. I takt med en sådan utveckling begränsas satsningarna på sådana områden som humaniora och studenterna blir allt mer medvetna om att humaniora som studieval troligen inte kommer att underlätta för dem att hitta ett givande jobb som man kan leva på i framtiden. Med de nämnda omständigheterna och kulturens betydelse för våra liv i åtanke är det viktigt att de intellektuella och kulturintresserade försöker bidra till att situationen förändras. De kan hålla den kulturella debatten levande och använda sig av de medel som finns för att sprida kulturintresset och dela med sig av sina kunskaper och insiker till allmänheten, och inte bara till en liten krets likasinnade människor. Inte heller borde man ta avstånd från nya teknologier och uttryckssätt inom kulturen för den borde inte ha några förutbestämda ramar och man kan hitta sin väg till kulturen på olika sätt.

 

 

Daria Lazić