Masskultur gestaltar en begränsande världsbild

by mojuppsats

Medan finkulturen ofta sysslar med människans största frågor, innehåller de populäraste berättelserna enklare idéer som accepteras av många. Men är idéerna populära eftersom de finns i väl accepterade berättelser, eller är dessa berättelser väl accepterade eftersom de innehåller idéer som redan är populära? Jag tror allt att det är både och.

Både de äldsta religiösa texterna och de äldsta sagorna innehåller idéer om hur en kultur skulle fungera. Människans första försök att förstå världen sägs vara myterna, och myter är inte något annat än berättelser. Den nya och mycket utbredda masskulturen är kanske inte något helt nytt. Men tack vare teknologin är den större än de gamla myterna, och kanske inte längre förknippad med sätt att tolka världen, eller hur är det?

Människohjärnan gillar berättelser, de är det bästa sättet att lägga vad som helst på minnet. Att lära sig om förhållandet mellan orsak och konsekvens – om logiska följder alltså – blir till exempel lättare om det sker genom berättelser, och barn förstår dessa snabbt. För att ge ett annat exempel, listor blir lättare att komma ihåg och rabbla upp i rätt ordning om man använder sig av mnemotekniska metoder som förvandlar dem till meningar. Listan ”svart, vit, grön, blå, lila, röd” blir lättare att komma ihåg längre fram i tiden om man kopplar den till meningen ”Svarta vargar går bredvid listiga rävar.”, eller till någon liknande mening.

Masskulturens produkter är kanske dagens myter och sagor, nutida berättelser som lär människor om livet och världen. Det farliga med dem är inte att de finns överallt, eller att de gynnas av många. Det farliga är inte ens att de flesta av de många människorna inte ifrågasätter vad de konsumerar, även om det kanske är problematiskt. Nej, det farliga med masskulturen är att den nästan alltid innehåller samma idéer, och på så sätt gör det omöjligt att någonsin diskutera olika perspektiv. Därmed blir det också farligt att publiken är stor och inte ifrågasätter populära idéer om verkligheten utan att de, efter att ha konsumerat dem så många gånger, accepterar dem som sina egna. Människor visar sig dessutom vara mycket dåliga på att skilja fiktion från verkligheten, och fantasin kommer på så sätt att påverka verkligheten, både positivt och negativt.

Masskulturens idéer stödjer oftast status quo genom att visa det nuvarande läget inom den västerländska kulturen och världen som något oundvikligt, naturligt och normalt. Även i böcker och filmer som innehåller magiska varelser eller extremt avancerad teknologi finns det ofta samma könsroller, stereotyper och rasism som i verkligheten. Att dessa finns i fiktionen är naturligtvis inte problemet, utan att de tas för givet och anses som någonting så naturligt att de finns även i fiktiva världar. Samtidigt gestaltar och skapar populärkulturen status quo genom att främja vissa idéer och glömma bort andra, och genom att människor växer upp med de förra.

Även vad som anses som orealistiskt har inte sluppit ifrån detta inflytande. Därför tror många omedvetet till exempel att magi är mer logisk än hobbitar med brun hy, och att Superman är mer realistisk än Wonder Woman. Skådespelare som ville spela hobbitar har verkligen fått höra att deras hud var för mörk. Fiktiva personer som inte är vita har länge spelats av vita skådespelare som ibland blir målade, vilket också sker idag, men förslaget om en svart Spiderman får negativa reaktioner. Realismen är då alltså inte något problem. Det är vad som uppfattas som normalt och önskvärt som är problemet, och det är vad som har bestämts av en masskultur i vilken oftast bara heterosexuella, vita män spelar huvudrollerna och får vara hjältar. Samma masskultur föreskriver att kvinnor ska existera bara i förhållande till män, och människor som inte är vita får vara hjälpare, fiender, eller den enda bruna eller svarta personen i berättelsen (som sedan ofta dör).

Masskulturen skildrar ofta karaktärer som är nästan rena stereotyper, och situationer som följer enkla mönster. Publiken har blivit van vid att se kvinnor misshandlade och räddade av män, fantasivärldar som ser ut som nynazistiska utopier, brottslingar med mörk hy eller främmande accenter, homosexuella (särskilt kvinnliga) som dör tragiskt, grupper av hjältar eller huvudpersoner som består av få kvinnor och mest vita män, feminiserade manliga skurkar, våldsamma psykiskt sjuka, vita män som dominerar situationen där de flesta människor inte är vita män, och så vidare. Allt detta är mycket vanligt i den amerikanska masskulturens produkter, och USA producerar och påverkar de flesta. Som följd har allt detta kommit att anses som något helt normalt, som de nämnde gruppernas plats i världen.

Masskulturens producenter säger ibland att de bara försöker visa upp någonting fantasifullt som kan få publiken att koppla av. De tror att en rättvist representation bara skulle avleda uppmärksamheten från handlingen. Därför vill de att huvudpersonerna och deras förhållanden följer ”standarden,” alltså någonting som de påstår att publiken inte behöver tänka något om. Oftast är det vita heterosexuella män som anses vara standardhjältar. Producenterna tror ofta inte, och ibland tyvärr befogat, att publiken skulle kunna känna empati för någon figur som inte motsvarar masskulturens standard på något sätt. Det visar bara ett större problem: en kultur av vit och manlig överhöghet.

Många människor försvarar det orealistiska och orättvisa med att det skulle vara för komplicerat att skildra allting realistiskt eller rättvist. Ja, det är sant att livet oftast inte är så intressant som fiktion. Själv förstår jag naturligtvis att man ibland filmar i ett land även om filmens handling sker i ett annat, och att man helst inte vill visa publiken hur man kan tillverka någonting farligt som en bomb. Å andra sidan är det fel mot verkliga, levande människor att förvränga deras arbeten och liv. Det finns till och med så mycket ologiskt i populärkulturens produkter att publiken ofta inte ens vet vad som är realistiskt, eller överhuvudtaget möjligt.

Den heterosexuella vita manliga hjälten har blivit en stereotyp som verkar oförstörbar både som stereotyp och som karaktär i sina berättelser. När jag tittade på den nya Godzilla-filmen tillsammans med en vän, fick vi se ett perfekt exempel. När hjältens far (som i sig var en intressant figur) dog efter ungefär en halvtimme, blev hjälten kastad i en situation han inte verkade förberedd på. Han hade helt enkelt inte de nödvändiga kunskaperna. Då sade min vän till mig (på engelska): ”Jag ser inte hur han skulle kunna göra någonting nyttig där.” Då svarade jag som är trött på den där stereotypen: ”Han är en vit man i en amerikansk film, han kommer nog att klara det… jag menar han är huvudpersonen.” Och så var det naturligtvis, hjälten trängde sig fram dit där han kunde göra nytta och visade sig sedan vara oövervinnerlig medan andra människor omkring honom dog. Både min vän och jag var då mycket besvikna över att den där oförstörbara stereotypen (med sin lilla stereotypfru och en liten son) fått mer tid på skärmen än Godzilla. Kanske försökte regissören ge publiken medkänsla med människorna på skärmen, men då var det fel att de flesta huvudpersonerna var så tvådimensionella. Kanske var andra i publiken nöjda med det, jag vet inte. Min vän och jag ville dock se enorma monster kämpa, inte någon amerikansk power fantasy med de enorma monstren i bakgrunden. Man väntar sig naturligtvis inte något särskilt djupt när man tittar på en sådan film. Men nu är jag lite rädd att även filmer som skulle handla om stora monster har övertagits av masskulturens standardhjälte, som om det inte skulle kunna fungera utan honom.

Nuförtiden verkar livet vara så stressigt och oangenämt att människor bara vill koppla av så snart de inte behöver arbeta. Tid och kraft till tänkandet finns ofta inte kvar när man har arbetat under 6-8 timmar såväl som tagit hand om hushållsarbetet, barnen, och allt annat som varje dag kräver medelmänniskans uppmärksamhet. Visst är masskulturens filmer då inte någonting man tittar på för att få upplysningar och idéer om verkligheten, men dem får man ändå. (Hur nyhetsprogram manipulerar upplysningar är ett helt annat problem.) Det finns ingen berättelse som inte stödjer någon ideologi.

Jag antar att de som nu har makt och pengar att påverka och producera masskulturen, drar nytta av att det nuvarande läget inte förändras. Jag antar också att de därför alltid sprider samma idéer som håller dem mäktiga. Men för diskussionens skull kan jag bortse från detta, det är kanske inte ens viktigt här. Om någon berättelses skapare nu har dolda avsikter eller inte är vid denna punkt ju helt oviktigt. Masskulturen har skapat vissa mönster som allt behöver passa in i för att bli succé och för att gå med vinst. Det sistnämnda är definitivt något som masskulturens författare och producenter vill, och de har inte några betänkligheter om att ge publiken vad som publiken kommer att betala för. Masskulturen har på så sätt sina egna normer, och dess produkter får inte bryta mot för många av dem.

Konsumenterna behöver ifrågasätta, analysera och kritisera, det är det enda som kan hjälpa dem mot felaktig information. Men om det finns någonting som de flesta människor inte vill tänka på kan denna – masskulturen alltså – åtminstone låta bli att sprida idéer som innehåller felaktiga upplysningar om världen, människor och främst hela grupper av människor, tänker jag mig. Nya stereotyper och fördomar som etablerar sig så snart de finns i populärkulturen är dessutom nästan alltid sådana som byggs på de gamla. Om någonting nytt presenteras blir det oftast inte väl mottaget. När det händer blir det nämligen mer synligt att produkten försöker förmedla någon idé, än när idén är någonting publiken redan är van vid. Och publiken protesterar, kallar det för feministiskt eller någon annan sorts propaganda, säger att det inte är realistiskt, att den politiska korrektheten håller på att förstöra underhållningen. Eller så får produkten ingen bra reception, dess producenter får ingen bra profit och den anses som dålig. Sedan blir den bortglömd.

Tyvärr tror jag inte att en enstaka person kan göra mycket emot massan, och finkulturen som ifrågasätter allting är tyvärr inte någonting för allmänheten. Å andra sidan finns det aktivister som försöker göra masskulturen mer varierad och mer välkomnande för alla människor. Det nuvarande läget kommer dock troligen att förbli som det är under en tid, förändringarna sker långsamt. Vad enstaka personer kan göra är dock att inte vara tysta (om det nu sker med ord eller med bokstäver), att peka på stereotyper och kritisera både det orättvisa och det tråkiga, och kanske också att skapa alternativ till masskulturen. Tyvärr har jag inte några bra lösningar, problemet verkar för stort. Jag tror bara att den västerländska kulturen behöver någonting bättre. Även om man inte vill vara aktivist, tror jag att man ändå kan inse att människor behöver underhållning som inte skadar samhället med sina felaktiga upplysningar, roller och stereotyper. Jag tror även att den tröttaste medelmänniskan, efter att ha arbetat 6-8 timmar och tagit hand om hushållsarbetet, barnen och allt annat som kräver hens uppmärksamthet, har rätt att inte bli felunderrättad när hen bara vill koppla av.

 

Elena Rajsz