Vilka är vi egentligen? – kommentar till Annika Borgs text i Axess 2014:3

by mojuppsats

Den här intressanta texten handlar om möjligheten att robotar skulle ersätta människor på nästan alla jobb vi utför i dag. Det är säkert att den digitala teknikens utveckling ökar möjligheterna till ett bättre liv, men författaren till texten har ändå inte preciserat sin inställning till dessa möjligheter. Är det egentligen bra för oss?

Jag tror att det är i människans natur att man är rädd för saker man inte känner till. Framtiden är nästan alltid osäker – vi vet inte hur vår vardag kommer att se ut om 50 eller fler år. Det är helt normalt att man överdriver de negativa sidor man kan ana i den digitala utvecklingen, eftersom det alltid är lättare om allt förblir precis så som det är idag och inte att saker förändrar sig. Kanske vet Annika Borg det också och vill inte vara en av sådana människor. Därför är hon inte emot möjligheten att robotar tar över människans jobb. Å andra sida är hon ju bara en människa som alla andra och det är verkligen oerhört svårt att begripa att någonting som egentligen inte lever, som är artificiellt, kan ersätta människor på alla områden – särskilt när det gäller konsten. Hon drabbades när hon såg r0b0ten med påklistrade fjärdar som dansade. Jag drabbas av idén att en robot skulle kunna skriva skönlitteratur. Men kanske ska den en dag bli verklighet. Är det bra eller dåligt? Jag kan inte bestämma mig och de låter som om Annika Borg inte kan det heller. Hon försöker bara titta från många olika blickvinklar.

Det ställe i texten som var mest intressant för mig är det ställe där Borg försökte räkna upp de bra sidorna hos teknisk utveckling. Hon sa att vi inte riktigt kan föreställa oss framtiden. Om robotar tar över våra uppgifter ska människorna har mer tid att göra mer meningsfulla saker. Jag frågade mid och vill verkligen veta svaret på frågan – vad är mer meningsfullt? Jag tycker att denna fråga är precis lika viktig som frågan i titeln – vilka är vi egentligen? Det är någonting jag ofta frågar mig, men texten har hjälpt mig att formulera mina tankar lite bättre.

Hur ser en normal dag ut? Vi sover, stiger upp, gå till skolan/ universitetet/ arbetet, på fritiden fikar/promenerar/läser vi, vi träffar människor och städar våra lägenheter. Det gör jag åtminstone. 7 dagen i veckan, alla veckor – dagarna är väldigt lika. Är det meningsfullt? Inte särskilt. Ingenting jag gör är viktigt för någon annan person. Ingenting jag gör kan hjälpa till att förbättra världen. Ingenting är meningsfullt, eftersom det inte är tillräckligt att bara jag är lycklig (och alla dessa saker gör mig lycklig). Jag vill bli en del av någonting som är större än jag. Jag vet inte om det existerar, jag bara hoppas. Jag vil göra någonting som skulle hjälpa någon annan. Det får inte bli ens mål i livet att bara vara lycklig. Lyckan skulle vara resultatet av ett liv man lever på ett bra sätt? Och att leva ett bra liv betyder för mig att hjälpa människor som inte har det så lätt i livet som jag. Det finns så många människor som inte har någonting att äta. Hur kan jag drömma om robotar som ska diska åt mig?

Även om robotar tar över mina uppgifter och om jag inte måste bry mig om någonting som är tråkigt i livet, vad skulle jag göra med den extra tiden? Jag kan t.ex. träffa människor mer. Men varför skulle jag göra det, om jag har robotar som är mer intressanta, artiga eller snälla än människor? Eller kan jag lära mig någonting nytt. Men varför det? Robotar kan allt bättre och det behövs inte att jag vet många saker. Men vad händer om vi alla egentligen inte gör någonting för att förbättra våra kunskaper och vår förmåga att tänka? Det är ännu mer meningslöst att leva på ett sådant sätt, än så som vi lever nu. Våra vardagsliv är inte perfekta, men om vi tar bort alla dessa saker som inte är perfekta – då har vi ingen perfektion, vi har ingenting. Ingen anknytningspunkt för att försöka bli bättre. För att hoppas, precis som jag hoppas nu.

Den digitala teknikens utveckling ska inte vara en utveckling förgäves. Det kan bli mycket nyttig i många situationer. Men för att utnyttja tekniken bra behöver människan mer utveckling än tekniken behöver det. Det får vi inte glömma.

 

Sandra Ljubas