Portkod 1525

by mojuppsats

Efter att ha sett det första avsnittet av Portkod 1525 insåg jag genast en sak – likheten med den amerikanska tv-serien Gossip Girl. Dramatik genomsyrar båda serierna – två bästa väninnor, en ljus och den andra mörkhårig, kämpar med kärlek och andra tonårs- och livsproblem. Båda tjejerna beter sig dåligt gentemot sina mödrar, trots att de är i mycket olika situationer. Jag tror att det är en av de saker som serien vill framhäva – att olika människor kan leva olika liv men ändå båda vara förtvivlade, var och en på sitt eget sätt. Det visar att vi aldrig bör tona ner någons bekymmer och tragedier eller betrakta dem som ojämförliga med och mindre än våra egna.

Alltnog, jag var nyfiken på vad som skulle hända senare och jag insåg snabbt att ju fler lögner de berättade, desto mer intressant blev serien. Men när Stephs mamma dog, blev allt för orealistiskt för mig. Jag tror inte att man kan bara låtsas som att ingenting har hänt, när i själva verket ens värld fallit samman. Det är omöjligt att ingen visste eller märkte någonting. Steph anklagar sig själv för mammans död men hennes metoder för att straffa sig själv eller för att glömma vad som har hänt (såsom hennes jobb i klubben, användning av knark, utestängning av alla ur hennes liv eller när hon kysste Agnes far) är lite extrema. Jag räknade med att hennes vänner, när de hört alla de lögner Steph berättade, skulle tvinga henne till att söka professionell hjälp. Det hände dock inte och slutet av serien var därför ännu mer frustrerande.

Jag blev förvånad (på ett positivt sätt) när Agnes var öppen mot Ola. Hon visade en att hon utvecklats från början av serien – hon hade lärt sig att ta ansvar för sina handlingar. När allting började, var hon alldeles för naiv för sitt eget bästa. Jag tror att hennes falska förhållande med Ola åtminstone lärt henne att inte ta sin familj för givet och att allt som glimmar inte är guld. Det är synd att hennes problem med kroppsuppfattning och bulimi bara flimrar förbi, att de inte blev bättre utvecklade. Jag tycker att producenterna borde ha ägnat sig mer åt det temat, särskilt eftersom det är ett stort problem som många unga tjejer har svårigheter med att besegra. Det ger ett slarvigt intryck att knappt nämna problemet i den sista episoden; att inte ge publiken en riktig upplösning eller ett påtagligt meddelande om hur farliga sådana sjukdomar kan vara.

Serien ger upphov till många viktiga frågor, inte bara för ungdomar, utan om det svenska samhället i allmänhet. Men vad jag förebrår producenterna är att de inte valde att utveckla några av problemen i detalj. Att nämna problemen är inte tillräckligt. Deras uppgift är att erbjuda en lösning. Att lämna saker ofullbordade verkar som slarv.

Steph vet själv inte vad hon vill, hon ljuger, överdriver och förlorar sig själv. Agnes är en god väninna men hon ser inte bortom sina egna småaktiga problem. De två tjejerna undviker konflikt och tror att detta att lura någon öppnar vägen framåt i livet. Jag antar att det är så de flesta unga människor tänker nuförtiden. Men att koncentrera sig för mycket på sig själv är också en del av problemet. Ungdomar saknar goda föredömen; det är normalt att de förlorar sig i en värld som inte alls skonar dem. Tonåringar strävar efter en perfektion som inte existerar. Perfektion är i stället att acceptera och hantera allt som rör oss själva. Genom att berätta sanningen så riskerar man att såra känslor. Men, ingen smärta, ingen vinst. Det skulle vara bra om vi tillät oss själva att förändras. Vi kan inte förvänta oss att allt löser sig av sig själv, vi måste kämpa för det.

 

Marina Samardžija

Advertisements