MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: December, 2014

Portkod 1525

När jag hade tittat på de första minuterna av Portkod 1525, minns jag att jag tyckte att det bara var ett typiskt tonårsdrama. Jag trodde att det skulle komma att handla om två typiska tonåriga tjejer, som väldigt typiskt känner sig missförstådda, har typiska problem i skolan och med sina pojkvänner osv. Jag trodde inte att jag skulle få se något som jag aldrig hade sett förr. Dessutom var jag säker på att jag inte alls skulle tycka om serien. Men redan efter första avsnittet kom jag att se den i ett annat ljus.

Medan Portkod 1525 i och för sig liknar några amerikanska serier av samma sort, är det kanske precis dess ursprung i Sverige som ger serien den nödvändiga skillnaden. Den behandlar några mörka och tunga teman som unga människor kan uppleva, men den gör så på ett speciellt och ibland nästan indirekt, subtilt sätt. Episoderna, och säsongen som helhet, är väldigt korta, så allting blir ganska komprimerat. Jag tycker att det är viktigt och väldigt intressant eftersom seriens begränsade tid inte ger mycket utrymme för en behandling av komplexa ämnen. Allting händer verkligen snabbt. Jag tycker att detta är orsaken till att personerna i serien ibland kan te sig outvecklade som karaktärer och att handlingen verkar vara lite långsökt. Men jag tycker att man bara bör vänja sig vid den här kortheten och försöka sätta sig in i hela situationen, och då finns det inga problem med trovärdigheten.

Eftersom jag inte har tittat på den första säsongen, tyckte jag mycket om seriens början. För mig, som inte visste någonting om personerna, hände det mycket redan i första avsnittet. Jag har inte haft lång tid för att bekanta mig med seriens innehåll eftersom det inledande status quo började förändras ganska snabbt. Jag tycker att allt verkar vara idealiskt för Steph i början. Hon har en pojkvän och får till och med en roll i en pjäs. Men efter att hennes mor tar sitt liv, börjar hennes värld att falla sönder. Hon känner dåligt samvete och tycker att hon är skyldig till sin mors självmord. Därför vill hon inte att någon visar medlidande eller sympati för henne. Hon säger ingenting till sina vänner, låtsas ha det bra och isolerar sig gradvis. Hon försöker rymma från sina känslor och från sig själv: hon lånar mycket pengar, festar, skolkar, dricker för mycket och tar droger. Den här serien av dåliga beslut kulminerar strax före seriens slut när hon försvinner för några dagar och ingen kan få tag i henne.

Det är intressant att den andra huvudpersonen, Agnes, är helt olik Steph. Hon har många problem i sin familj. Agnes tycker att hennes mor ingriper för mycket i hennes liv. Hon blir särskilt irriterad när hennes mor läser hennes dagbok, även om hennes mor påstår att hon bara gjorde det eftersom hon vill lära känna sin egen dotter. Å andra sidan finns Agnes far som aldrig är hemma, men man kan säga att han alltid är närvarande i Agnes tankar på något sätt. Det finns indikationer på att hon alltid försöker göra sitt yttersta precis eftersom hon vill få hans uppmärksamhet, godkännande och beröm. Dessutom kräks hon när hon känner det som om hon aldrig kommer att bli tillräckligt bra. Kanske är det just därför som hon också försöker rymma från sig själv och bli någon annan genom att låtsas vara journalist. Hennes problem med föräldrarna och killar liknar kanske mer vanliga tonåringars erfarenheter, men jag tycker att det är lika intressant att följa Agnes historia som Stephs. Jag tycker också att det är viktigt att märka dessa skillnader mellan dem eftersom tjejerna själva så småningom glider isär. I alla fall blir allting bra mellan dem igen i den sista episoden.

Den enda saken som jag tyckte hände lite plötsligt och för lätt var den här tvära lösningen på alla problem. Men trots att jag inte tyckte om seriens slut, kan jag säga att jag verkligen njöt av Portkod eftersom den är spännande och rolig. Den är ju inget typiskt tonårsdrama.

 

Margita Šoštarić

Portkod 1525

Efter att ha sett det första avsnittet av Portkod 1525 insåg jag genast en sak – likheten med den amerikanska tv-serien Gossip Girl. Dramatik genomsyrar båda serierna – två bästa väninnor, en ljus och den andra mörkhårig, kämpar med kärlek och andra tonårs- och livsproblem. Båda tjejerna beter sig dåligt gentemot sina mödrar, trots att de är i mycket olika situationer. Jag tror att det är en av de saker som serien vill framhäva – att olika människor kan leva olika liv men ändå båda vara förtvivlade, var och en på sitt eget sätt. Det visar att vi aldrig bör tona ner någons bekymmer och tragedier eller betrakta dem som ojämförliga med och mindre än våra egna.

Alltnog, jag var nyfiken på vad som skulle hända senare och jag insåg snabbt att ju fler lögner de berättade, desto mer intressant blev serien. Men när Stephs mamma dog, blev allt för orealistiskt för mig. Jag tror inte att man kan bara låtsas som att ingenting har hänt, när i själva verket ens värld fallit samman. Det är omöjligt att ingen visste eller märkte någonting. Steph anklagar sig själv för mammans död men hennes metoder för att straffa sig själv eller för att glömma vad som har hänt (såsom hennes jobb i klubben, användning av knark, utestängning av alla ur hennes liv eller när hon kysste Agnes far) är lite extrema. Jag räknade med att hennes vänner, när de hört alla de lögner Steph berättade, skulle tvinga henne till att söka professionell hjälp. Det hände dock inte och slutet av serien var därför ännu mer frustrerande.

Jag blev förvånad (på ett positivt sätt) när Agnes var öppen mot Ola. Hon visade en att hon utvecklats från början av serien – hon hade lärt sig att ta ansvar för sina handlingar. När allting började, var hon alldeles för naiv för sitt eget bästa. Jag tror att hennes falska förhållande med Ola åtminstone lärt henne att inte ta sin familj för givet och att allt som glimmar inte är guld. Det är synd att hennes problem med kroppsuppfattning och bulimi bara flimrar förbi, att de inte blev bättre utvecklade. Jag tycker att producenterna borde ha ägnat sig mer åt det temat, särskilt eftersom det är ett stort problem som många unga tjejer har svårigheter med att besegra. Det ger ett slarvigt intryck att knappt nämna problemet i den sista episoden; att inte ge publiken en riktig upplösning eller ett påtagligt meddelande om hur farliga sådana sjukdomar kan vara.

Serien ger upphov till många viktiga frågor, inte bara för ungdomar, utan om det svenska samhället i allmänhet. Men vad jag förebrår producenterna är att de inte valde att utveckla några av problemen i detalj. Att nämna problemen är inte tillräckligt. Deras uppgift är att erbjuda en lösning. Att lämna saker ofullbordade verkar som slarv.

Steph vet själv inte vad hon vill, hon ljuger, överdriver och förlorar sig själv. Agnes är en god väninna men hon ser inte bortom sina egna småaktiga problem. De två tjejerna undviker konflikt och tror att detta att lura någon öppnar vägen framåt i livet. Jag antar att det är så de flesta unga människor tänker nuförtiden. Men att koncentrera sig för mycket på sig själv är också en del av problemet. Ungdomar saknar goda föredömen; det är normalt att de förlorar sig i en värld som inte alls skonar dem. Tonåringar strävar efter en perfektion som inte existerar. Perfektion är i stället att acceptera och hantera allt som rör oss själva. Genom att berätta sanningen så riskerar man att såra känslor. Men, ingen smärta, ingen vinst. Det skulle vara bra om vi tillät oss själva att förändras. Vi kan inte förvänta oss att allt löser sig av sig själv, vi måste kämpa för det.

 

Marina Samardžija