MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: October, 2014

Kroatiska flaggskepp med Vergilius ombord

Ett collage är, enkelt sagt, ett konstverk av olika föremål som klistras på varandra. I grundskolan tänkte jag alltid att konstnärer gör collage för att kunna bevara de snyggaste små föremålen de samlat under tidens gång men som ensamt inte kunde presenteras som konstverk. Så blir det med den här uppsatsen. Den blir ett collage av olika textfragment och tankar som snurrar omkring i mitt huvud.

Nyligen vårstädade jag mitt rum fast det egentligen inte är vår. Det var inte bara en vila från pluggandet utan också en kort resa genom minnen sparade i boxar och lådor vilket ibland behövs för att igen hitta sin plats i verkligheten och kolla om man fortfarande är på den väg man slog in på. Bläddrande igenom mappar, kuvert och häften stötte jag på en mapp med tidningsartiklar som jag tillsammans med min mor klippt ut och bevarat. Titlarna på några av dem är: ”Dresden 1945. Noć kad su spržili grad” (Dresden 1945. Natten då staden brändes ner), ”Znanstvenici prvi put izravno promatrali eksploziju supernove” (För första gången observerade forskarna en exploderande stjärna), ”JALTA. Konferencija koja je podijelila svijet” (”JALTA. Konferensen som delade världen”) eller ”Mozart. Čudo od djeteta“ (Mozart. Ett underbarn). Den nyaste artikeln är från februari 2005 ur Jutarnji list. Det var den tiden då det i tidningarna brukade finnas intressanta, lärorika och förnuftiga artiklar värda att läsa.

Idag påstår sig tre kroatiska tidningar vara de mest sålda och mest lästa. Det är ”Jutarnji list”, ”Večernji list“ och – jag skäms att skriva det – „24 sata“. Här är några titlar på dagens artiklar: ”FOTO: NAKON PORODA SE VRATILA U SAVRŠENU FORMU. Kim pokazala ravan trbuh i gaćice“ (Foto: efter barnfödelse är hon tillbaka i perfekt form. Kim [Kardashian] visade en platt mage och trosor), „Drama u Portugalu: Ronaldo šepajući napustio trening” (Drama i Portugal: Ronaldo haltade på grund av träningen) eller „Severina ne odustaje od mini haljina“ (Severina ger inte upp korta klänningar). Naturligtvis fanns det 2005 i tidningen också artiklar om kändisar eller någonting som inte alls påverkar samhället men jag tror att sådana artiklar var ett undantag. Idag är bra artiklar om kultur, samhälle, historien eller vetenskapen ett undantag. Sådana saker irriterar mig och gör mig ledsen. Ibland vill jag skriva till tidningarnas redaktörer och säga hur det är: att artiklarna är överfulla av logiska och grammatiska fel och rättstavningsfel och att temana är absurda och att man som läsare känner sig dum och förnedrad om man förväntas läsa sådant skräp. Jag har skrivit många mejl men har aldrig skickat dem. Jag är för feg och dessutom ganska säker att några få kilobyte text inte kommer att förändra någonting. Jag önskar att jag vore så modig som Thomas Nydahl som i sin artikel ”Kulturellt självmord eller temporär svacka” ger en samhällsdiagnos: ”Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade.” Jag skulle säga att det inte är bara svenska flaggskepp som går i fel riktning utan många andra också – de kroatiska ligger nog på toppen.

Nydahl skriver: ”Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar.” Detta håller jag med om. Tittar man på såpoperor varje dag behöver man inte anstränga sin hjärna för mycket. Såpoperors handling är ofta förutsebar, de stimulerar inte tänkandet. Man tittar bara och sväljer det man ser – triangeldramer och intriger. Sociala, politiska, ekonomiska eller existentiella frågor tematiseras inte. Det är inte bara såpoperor som förmedlar en skev bild av verkligheten. De flesta kvinnotidskrifter och romaner som är väldigt populära hos ungdomarna förmedlar en ännu skevare bild av samhället och dess värderingar. Medan tidskrifter visar bilder på avmagrade kvinnor som skönhetsideal, publicerar de artiklar som ”7 steg till att älska din kropp”. På tidskrifternas förstasida ser man ofta titlar som ”10 måsten i din garderob”. I så kallade chicklit-böcker anses det som normalt att en kvinnas största bekymmer är att hon inte kan hitta sin stora kärlek eller att hon inte passar i de trendiga tajta jeansen. Det är inte bara att man inte tänker och att ens hjärna går på tomgång när man konsumerar allt detta. Man blir styrd utan att lägga märke till detta. Varför hittar man bara få artiklar om hur man kan förnya eller lappa sina gamla jeans? Varför hittar man i kvinnotidskrifter inga artiklar om läderfabriker i Bangladesh vars arbetarnas förväntade livslängd är 50 år. Skulle man köpa nya moderna läderstövlar – ett måste i varje garderob – om man fick läsa sådana artiklar oftare eller om man fick se foton på läderfabriker och människor som arbetar där? Jag tror att vi redan har ett slags totalitärt samhälle. Det blir styrt av de stora företag som å ena sidan samlar pengar till de fattiga i tredje världen och å andra sidan gör dem sjuka och fattiga.

Kanske lastar jag på kulturen och konsten för många uppgifter och förväntar mig som realisterna och naturalisterna att konsten skulle peka på allt som är fel. Men vem skulle göra det om inte konstnären? Om inte de som lyssnas på, de som skrider genom världen och iakttar allt det som vi genomsnittliga människor inte ser. Detta betyder naturligtvis inte att konstnärer inte skulle kunna uttrycka sina känslor för de är ju pusselbitar inom en stor samhällsbild.

Med allt detta i tankarna skulle jag säga att man, när man talar om hög- eller finlitteratur, ägnar för mycket uppmärksamhet åt klassisk konst och de stora författarna. Visst skulle man inte låta monopolförlagens utgivningar ta över och förmedla bilder som den av en ung kvinna som försöker begå självmord efter att ha fått nobben av en vampyr. Men det finns så många viktiga författare från 1900- och 2000-talet som faller i glömska för klassikernas skull. Nydahl skriver att inget samhälle blir beständigt om det kapar banden till sina rötter och till det förflutna men i Kroatien sker det någonting konstigt. Man läser Vergilius, Alighieri, Boccaccio, Marulić, Shakespeare, Gundulić, Dostojevskij, Zola, Krleža. Man ögnar igenom Camus, Sartre och Joyce men sedan är det slut med de stora 1900-talsnamnen. Försöker man på något sätt glömma bort 1900-talet och all dess skräck, elände och förnedring? Det finns ingen Wolfgang Borchert, ingen Uwe Timm, ingen Thomas Bernhard, ingen Elfriede Jelinek, ingenting av den politiskt olämplige nobelpristagaren Ivo Andrić. Jag hoppas att jag ligger fel men jag är ganska säker på att de flesta gymnasister i Kroatien inte kan föreställa sig vad som hände under första och andra världskriget och att det inte är bara siffror man talar om utan människoliv. Jag tycker att en sjuttonårig Mario och en artonårig Ivana skulle fundera en stund längre på andra världskriget om de fick läsa Borcherts ”Das Brot“ eller Uwe Timms ”Am Beispiel meines Bruders“. Hade Marios far läst Max Frischs ”Andorra“ skulle han säkert inte ha röstat för ”U ime obitelji“(ett borgerligt initativ mot homosexuellt äktenskap). Om Ivana hade läst George Orwells ”1984“ skulle hon kanske inte ha angett all information om sig själv på Facebook och fått en stalker. Det finns så många konstnärer som kringgås trots att de positivt kunde påverka samhället. Jag frågar inte ens varför. Det blev redan för många svar som gjorde mig besviken och som krossade de få förhoppningarna om att samhället kan vända sig till det bättre.

Innan jag började skriva uppsatsen verkade samhällets kulturella framtid ljusare än nu men plötsligt korsade en dåligt skriven artikel min väg medan dundrande turbofolk-musik från gatan började invadera mitt rum. Allt mitt hopp försvann och kvar blev bara tre collagebitar. För att skapa lite balans i mitt collage tillfogar jag en bit till. Det finns en konstnär som kallar sig Chilly Gonzales. Han driver med musiken och med de seriösa frackbärarna och gör klassisk musik tillgänglig för lekmän. Han vill nämligen inte presentera klassisk musik som någonting exklusivt. Han förenklar klassiska kompositioner och gör dem tillgängliga för do-it-yourself-människan. Pianovirtuosen påstår att musiken alltid har varit underhållning och att det beror bara på åhöraren hur han låter sig påverkas: andligt eller emotionellt. Därmed vill jag igen hänvisa till de böcker som kroatiska gymnasister läser och till dem som de kunde läsa och som kunde få eleverna att läsa mer och ifrågasätta och förstå världen bättre. Om den sjuttonårige Mario hade börjat med ”1984” eller ”The Catcher in the Rye” och inte med ”Aeneiden” skulle han idag kanske läsa gärna och hitta sin väg till Homeros, Camus och Sartre på egen hand.

Att försöka ändra på utbildningssystemet vore en kamp mot väderkvarnar, det är klart. Men i så fall försöker jag det med min egen lilla plan och sätter upp ett mål – att leda min åttaåriga granne in i bokens värld. Och bäst går det med böcker som födelsedagspresenter, eller hur? Om han läser åtminstone en av dem, då har mitt försök lönat sig.

 

Helena Dobrosavlejvić

 

Vad var det som gick fel?

”Allt var annorlunda när jag var ung… Nämen det var inte så i min tid.” De här meningarna hör man allt oftare. Närhelst jag pratar med min mormor får jag höra något sådant. Men det är inte att bara äldre människor tycker så utan också människor som är i medelåldern. Dessutom säger ibland mina vänner eller jag själv något sådant. Det verkar som om läget har förändrats så att vi nuförtiden har generationer som inte förstår varken den värld de har hamnat i eller de andra generationerna i denna värld. Men vad är det som är så annorlunda mot förr? Och, ännu viktigare, var allting verkligen så mycket bättre förr? Nu när jag tänker lite mer på det visar det sig att min generation har lärt sig att tycka att allt var bättre förr. ’Förr’ definieras dock aldrig. Ibland känner jag mig som om jag var född i helt fel tid. Hur är det möjligt att jag känner nostalgi för en värld jag aldrig har känt? Jag vet vad som stör mig och vad jag skulle vilja rätta till nuförtiden om jag hade ett trollspö men det är kanske lite löjligt att jag känner något sorts behov att fixa något. Denna tid är min generations tid. Varför skulle vi alls vara besatta av idén att något måste fixas? Naturligtvis finns det en massa negativa saker men det är inte sant att allt var så perfekt i det förflutna. Om allting hade varit perfekt skulle vi inte diskutera detta tema nu eftersom det inte skulle vara någonting att prata om. Närhelst vi diskuterar något tema som har att göra med skillnader mellan det förflutna och nutiden börjar jag mina uppsatser lite militant. Som om jag vill, jag vet inte, försvara min generation på något sätt. Men när den är färdig brukar jag inse att jag hade fel och då ifrågasätter jag mina attityder. Det skulle lätt kunna hända nu men jag ska ändå lista några saker jag önskar vore annorlunda i den moderna världen.

En av mina kollegor skrev att ’lätt’ och ’snabbt’ har blivit de högsta idealen. För henne är TV den viktigaste boven i detta problem. Jag håller med henne och jag tycker att procedur-deckare (police procedural på engelska) är ett mycket bra exempel eftersom denna genre är en av de allra populäraste genrerna inom teveserier. En sak som kännetecknar typiska police procedurals är att det inte finns mycket karaktärsutveckling. Denna ”I-want-it-all-and-I-want-it-now” underhållning ger sällan en djupare inblick i brottslingarnas medvetande. Polisen ja, ibland, eftersom de är de enda återkommande karaktärerna. Även de ses ofta endast genom prisman baserade på deras jobb och mycket lite uppmärksamhet ägnas åt deras personliga liv. Men brottslingarna och deras medhjälpare är alltid flyktiga karaktärer och de behandlas endast som ett medel genom vilket man bygger berättelsen. Ingen verkar vara särskilt bekymrad över dem, som om de lever meningslösa liv innan de på något sätt blir inblandade i ett brott och senare återvänder de till sin tråkiga tillvaro. Allt verkar vara så ytligt. Den andra populära genren är något slags melodram. Denna genre skapar orealistiska förväntningar på världen och livet. Den erbjuder någon linje man bör följa för att våga känna sig framgångsrik. Alla andra beteendemönster anses vara avvikelser från normen. Detta problem uppstår i litteraturen också. Chick lit böcker däe de största problemen är kärleksproblemen dominerar listor över bästsäljare. Jag måste säga att för mig kan ett förhållande mellan två människor inte utgöra en god bok.

Utbildningssystemet är den andra saken jag skulle vilja rätta till. Cramming har blivit ett känt koncept under vår tid och är tyvärr allt vanligare bland elever och studenter. Trycket på en att man ska göra gott intryck i klassrummet och delta i ett stort antal fritidsaktiviteter resulterar ofta i denna metod av förberedelse för tentor och annan resultatbaserad bedömning. Cramming kunde defnieras som ett sätt att memorera stora mängder information på kort tid. Studenter är ofta tvungna att använda felaktiga metoder för att försöka förstå materialet strax före tentan på grund av dåligt tidsutnyttjande. Tyvärr tycker studenter inom alla ämnen att studier inte är något som kan vara värdefullt i sig självt. Dagens ungdomar utsätts för kapitalismens logik dvs. profitens logik som säger att materiella värden råder över andra värden. De betraktar sina studier bara som ett medel genom vilket de hoppas att de ska kunna försörja sig i framtiden eftersom många länder har problem med arbetslösheten (Kroatiens största problem, skulle jag tro). För dem är studier bara till för att få ett diplom som ska visa att de har studerat något fack och karriären består här i att betala tillbaka de investeringar de har gjort. Utbildningssystemen i flera länder är sådant att studenter är tvungna att betala högre och högre kostnader när det gäller deras utbildning. Därför är det inte något konstigt i alla fall att denna materiella dimension är den som många beaktar först när det gäller karriärval. Allt är sett genom denna prisma av ekonomiska transaktioner. Fler och fler grundskolelever väljer allmänslinjer på gymnasiet vilket senare tvingar dem att studera vidare på universitet. Problemet ligger i faktum att de är ointresserade och läser bara så mycket som är absolut nödvändigt för att kunna klara sina tentor.

Leif Alsheimers text i boken ”Bildningsresan” kan kopplas samman med detta problem. Så här börjar han: ”Humaniora, som en gång i tiden inspirerade och förankrade allt annat, har i mångt och mycket förlorat sin roll och har marginaliserats till den grad att få i dag tycks bekymra sig.” I mail jag har utbytt med professor Nenad Fanuko vid Filosofiska fakulteten i Rijeka berättade han att en av hans kollegor, när han kandiderade för posten som dekan, sa att filosofiska fakulteter ansvarar för vår nations skrivförmåga. Humaniora hjälper människor att uppfatta världen (som blir mer och mer komplex varje dag); dessa vetenskaper är riktpunkter för våra vardagliga aktioner; de hjälper oss att tänka på alternativ till det som vi tar för givet. Men idag är de tyvärr i en svår situation i hela världen, inte bara i Kroatien. Det är ett faktum att rationella och ekonomiska approacher till realiteten dominerar: mätning, beräkning, cost/benefit analyser. Jag utbytte också mail med Hans Ruin efter att jag hade läst hans artikel ”Minnets sarkofag” och han håller med – humaniora är för honom grunden i en allmän utbildning. Att man kommer i kontakt med framför allt skönlitteratur och historia och även viss filosofi är avgörande för att utveckla en klar bild av världen vi lever i. Taktiska karriärval skapar fackidioter som bara bryr sig om sitt område, samhället och människor är inte något de tänker på. Kanske är de kloka – det är lättare att inte bry sig om omgivningen. Okunnighet är salighet, inte sant? Jag minns att vi pratade om detta tema under lektionerna för två år sedan. Då sa jag att jag hade hört mer än en gång något som: ”Tror du att någon ska betala dig för att tänka?” Här är jag, två år senare, och jag får fortfarande sådana frågor när jag pratar med någon om mina studier. Jag är väl medveten om att en hel del av dem tycker synd om mig eftersom de är nästan säkra på jag kommer att bli arbetslös. Jag förlorar viljan att förklara hur det hände att en elev med bra betyg som jag valde att plottra bort sitt liv och syssla med något som språk, lingvistik och litteratur när det finns så många respektabla vetenskaper som till exempel de som mina föräldrar valde – juridik och geodesi. Det konsumistiska samhället säger att jag fattade ett dumt beslut så det måste vara så, ingen annan åsikt gäller.

Med detta kommer jag till det sista problemet jag ville diskutera. När vi läste Dick Harrisons och Ann Heberleins texter om dagens studenter förra terminen pratade vi om ungdomarnas förmåga att ifrågasätta. Dick Harrison klagar på att studenter idag ifrågasätter att deras professorer har rätt att tvinga dem att läsa många böcker inför tentor eller att de måste komma på obligatoriska övningar. Vi var överens under lektionen om att det var sant att ungdomarna idag vågar att sätta konventioner under debatt men att det tyvärr händer mycket oftare att de/vi ifrågasätter fel saker. Idag är all sorts information så tillgänglig och det ledde till att alla tycker att de vet allt om allt. Det är den främsta orsaken till att människor idag blir offer för propaganda. Jag kommer kanske att låta lite pessimistisk nu men jag tycker att moderna regeringar främjer homogenitet eftersom det då är det lättare för dem att influera sina medborgare. Och det är vi själva som tillåter det genom t.ex. sociala nätverk. Vi är beroende av teknik och vi använder mobiltelefoner och datorer varje dag för att lägga upp information ingen behöver veta. O tempora, o mores, skulle Cicero säga. Vi är både problemet och lösningen. Vi måste göra slut på det men jag har ingen aning om hur.

Förändringarna kan inte stoppas. Ingen kan göra det och ingen vill göra det. Utveckling är i sig själv ändå något positivt. Det är dock i människans natur att vara rädd för förändringarna eftersom man aldrig vet vad som kommer med dem. Den moderna tiden/världen har fördelar och nackdelar, precis som allt annat. Men detta ’förr’ hade de också. Det handlar bara om det som på engelska kallas för graduation goggles – lättnaden och den nostalgiska känsla man har för en period i sitt liv när den håller på att gå mot sitt slut, även om denna period var helt olycklig. Olika generationer längtar efter olika ’gyllene tider’ och det kommer alltid att vara så. Det är dock till ingen nytta att vältra sig i nostalgi, det är bättre att ta emot det nuvarande för vad det är.

 

Romana Babić

 

Masskultur gestaltar en begränsande världsbild

Medan finkulturen ofta sysslar med människans största frågor, innehåller de populäraste berättelserna enklare idéer som accepteras av många. Men är idéerna populära eftersom de finns i väl accepterade berättelser, eller är dessa berättelser väl accepterade eftersom de innehåller idéer som redan är populära? Jag tror allt att det är både och.

Både de äldsta religiösa texterna och de äldsta sagorna innehåller idéer om hur en kultur skulle fungera. Människans första försök att förstå världen sägs vara myterna, och myter är inte något annat än berättelser. Den nya och mycket utbredda masskulturen är kanske inte något helt nytt. Men tack vare teknologin är den större än de gamla myterna, och kanske inte längre förknippad med sätt att tolka världen, eller hur är det?

Människohjärnan gillar berättelser, de är det bästa sättet att lägga vad som helst på minnet. Att lära sig om förhållandet mellan orsak och konsekvens – om logiska följder alltså – blir till exempel lättare om det sker genom berättelser, och barn förstår dessa snabbt. För att ge ett annat exempel, listor blir lättare att komma ihåg och rabbla upp i rätt ordning om man använder sig av mnemotekniska metoder som förvandlar dem till meningar. Listan ”svart, vit, grön, blå, lila, röd” blir lättare att komma ihåg längre fram i tiden om man kopplar den till meningen ”Svarta vargar går bredvid listiga rävar.”, eller till någon liknande mening.

Masskulturens produkter är kanske dagens myter och sagor, nutida berättelser som lär människor om livet och världen. Det farliga med dem är inte att de finns överallt, eller att de gynnas av många. Det farliga är inte ens att de flesta av de många människorna inte ifrågasätter vad de konsumerar, även om det kanske är problematiskt. Nej, det farliga med masskulturen är att den nästan alltid innehåller samma idéer, och på så sätt gör det omöjligt att någonsin diskutera olika perspektiv. Därmed blir det också farligt att publiken är stor och inte ifrågasätter populära idéer om verkligheten utan att de, efter att ha konsumerat dem så många gånger, accepterar dem som sina egna. Människor visar sig dessutom vara mycket dåliga på att skilja fiktion från verkligheten, och fantasin kommer på så sätt att påverka verkligheten, både positivt och negativt.

Masskulturens idéer stödjer oftast status quo genom att visa det nuvarande läget inom den västerländska kulturen och världen som något oundvikligt, naturligt och normalt. Även i böcker och filmer som innehåller magiska varelser eller extremt avancerad teknologi finns det ofta samma könsroller, stereotyper och rasism som i verkligheten. Att dessa finns i fiktionen är naturligtvis inte problemet, utan att de tas för givet och anses som någonting så naturligt att de finns även i fiktiva världar. Samtidigt gestaltar och skapar populärkulturen status quo genom att främja vissa idéer och glömma bort andra, och genom att människor växer upp med de förra.

Även vad som anses som orealistiskt har inte sluppit ifrån detta inflytande. Därför tror många omedvetet till exempel att magi är mer logisk än hobbitar med brun hy, och att Superman är mer realistisk än Wonder Woman. Skådespelare som ville spela hobbitar har verkligen fått höra att deras hud var för mörk. Fiktiva personer som inte är vita har länge spelats av vita skådespelare som ibland blir målade, vilket också sker idag, men förslaget om en svart Spiderman får negativa reaktioner. Realismen är då alltså inte något problem. Det är vad som uppfattas som normalt och önskvärt som är problemet, och det är vad som har bestämts av en masskultur i vilken oftast bara heterosexuella, vita män spelar huvudrollerna och får vara hjältar. Samma masskultur föreskriver att kvinnor ska existera bara i förhållande till män, och människor som inte är vita får vara hjälpare, fiender, eller den enda bruna eller svarta personen i berättelsen (som sedan ofta dör).

Masskulturen skildrar ofta karaktärer som är nästan rena stereotyper, och situationer som följer enkla mönster. Publiken har blivit van vid att se kvinnor misshandlade och räddade av män, fantasivärldar som ser ut som nynazistiska utopier, brottslingar med mörk hy eller främmande accenter, homosexuella (särskilt kvinnliga) som dör tragiskt, grupper av hjältar eller huvudpersoner som består av få kvinnor och mest vita män, feminiserade manliga skurkar, våldsamma psykiskt sjuka, vita män som dominerar situationen där de flesta människor inte är vita män, och så vidare. Allt detta är mycket vanligt i den amerikanska masskulturens produkter, och USA producerar och påverkar de flesta. Som följd har allt detta kommit att anses som något helt normalt, som de nämnde gruppernas plats i världen.

Masskulturens producenter säger ibland att de bara försöker visa upp någonting fantasifullt som kan få publiken att koppla av. De tror att en rättvist representation bara skulle avleda uppmärksamheten från handlingen. Därför vill de att huvudpersonerna och deras förhållanden följer ”standarden,” alltså någonting som de påstår att publiken inte behöver tänka något om. Oftast är det vita heterosexuella män som anses vara standardhjältar. Producenterna tror ofta inte, och ibland tyvärr befogat, att publiken skulle kunna känna empati för någon figur som inte motsvarar masskulturens standard på något sätt. Det visar bara ett större problem: en kultur av vit och manlig överhöghet.

Många människor försvarar det orealistiska och orättvisa med att det skulle vara för komplicerat att skildra allting realistiskt eller rättvist. Ja, det är sant att livet oftast inte är så intressant som fiktion. Själv förstår jag naturligtvis att man ibland filmar i ett land även om filmens handling sker i ett annat, och att man helst inte vill visa publiken hur man kan tillverka någonting farligt som en bomb. Å andra sidan är det fel mot verkliga, levande människor att förvränga deras arbeten och liv. Det finns till och med så mycket ologiskt i populärkulturens produkter att publiken ofta inte ens vet vad som är realistiskt, eller överhuvudtaget möjligt.

Den heterosexuella vita manliga hjälten har blivit en stereotyp som verkar oförstörbar både som stereotyp och som karaktär i sina berättelser. När jag tittade på den nya Godzilla-filmen tillsammans med en vän, fick vi se ett perfekt exempel. När hjältens far (som i sig var en intressant figur) dog efter ungefär en halvtimme, blev hjälten kastad i en situation han inte verkade förberedd på. Han hade helt enkelt inte de nödvändiga kunskaperna. Då sade min vän till mig (på engelska): ”Jag ser inte hur han skulle kunna göra någonting nyttig där.” Då svarade jag som är trött på den där stereotypen: ”Han är en vit man i en amerikansk film, han kommer nog att klara det… jag menar han är huvudpersonen.” Och så var det naturligtvis, hjälten trängde sig fram dit där han kunde göra nytta och visade sig sedan vara oövervinnerlig medan andra människor omkring honom dog. Både min vän och jag var då mycket besvikna över att den där oförstörbara stereotypen (med sin lilla stereotypfru och en liten son) fått mer tid på skärmen än Godzilla. Kanske försökte regissören ge publiken medkänsla med människorna på skärmen, men då var det fel att de flesta huvudpersonerna var så tvådimensionella. Kanske var andra i publiken nöjda med det, jag vet inte. Min vän och jag ville dock se enorma monster kämpa, inte någon amerikansk power fantasy med de enorma monstren i bakgrunden. Man väntar sig naturligtvis inte något särskilt djupt när man tittar på en sådan film. Men nu är jag lite rädd att även filmer som skulle handla om stora monster har övertagits av masskulturens standardhjälte, som om det inte skulle kunna fungera utan honom.

Nuförtiden verkar livet vara så stressigt och oangenämt att människor bara vill koppla av så snart de inte behöver arbeta. Tid och kraft till tänkandet finns ofta inte kvar när man har arbetat under 6-8 timmar såväl som tagit hand om hushållsarbetet, barnen, och allt annat som varje dag kräver medelmänniskans uppmärksamhet. Visst är masskulturens filmer då inte någonting man tittar på för att få upplysningar och idéer om verkligheten, men dem får man ändå. (Hur nyhetsprogram manipulerar upplysningar är ett helt annat problem.) Det finns ingen berättelse som inte stödjer någon ideologi.

Jag antar att de som nu har makt och pengar att påverka och producera masskulturen, drar nytta av att det nuvarande läget inte förändras. Jag antar också att de därför alltid sprider samma idéer som håller dem mäktiga. Men för diskussionens skull kan jag bortse från detta, det är kanske inte ens viktigt här. Om någon berättelses skapare nu har dolda avsikter eller inte är vid denna punkt ju helt oviktigt. Masskulturen har skapat vissa mönster som allt behöver passa in i för att bli succé och för att gå med vinst. Det sistnämnda är definitivt något som masskulturens författare och producenter vill, och de har inte några betänkligheter om att ge publiken vad som publiken kommer att betala för. Masskulturen har på så sätt sina egna normer, och dess produkter får inte bryta mot för många av dem.

Konsumenterna behöver ifrågasätta, analysera och kritisera, det är det enda som kan hjälpa dem mot felaktig information. Men om det finns någonting som de flesta människor inte vill tänka på kan denna – masskulturen alltså – åtminstone låta bli att sprida idéer som innehåller felaktiga upplysningar om världen, människor och främst hela grupper av människor, tänker jag mig. Nya stereotyper och fördomar som etablerar sig så snart de finns i populärkulturen är dessutom nästan alltid sådana som byggs på de gamla. Om någonting nytt presenteras blir det oftast inte väl mottaget. När det händer blir det nämligen mer synligt att produkten försöker förmedla någon idé, än när idén är någonting publiken redan är van vid. Och publiken protesterar, kallar det för feministiskt eller någon annan sorts propaganda, säger att det inte är realistiskt, att den politiska korrektheten håller på att förstöra underhållningen. Eller så får produkten ingen bra reception, dess producenter får ingen bra profit och den anses som dålig. Sedan blir den bortglömd.

Tyvärr tror jag inte att en enstaka person kan göra mycket emot massan, och finkulturen som ifrågasätter allting är tyvärr inte någonting för allmänheten. Å andra sidan finns det aktivister som försöker göra masskulturen mer varierad och mer välkomnande för alla människor. Det nuvarande läget kommer dock troligen att förbli som det är under en tid, förändringarna sker långsamt. Vad enstaka personer kan göra är dock att inte vara tysta (om det nu sker med ord eller med bokstäver), att peka på stereotyper och kritisera både det orättvisa och det tråkiga, och kanske också att skapa alternativ till masskulturen. Tyvärr har jag inte några bra lösningar, problemet verkar för stort. Jag tror bara att den västerländska kulturen behöver någonting bättre. Även om man inte vill vara aktivist, tror jag att man ändå kan inse att människor behöver underhållning som inte skadar samhället med sina felaktiga upplysningar, roller och stereotyper. Jag tror även att den tröttaste medelmänniskan, efter att ha arbetat 6-8 timmar och tagit hand om hushållsarbetet, barnen och allt annat som kräver hens uppmärksamthet, har rätt att inte bli felunderrättad när hen bara vill koppla av.

 

Elena Rajsz

 

martial arts/borilačka vještina/kampsport

På engelska heter det ”martial arts”. Kroatiskan kallar det för ”borilačka vještina“ som betyder ungefär ”kampförmåga”. I det svenska språket kallas det för ”kampsport”. Det är mycket intressant hur olika språk kategoriserar samma sak. Det finns en konsensus om att språket påverkar människans verklighetsbild på samma sätt som verkligheten skapar språket. Olika språk och olika kulturer ser detta fenomen som antigen en konst, en förmåga eller idrott. Det är säkert att man inte kan påpeka och säga att en synpunkt är rätt medan de andra inte är det. Jag ser kampsport som ”kampkonst” och inte bara som en förmåga eller idrott och i denna text ska jag försöka förklara min synvinkel. Först är det viktigt att förstå kulturen som ligger bakom den här konsten – det handlar faktiskt om en krigarkultur.

Hur kom krigarkulturen till?

Jag refererar ganska ofta till Fukuyamas bok ”The Origins of Political Order” så jag råder läsaren att läsa hela boken för att förstå min text bättre. Den första saken som är viktig att förstå är att politik och kultur är ganska snävt påverkade av biologi. Det vill faktiskt säga att det finns evolutionära skäl för många fenomen som kommer upp i både kultur och politik. Våldsamhet är en karaktärsdrag som är allmänt i människor. Vetenskaplig forskning på chimpansers beteende leder oss till några intressanta slutsatser: de bor i grupper på omkring 40 individer, de har en hierarkisk ordning, de för krig mot andra grupper och dödar hanar och småbarn, ”kindappar” honor och uppnår på så sätt exogami. De är våldsamma därför att detta möjliggör för stammen att överleva. Varför är chimpanser viktiga för att förstå människor? Därför att de delar med oss omkring 98% av det genetiska materialet och därför att vi hade en gemensam stamfader som antagligen levde på samma sätt som chimpanser idag. Det vill säga att människor har en infödd förmåga att vara aggressiva. Den här uppgiften är viktig för att förstå vidare hur vår kultur kom till.

Människors sätt att leva kan delas in i fyra organisationstyper: jägar-samlarsamhällen (1), stamsamhällen (2), förstatliga samhällen (3) och statliga samhällen (4). För att förstå hur krigarkulturen kom till, måste vi titta på hur jägar-samlarsamhället förändrades till stamsamhället och hur det här blev ett förstatligt samhälle. Det finns flera teorier om den här förändringen men (nästan) alla stödjer idén att den står i samband med början av jordbrukarkulturen. Jordbrukets uppkomst påverkade några andra förändringar i samhället: privategendom, slutet på det nomadiska levnadsättet och en större grad av hierarki. Ungefär samtidigt började tron på förfäder, en äldre typ av religion. Samhällen av typ 2 blev samhällen av typ 3 av en huvudorsak: krig. Det finns flera andra, men organiserat våld mot konkurrensstammar nödvändiggjorde en större grad av organisation och just där syns en början på en ny samhällsklass: krigarklassen.

Krigare i olika kulturer och deras slut

Japan hade samurajer, Europa hade riddare och många andra kulturer hade sina egna krigare som höll de högsta positionerna inom detta samhälle. Deras förmåga att skydda resten av samhället från andra kulturers krigare var huvudorsaken till deras existens, men det blev ganska ofta så att de blev ”predatorer” mot det egna samhället.

Hur tog den här kulturen slut? De två största orsakerna: stater och teknologi, som förändrade hur krig fördes. Krigarnas höga status gick under med deras huvudfunktion och en generell värnplikt tog över. Här ser vi övergången från typ 3 till typ 4 – det vill säga statens höga mobiliseringsförmåga.

Kampkonst

Varför tycker jag att det som på svenska heter kampsport faktiskt är en konst? Det finns flera orsaker. En är att det uppenbarligen handlar om en sak som har en gammal tradition och som har påverkat literatur och andra konster. Sun Zis ”Stridkonsten” och Miyamoto Mushashis ”DE fem ringarnas bok” är perfekta exempel på detta. En annan orsak är att verkliga konstnärer betraktas som detta eftersom de har fulländat sin konst – vilken aktivitet som helst – till något så avancerad att ”normala” människor inte alls kan göra något liknande. Ofta händer det att andra inte alls kan förstå den här typen av konst och inte kan värdera detta, vilket leder till att olika elitkretser formas. När man tittar på en sådan konstnär kan man se slutresultatet och ibland ser det ut imponerande. Men man ser inte åren bakom, hårt arbete och vilja att bli bättre och bättre. Det här är, vågar jag säga, definitionen av konst: en aktivitet som alla kan utöva men som inte är lätt att utöva på en hög nivå samt som de flesta faktiskt inte utövar.

När det gäller kamp, beror en persons kampkonst också på vem man kämpar emot. Om det är en nybörjare, ska teknikerna som man använder vara av annat slag än om det var någon som har erfarenhet.

 

Genom historien har många kulturer värderat den mänskliga kroppen och dess atletiska förmåga. Antikens Grekland har till exempel alltid givit hög status till olika konstformer som skulptur och målning, men atletisk förmåga har inspirerat till olympiaden, där man bland annat hade tävlingar i en disciplin som kallas för pankration och som är ungefär detsamma som MMA (Mixed Martial Arts) idag.

 

Trots att krigarkulturen egentligen har gått under och krig idag är ekonomiskt och högteknologiskt, är olika former av kampsport ganska populära. Det ser ut som om det har med våra instinkter att göra. Vi känner till den arketypiska situationen där människor slåss, instinktivt. Naturligtvis har antalet människor som tränar någon kampsport (eller kampkonst) minskat just därför att dagens tillstånd varken kräver förmågan eller konsten att slåss. Men fenomenet kvarstår, och det ser ut som om det kommer att stanna kvar ännu en tid, och det tycker jag om. Att glömma sin biologiska programmering betyder att glömma sin natur och vi är bara upplysta djur som inte kan leva bara som själar.

 

Om kampkonst bara är en sport eller om det verkligen handlar om konst är en fråga som gäller alla andra potentiella konstformer. Det är bara så att den andra möjligheten i de andra fallen inte är sport utan något annat: dataspel är antingen en konstform eller ett tidsfördriv; makeup är också antingen en konstform eller något ytligt. Emellertid tvivlar ingen på att måleri är en konstform, eller musik. Naturligtvis finns det många ”delar” av de här disciplinerna som betraktas som ”icke-konst”, dvs som något kommersiellt. Men ändå, film och musik och måleri och literatur – allt detta betraktas först som något konstnärligt med okonstnärliga undantag. Varför är det så att det finns så många andra aktiviteter som betraktas som okonstnärliga (kanske med några få konstnärliga undantag)?

 

Mitt påstående är att allt kan vara en konstform. Det kan vara boxning och det kan vara sminkning. Kravet är att personen som utövar detta måste vara konstnärlig i sin uttrycksform: en boxkonstnär måste vara oerhört bra i boxning; en parkourkonstnär måste vara oerhört bra i parkour. Man måste vara mer än bara duktig för att visa för resten av världen att aktiviteten man utövar faktiskt är konst.

 

Det här leder mig till det följande: kampsport är inte kampsport utan kampkonst. Men det ser för mig nu ut som om det också är en sluten synpunkt. Jag skulle helst vilja att rörelsen (rent generellt) blir en erkänd konstform. Dansen är redan erkänd, men det skulle vara allra bäst om det var själva kroppsrörelsen som erkändes som konstform. Det är bra att röra sig och det är en viktig del av våra liv. Det är en stor del av att erfara detta att vara människa. Och precis som alla andra kreativa strävanden kan vara och ofta är konst, borde själva rörelsen vara det i samma mån.

 

Dominik Tujmer

 

Analys av “Låt den rätte komma in” – Eli som en modern Tintomara

”Två saker fascinerade romantikerna som få andra ting: det djävulska och det jungfruliga. När Almqvist skapade Tintomara hade han djärvheten att placera dessa motsatser på samma plats, i en och samma varelse.” Så skriver Horace Endahl i sin essä Almqvist och det demoniska och fortsätter med ett påstående att motsatser som man-kvinna, natur-kultur, gott-ont, djuriskt-mänskligt osv. ”slinter när de prövas på Tintomara. Hon är det ofattbara tredje i förhållande till de av samhället godkända alternativen.”

Efter att ha läst denna essä, läste jag Lindqvists Låt den rätte komma in. Bokens huvudkaraktär, Eli, kändes väldigt bekant. Snart förstod jag varför – Eli är en modern Tintomara! Låt mig berätta hur de motsatser som Engadhl tillmätte Tintomara tillämpats här: Eli är en liten flicka, men samtidigt är hon en gammal vampyr som måste döda människor för att överleva. Hon vill inte det, men hon måste det. Det goda kommer i konflikt med det onda och den barnsliga oskulden utplånas av den demoniska nödvändigheten att mörda. Det är den skillnad mellan det sköna och det sublima som Engdahl skrev om i början av sin text: ”Det sköna (…) fyller [betraktarens sinne] med ljus och behag. Det sublima slår sönder denna fred mellan ögat och världen och konfronterar betraktaren med någonting som är så överväldigande stort eller uppskakande kraftfullt, att tanken förlorar sig i det omätliga och jaget står inför sin utplåning.” I början tror läsaren att Eli är en mager, maktlös flicka med stora ögon, men det är bara så för ett ögonblick. Snart kan läsaren sätta olika händelser i samband och komma till slutsatsen att hon är en mördare, redan innan det blir glasklart. Det är intressant att läsaren aldrig har en känsla av trygghet eller harmoni. Historien präglas av ängslan, av en underliggande känsla av obehag. Huvudkaraktärerna är två barn och man skulle kunna förvänta sig en rolig och lätt historia, men den värld som skildras här är en värld där allting är fel och där en tolvårig pojke finns i en situation där han är tvingad att ständigt tänka: ”Vem är jag egentligen? Jag är ingenting.” Är det inte demoniskt?

Eli är en naturvarelse. Hon bryr sig inte om sina kläder, om de är rena eller smutsiga och hon tvättar sig bara när hon absolut måste det. Det som också förbinder henne med den vilda världen är henne animaliska egenskaper: hon kan se i mörkret som en katt, hon kan flyga som en fladdermus (hon kan även förvandla sig till något flygande väsen), hon är listig som en räv och hon jagar andra människor för att döda dem som ett rovdjur. Teknologin känner hon inte till. Hennes förbindelse med kultur och det moderna samhället representeras av tre element: staden, Elis vårdare Håkan och pengar. Även om hon egentligen tillhör skogen, bor hon i staden, en lokalitet som är i starkt samband med moderniteten och teknologin. Det är alltså inte en plats där en varelse som Eli skulle kunna överleva på egen hand. Hon behöver hjälp av någon person som vet hur man gör i staden. För henne är denna person en pedofil som heter Håkan. Han var professor i svenska och svensk litteratur. Eli är alltså inte någon kulturvarelse i sig själv, utan hennes förbindelse med kulturen finns tack vare Håkan. När han dör, måste hon lämna staden. Hon återkommer i slutet av boken, men nu i sin animaliska form och dödar de två pojkar som hotade Oskar, en pojke som hon betraktar som något slags familj. Den animaliska formen är den sista man ser – efter denna händelse är Eli dold i en kista och läsare kan inte se henne – så man kan säga att hennes animalistiska sida övervägde i slutet.

I själva verket är det fel att prata om Eli som om någon ”hon”. Hon är egentligen ”han”. När Eli var dödlig, hette han Elias. Nu har han inga könsorgan, han ser ut som en flicka, men han minns den tid när han var en pojke. Men hur är det nu? Skulle man betrakta Eli som en ”han” eller en ”hon”? Igen, när Oskar frågar henne/honom om detta, upprepar Eli det som Oskar påstått flera gånger förr: ”Jag är ingenting.”

Om man inte vet om man är han eller hon, ett djur eller en människa, god eller ond, har man ett val: att vara både och eller att vara ingenting. Även om Eli säger att han är ingenting, är han egentligen båda. I denna paradoxala situation återspeglas ”kampen mot identifikation”, som Engdahl skrev om i förhållande till Tintomara. ”Att förälska sig i henne är att sätta sig egen identitet på spel.” Det är också sant för Oskar som älskar Eli oberoende av hans ”definitioner”. Men det finns tillfällen när han undrar om han också är ingenting, om han inte heller existerar, om han kanske är en vampyr…

Den värld där Oskar lever är komplett demoniserad – han är i ett ständigt tillstånd av rädsla. Det är ofattbart att en tolvåring har sådana mörka och bisarra tankar som han har. När Eli förstörde källan till Oskars rädsla, nämligen när han dödade de två pojkar som mobbade Oskar, befriade han Oskar från denna värld. Här har vi en annorlunda situation än den som beskrivs av Engdahl i slutet av hans essä: ”Vad som händer Tintomara i Solna skog är att hon genom att dö till sist får del av mänsklighetens gemenskap. (…) Så betraktat är det Ferdinands sista kärlekshandling att förlossa henne ur det demoniska.” Nämligen, genom att de-demonisera Oskars värld, demoniserar Eli sig själv ännu mer. Han gömmer sig från läsarens – och med detta för gemenskapens – ögon, och blir ihågkommen för sina mord. De barn som bevittnade hur Eli dödade pojkarna sa emellertid att den varelse som gjorde det var en ängel. Det bevisar bara att Eli vägrar att vara den ene eller den andre ända till slutet.

 

Dorotea Đurić