MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: June, 2014

Hur kunde Sverige utarma sin lärarkår och vad är problemet med Kroatien?

Det här är en viktig fråga som verkar vara väldigt svårt att svara på. Som Maciej Zaremba har skrivit, visar resultaten i kunskapstestet Pisa tydligt att Sverige har många problem med sin lärarkår. Att Sverige ligger på plats 38 ter sig nedgörande, men det är den svenska utbildningministern som faktiskt måste reagera på svårigheter som drabbar ett område vilket möjligen är viktigast för framtiden – utbildningen. Varför funkar utbildningssystemet i Finland prima och i Sverige är situationen annorlunda? Vad man också bör förklara är hur utbildningsnivån i Sverige har kunnat sjunka så stadigt. Zaremba påstår hyperkritiskt att det är oskickliga lärare som är orsaken till de dåliga svenska resultaten: ”En lärare som varken behärskar sitt ämne, eller konsten att trollbinda elever, är sämre än ingen lärare alls.” Tyvärr är det sant att svenska lärare kommer ut utan att behärska sitt ämne, utan att ha stått framför en klass eller att ha lärt sig att undervisa. För mig är det otroligt att höra eftersom didaktiska och pedagogiska ämnen är obligatoriska i Kroatien. Det är föga troligt att någon kroatisk lärare har undervisat i många år utan att ha examen i sitt ämne, men inte omöjligt. Då vi har politiker som har förfalskat sina diplom, verkar det inte så omöjligt att någon lärare har gjort detsamma med sitt. Men att anställa lärare som man har hämtat från gatan är otilllåtet och ansvarslöst. Jag tycker att Sverige måste reformera utbildningen så fort som möjligt eftersom det är mycket som tyder på att det är allvar den här gången. Det svenska Utbildningsdepartementet bör likaså ändra sina attityder till hela utbildningssystemet. Att ge lärare respass eller utbilda dem igen? Men vem borde man egentligen straffa här? De oskickliga lärarna eller de oskickliga politikerna och utbildningssystemet som har låtit det här debaclet realiseras? Det är självklart, tycker jag. Maciej Zaremba klargör väldigt koncist och precist att Lärarförbundets åsikt under 1980-talet var sådan att det var en allmän uppfattning att en lärare som studerade något ämne på fritiden var en skam för kåren. Då dog lärarnas möjligheter att förbättra sina kunskaper och färdigheter. Kraven blev mindre och mindre och svenska elever är där de är nu, som det står i Zarembas artikel: ”Så för dagens skolminister vore det ett realistiskt mål att vid nästa mätning placera sig före Rumänien, som ligger på plats 45.”

När det gäller situationen i Kroatien är det absolut annorlunda. Även om kroatiska lärare har examina i sina ämnen, möter våra elever många andra problem varje dag. Många av de anställda lärarna är skickliga vad gäller kunskaper, men deras didaktiska och pedagogiska färdigheter förblir fortfarande dåliga. Kroatiska lärare saknar ambition, motivation (både materiellt och psykiskt) och energi att kämpa mot de statliga myndigheterna som förtrycker dem. Låga löner, förlust av grundläggande rättigheter, ett konstant misslyckande med att skapa god kommunikation mellan lärarna och regeringen osv. kan vara orsaker till våra otillfredställande resultat i kunskapstestet Pisa. Den andra aspekten man måste ta hänsyn till är elevernas motivation. De flesta är nöjda med ´bara´ mediokra kunskaper, ointresserade av att läsa böcker, undersöka grejer som har att göra med skolan eller utbildningen allmänt och bara tittar genom fönstret medan lärare svettas och försöker tjäna sitt levebröd. Vad jag försöker säga nu är att det alltid finns två motsatta sidor vid varje problem. Det låter lätt att hitta de skyldiga, men det är lite mer komplicerat än bara det. Jag kan bara hoppas att lärarnas befogade krav på högre löner och bättre arbetsvillkor blir accepterade. Om den andra aspekten vet jag inte vad jag ska tänka eftersom det är ett välkänt faktum att lusten att lära sig nya saker är i konflikt med den postmoderna världen där teknikutvecklingen dominerar. Ju mer tillgängligt allt är, desto sämre är vår motivation. Och jag är inte säker på att det ska bli bättre i framtiden.

 

Edin Badić

 

Vilka är vi egentligen? – kommentar till Annika Borgs text i Axess 2014:3

Den här intressanta texten handlar om möjligheten att robotar skulle ersätta människor på nästan alla jobb vi utför i dag. Det är säkert att den digitala teknikens utveckling ökar möjligheterna till ett bättre liv, men författaren till texten har ändå inte preciserat sin inställning till dessa möjligheter. Är det egentligen bra för oss?

Jag tror att det är i människans natur att man är rädd för saker man inte känner till. Framtiden är nästan alltid osäker – vi vet inte hur vår vardag kommer att se ut om 50 eller fler år. Det är helt normalt att man överdriver de negativa sidor man kan ana i den digitala utvecklingen, eftersom det alltid är lättare om allt förblir precis så som det är idag och inte att saker förändrar sig. Kanske vet Annika Borg det också och vill inte vara en av sådana människor. Därför är hon inte emot möjligheten att robotar tar över människans jobb. Å andra sida är hon ju bara en människa som alla andra och det är verkligen oerhört svårt att begripa att någonting som egentligen inte lever, som är artificiellt, kan ersätta människor på alla områden – särskilt när det gäller konsten. Hon drabbades när hon såg r0b0ten med påklistrade fjärdar som dansade. Jag drabbas av idén att en robot skulle kunna skriva skönlitteratur. Men kanske ska den en dag bli verklighet. Är det bra eller dåligt? Jag kan inte bestämma mig och de låter som om Annika Borg inte kan det heller. Hon försöker bara titta från många olika blickvinklar.

Det ställe i texten som var mest intressant för mig är det ställe där Borg försökte räkna upp de bra sidorna hos teknisk utveckling. Hon sa att vi inte riktigt kan föreställa oss framtiden. Om robotar tar över våra uppgifter ska människorna har mer tid att göra mer meningsfulla saker. Jag frågade mid och vill verkligen veta svaret på frågan – vad är mer meningsfullt? Jag tycker att denna fråga är precis lika viktig som frågan i titeln – vilka är vi egentligen? Det är någonting jag ofta frågar mig, men texten har hjälpt mig att formulera mina tankar lite bättre.

Hur ser en normal dag ut? Vi sover, stiger upp, gå till skolan/ universitetet/ arbetet, på fritiden fikar/promenerar/läser vi, vi träffar människor och städar våra lägenheter. Det gör jag åtminstone. 7 dagen i veckan, alla veckor – dagarna är väldigt lika. Är det meningsfullt? Inte särskilt. Ingenting jag gör är viktigt för någon annan person. Ingenting jag gör kan hjälpa till att förbättra världen. Ingenting är meningsfullt, eftersom det inte är tillräckligt att bara jag är lycklig (och alla dessa saker gör mig lycklig). Jag vill bli en del av någonting som är större än jag. Jag vet inte om det existerar, jag bara hoppas. Jag vil göra någonting som skulle hjälpa någon annan. Det får inte bli ens mål i livet att bara vara lycklig. Lyckan skulle vara resultatet av ett liv man lever på ett bra sätt? Och att leva ett bra liv betyder för mig att hjälpa människor som inte har det så lätt i livet som jag. Det finns så många människor som inte har någonting att äta. Hur kan jag drömma om robotar som ska diska åt mig?

Även om robotar tar över mina uppgifter och om jag inte måste bry mig om någonting som är tråkigt i livet, vad skulle jag göra med den extra tiden? Jag kan t.ex. träffa människor mer. Men varför skulle jag göra det, om jag har robotar som är mer intressanta, artiga eller snälla än människor? Eller kan jag lära mig någonting nytt. Men varför det? Robotar kan allt bättre och det behövs inte att jag vet många saker. Men vad händer om vi alla egentligen inte gör någonting för att förbättra våra kunskaper och vår förmåga att tänka? Det är ännu mer meningslöst att leva på ett sådant sätt, än så som vi lever nu. Våra vardagsliv är inte perfekta, men om vi tar bort alla dessa saker som inte är perfekta – då har vi ingen perfektion, vi har ingenting. Ingen anknytningspunkt för att försöka bli bättre. För att hoppas, precis som jag hoppas nu.

Den digitala teknikens utveckling ska inte vara en utveckling förgäves. Det kan bli mycket nyttig i många situationer. Men för att utnyttja tekniken bra behöver människan mer utveckling än tekniken behöver det. Det får vi inte glömma.

 

Sandra Ljubas