MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: October, 2015

Vad betyder ordet “bildning”?

Texten „Studenter måste kunna skriva“ av Ebba Lisberg Jensen i tidskriften Axess var en bra anknytningspunkt för oss när det gäller att prata om skolsystemet i allmänhet. I texten beskrivs det hur allt fler studenter har stora svårigheter att uttrycka sig verbalt. Det gäller till och med filologistudenter. Hur är det möjligt att någon som har valt att studera språk har problem med att förstå sitt modersmåls syntax, ordföljd, stavning, morfologi…? Hur kan de välja fel ord hela tiden och skriva så oklart att det är omöjligt att förstå vad de vill säga? Dessutom är det intressant att fråga sig vad det är som händer i deras huvuden om det är ett sådant kaos i skriften? Deras tankar kan inte heller vara klara och organiserade. Vad ligger till grund för detta? Det verkar som om skolsystemet intresserar sig för utvärdering mer än för kunskaper som studenter tar med sig till ”den verkliga världen”. Och även för dem är det viktigare att ha bra betyg utan att verkligen förstå skolpensumet. Problemet sitter dock inte i studenterna själva eller i deras personliga omständigheter (som t.ex. deras ursprung, den sociala bakgrunden osv.). Systemet själv är problemet. Den här texten handlar om det svenska skolsystemet och på liknande sätt skriver också Jasenko Selimović i sin text ”Utan bildning blir vi ofria”.

Han försökte komma fram till skillnader mellan det svenska skolsystemet och andra skolsystem genom att räkna ihop hur många böcker man måste läsa i olika länder. Medan man i Kroatien läser 30 böcker under ett år, läser man i Sverige en – och det i form av högläsning av en lärare. Det är helt klart varför Selimović kritiserar det, även om svensken inte gillar när detta påpekas. De vill gärna förklara situationen med att barn läser frivilligt i Sverige och att barn i andra länder barn är mindre fria. Men jag tror inte att det stämmer. Och barnens kunskaper i Sverige bevisar att det är precis tvärtom. Det var en chock för mig att se hur många i Sverige tycker att bildning är någonting svår, otidsenlig, ja, till och med onödig ibland. För dem är det ett slags lyx, någonting elitistiskt. Är det verkligen så? Kan det vara så? I Kroatien är situationen kanske lite bättre. Men även om det finns flera skillnader som bevisar att situationen är bättre här, vill jag inte stanna vid att och säga ”Ja, det är bra här.” Eftersom det inte alls är det. Det finns så många saker jag skulle vilja ändra i det kroatiska skolsystemet om jag hade chansen. Men jag vill inte göra en lista över alla dessa saker nu. Jag ska gå lite tillbaka lite i tiden och försöka komma fram till vad ”bildning” egentligen är och hur det borde se ut i Sverige och i Kroatien och i alla länder som förstår att ett bra skolsystem är det viktigaste ett land har att erbjuda sina barn och sin egen framtid.

Jag pekar på Wilhelm von Humboldt här. Han var en preussisk politiker som i början av 1800-talet försökte definiera vad bildning betyder. Först bodde han i Rom, där han umgicks med intellektuella och konstnärer, lärde sig latin, grekiska och franska och hade det bra i livet. Men sedan blev han minister i Preussen och fick i uppgift att förbättra skolsystemet där. Det första han såg var att hans uppgift lag väldigt lågt på statens prioritetsskala. Men han tog det på allvar ändå.

Först och främst ville han att bildning skulle vara tillgänglig för alla. För honom är bildning alltså inte någonting elitistisk, inte någon lyx. Humboldt sa att en bonde måste ha möjligheten att bilda sig precis som en furste. Bildning hjälper en att växa som människa och som individ och alla människor har ett behov av att bilda sig, att lära sig saker. Det är någonting som berikar människor och hjälper dem att växa och klara sig i världen. Eller som Selimović sa: ”Bildning handlar om individens emancipation”. Och det måste man hålla isär från utbildning. Utbildningen är förstås också viktigt, men det får inte vara viktigare än bildning. Idag kan få se skillnaden mellan bildning och utbildning. Det är inte självklart, som det var på Humboldts tid. Som jag redan sagt är bildning ett sätt att utveckla en personlighet, det är en förmåga att vara självständig i världen. Det är någonting alla borde ha. Utbildningen är däremot konkreta fackkunskaper. Det är kunskapen om hur man reparerar ett armbandsur om man är urmakare. Kunskap om att strida om man är soldat. Kunskap om att sälja varor om man är affärsman. De är förstås alla viktiga kunskaper, konkreta, som hjälper människor att tjäna pengar och överleva. Men vad vi glömt idag är inte bara att det finns viktigare saker än pengar, utan att man inte kan bli en bra urmakare, soldat eller affärsman om man inte är en bra människa först. Att koncentrera sig bara på dessa konkreta kunskaper leder till att människor blir depressiva och inte njuter av livet. Dessutom är det viktigt att alltid ha möjligheten att byta jobb om man vill. Om man bara är ”utbildad” och inte ”bildad” kan man inte göra det så lätt, men Humboldt hävdar att en självständig individ måste kunna göra det – eftersom han fick veta (genom sin bildning) hur han kunde lära sig nya saker. Han kan lätt skaffa sig nya kunskaper. Det är inte så svårt, eftersom han är en människa som läser, reflekterar, funderar över saker, diskuterar och som alltid kan skapa sig igen på nytt.

Dessutom finns det en annan viktig aspekt i Humboldts teori om bildningen. Han säger att människor måste förstå att arbetet i sig självt bara är en del av ”det som betyder att vara människa”. Inte den enda delen. Inte alls den viktigaste. Det som är oerhört viktigt för människor är fritiden. Därför får skolor och universitet inte inrikta sig bara mot statens ekonomiska behov när de väljer sitt pensum. Man måste bilda människor så att de kan tänka själva och bestämma vad det är de vill. Humboldt ville uppnå att människor uttrycker sig i offentligheten om sina behov. Att de kritiserar allt det som inte är bra. Det skulle förändra hela samhället och medborgaren skulle bli den viktigaste delen av det nya samhället. Det är igen någonting vi glömmer idag – att det inte är bra för en stat att ha fackidioter utan att man måste ha medborgare som tar ansvar för sig själva och andra människor – och som deltar i det offentliga livet. Fritiden är en viktig del av detta. Det betyder inte att man inte gör någonting. Det betyder att man tar sig tid att reflektera över alla saker man lärde sig på universitetet. Det är den tid en människa tar sig för sig själv – att vila, ta det lugnt och att arbeta vidare på sig själv som människa.

På sin tid gjorde Humboldt några förändringar som idag är självklara för oss – t. ex. att det är obligatoriskt att gå i skolan och att alla måste lära sig att skriva och läsa. Efter ”elementära studier” går man över till andra nivån – ”universitetsstudier”. Men vad är det som man måste ändra idag? Särskilt när det gäller lärarkåren finns det en viktig aspekt man inte får glömma: Lärarnas uppgift är att göra sig överflödiga, redundanta. De ska bara hjälpa elever att lära sig en sak – att lära själva. Och om de lyckas, då kan eleven gå över till universitetsnivå. Och det är inte ett universitet av den typ som vi har idag, inte ett universitet där studenter frågar ”måste vi läsa denna sida också eller kommer det inte på tentan” och förväntar sig ett tydligt ja- eller nej-svar. Det är ett universitet där läraren och studenten tillsammans forskar, tänker igenom saker och diskuterar. Som ett slags konstakademi där läraren bara är vägvisaren för studenterna och där de kan tillsammans försöka bredda människans kunskaper inom ett fackområde. I ett sådant system finns det inga betyg. Det behövs inte. Det är kanske inte alls möjligt att uttrycka någons personliga utveckling i siffror. Och i ett sådant universitet är utvecklingen mycket viktigare än att plugga in en massa fakta. (…)

Tillbaka till nutiden. Precis som på Humboldts tid tror jag inte att det är lätt att åstadkomma så många förändringar idag. Alltså det gick inte så bra med Humboldts idéer och han sade upp sig lite senare. Han lyckades bara med att grunda ett sådant universitet i Berlin, som fortfarande existerar och idag kallas för Humboldt-universität. Vi lever i en värld som är alltför inriktad på pengar. Vi ser det klart på humanioras ställning inom samhället. Humanistiska ämnen är inte så lönsamma och ingen har respekt för dem. Det blir allt mindre studenter som t. ex. vill bli lärare. Även våra lärare på universitetet rekommenderar de bästa studenterna att inte välja denna inriktning. Det är inte bara eftersom man är dåligt betald som lärare. I skolor är man tvungen att evaluera elever med siffror, att stoppa in dem alla i några grupper och man måste få dem alla att tycka samma saker. Man har inte tid att ägna sig åt varje elev och att försöka hjälpa hen att utveckla sig som människa. Man vill bara att de pluggar. Det är hemskt. Vi har mycket mer utbildning än vi har bildning. Vi har mycket mer fackidioter än vi har människor. Om ingen inser det snart är jag pessimistisk när det gäller vår framtid.

 

Sandra Ljubas

Mina reflektioner kring den kroatiska kulturens nedgång

Det var för några veckor sedan som jag gick hem efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Krivi put, ett trevligt, lite alternativt inriktat (”underground” om man vågar säga så) och bland ungdomar väldigt populärt utekafé, som nu befinner sig i en underbar och lockande position vid Savska, bara några hundra meter från sin gamla plats vid Runjaninova. Få människor vet på riktigt vad som hände med den här kultsamlingspunkten för ungefär 5 år sedan. Kaféet stängdes i september 2010 eftersom ägaren till dåtidens plats inte ville förlänga hyreskontraktet. Varför? Då visste bröderna Barbić, ägarna till kaféet, det inte heller. Men de var tvungna att flytta och hitta en annan plats för att fortsätta med sin utmärkta idé att försöka skapa en kulturell boom i stadens centrum. Tidigare fanns det också ett öppet rum (som kallades för Pravi put) mittemot kaféet där både unga och erfarna fotografer och konstnärer kunde ställa ut sina verk. Ofta kunde man höra folk säga att Krivi put var en plats där den intellektuella gräddan träffades. Det ligger inte så långt från sanningen eftersom de som var regelbundna gäster där var först och främst lärare, fotografer, konstnärer, musiker, journalister, skådespelare, graffitimålare, författare och studenter, dvs. de som ständigt arbetar på samhällsutvecklingen ur olika perspektiv, funderar över problem som fanns, finns och, tyvärr, kommer att finnas, för kulturdialoger och vanligtvis har högre utbildning. Då kunde man höra många förvirrade ungdomar säga: ”Vart ska vi gå ut nu?” Men allt det här berättar jag för att demonstrera hur ”vanligt folk som bor i närheten”, som föredrar lugn och ro, inte tänker på kulturbevarande och vars klagomål våra statliga myndigheter hellre lyssnar på, kan påverka vår kultur på ett mycket negativt sätt. Krivi put lever vidare på en annan adress, men saknar lite den charm som den hade tidigare även om man inte kan anmärka på någonting speciellt.

Men varför tycker jag att den här lilla berättelsen är ett tydligt spår som leder till den kroatiska kulturens nedgång? Jo, eftersom man öppnade den extravaganta turbofolk-klubben H20 på kaféets plats 2012. Hur kan man tolka detta faktum? Finns det bara plats för populärkultur i Kroatien? Kanske vore det bättre om man använde ordet ”narodnjačka kultura” därför att termen ”populärkultur” fortfarande ligger på en extremt hög nivå om man jämför den med allt som termen ”narodnjačka kultura” innebär. Det finns faktiskt ingen kultur alls i ”narodnjačka kultura”, men många tycker annorlunda och det är förgäves att försöka övertyga dem om att världen inte skulle fungera så. Man får naturligtvis inte blanda ihop ”narodnjačka kultura” med ”narodna kultura” som verkligen har ett stort historiskt värde man måste vårda och behålla.

Om man funderar på ordet ”populär”, som ofta definieras som ”allmänt omtyckt” eller ”lättfattlig och enkel”, får man en uppfattning om en kultur som är till för alla. Varje kulturtyp har sin roll i den ”stora” kulturen, tycker jag. Populär kultur fyller den plats i den ”stora” kulturen som högkultur inte kan och tvärtom. De båda fungerar enligt yin- och yang-principen som består av två grundläggande begrepp i kinesisk filosofi. Dessa begrepp visar två oförenliga naturkrafter som kompletterar varandra. Den enda skillnaden är att kultur inte är en naturkraft utan en samhällsprodukt. Men om jag tänker på ”narodnjačka kultura”, får jag en bild av en kulturparasit i mitt huvud. En kulturparasit som i korthet inbegriper ett typiskt balkaniskt beteende med mycket alkohol och knark, lättillgängliga turbofolk-toner (dvs. obegripligt dålig turbofolk-musik med absurda texter), mycket pengar, nationalkänsla, dyrbara bilar och promiskuitet. En kulturparasit som jag självklart inte tycker om och som sprider sina rötter snabbare än vi alla kan föreställa oss. Detta fenomen kan också beskrivas som en produkt av de mediokra principer vårt samhälle strävar efter. Mediokritet är ett modernt samhällselement man kan förneka, lika lite som paradoxen. Att man går i skolan eller på universitet under dagen, anlägger en mask av god uppfostran och bildning för alla medan man gömmer sina egentliga åsikter och blir berusad, krossar glas för nöjes skull, super ner sig och slösar bort föräldrarnas pengar är en paradox för mig. Kanske hittar dessa personer en balans mellan de två ytterligheterna. Så blir man medioker – man vill bli accepterad i samhället och samtidigt vill man inte gå emot sitt tänkande. För att leva ett gott liv måste man välja ett av de två alternativen, annars blir man missnöjd och frustrerad hela tiden.

Här ser jag en länk till Jasenko Selimovics text ”Utan bildning blir vi ofria”. I slutet av sin genomtänkta och kritiska text om skillnader mellan bildningen och utbildningen, nämner han flera viktiga punkter som jag gärna vill peka på: ”Bildning har alltså med växande, förmänskligande att göra. Jag läser, skaffar kunskap, reflekterar, diskuterar och bildar mig därefter en egen, i kunskap grundad, åsikt. Därmed utvecklar jag en självständighet, en autonomi, en personlighet.” Bildning är alltså en individualiseringsprocess. Men tyvärr ser jag få starka individer omkring mig. Tyvärr ser jag få ungdomar som gärna läser böcker, reflekterar och diskuterar, utbyter tankar och utvecklar sig som människor. Många människor omkring mig ser ut, beter sig och talar på samma sätt. De är ytliga varelser, de är mediokra och de strävar efter ingenting. Eller snarare – de strävar efter mediokritet medan de redan är mediokra. Individer blir inga individer, dvs. det som imponerar på dem är att passa in i gruppen och inte sticka ut. Jag ser inga människor som växer, skaffar kunskap och blir självständiga. På det här sättet regredierar vi som kulturella varelser och kommer snart att förinta allt vi har hittills har uppnått. Vår rika och mångåriga ”kultur” (här menar jag det i vid bemärkelse) erbjuder oss de tre saker som behövs för att bli till som människa och som individ: ”kulturarvet, traditionen” som ger oss rika tillfällen att lära känna hur andra före oss har funderat över någon sak, ”en omvärld” som vi gärna kan diskutera och förhålla arvet till och ”en bild, ett mål” som vi strävar efter. Selimovics sa en mening som jag håller med om fullständigt: att man aldrig kan bli frigjord om man inte kan säga att något är mer värdefullt och eftersträvansvärt än något annat. Och här har vi problemet med Kroatien. Här känner man skam om man säger att man har uppnått ett bra resultat. Varför? Eftersom vår mentalitet tillåter ett sådant tänkande. Eftersom det är viktigare att ha roligt än att diskutera och fundera på saker som omger oss. Det är bättre att sitta tyst än att säga vad man tycker. Det är bättre att anpassa sig än att bli en missnöjd, protesterande individ vars beteende kan uppfattas som en avvikelse från samhällsreglerna. Dessa sidor av mentaliteten är något jag aldrig kommer att ställa mig bakom.

Edin Badić

Var är vår kultur?

“Without culture, and the relative freedom it implies, society, even when perfect, is but a jungle. This is why any authentic creation is a gift to the future.”  – så här skrev Albert Camus om kultur i sitt verk Myten om Sisyfos. Jag tycker att han har rätt. En av de viktigaste komponenterna som  ligger till grund för utvecklingen av varje samhälle är kulturarvet. Kulturer är olika och man kan säga att olika regler gäller för olika grupper. Men just där ligger deras skönhet. Under terminen har vi sett tre svenska kulturprogram (Kulturnyheterna, Kobra och Babel). Vi har därtill pratat om väldigt intressanta ämnen och var och en av oss kunde uttrycka sig och dela sina åsikter med de andra. Vi har ”gått igenom” många kulturaspekter i våra presentationer, (europeiska – amerikanska) filmer, översättning, filosofiska och demokratiska frågor, digitalisering och musik. Jag gillar hur vi har pratat om vissa ”paradoxer”, att man har förlorat sin röst genom demokratin, att viktiga värderingar och principer försvinner varje dag inför våra ögon och att världen förändrar sig på ett sätt som får oss känna oro inför framtiden. Nästan varje gång har någon sagt att vi, unga männsikor, är mycket passiva och att vi bara flyter med strömmen och varje gång tänkte jag: ”Ja, det är någonting som har blivit normalt.” Man är inte längre förvånad. Man rycker lite på axlarna och hoppas att det kommer att bli bättre. Det är min generation och andra unga människor som har en chans att förändra systemet och bevara vår kultur med hårt arbete, kunskap och storsinta tankar. Det är också min generation som ständigt förkvävs. Man kan inte säga att Kroatien inte är ett kulturrikt land. Landet är ganska litet, men vi har en lång historia, undersköna landskap, god mat och stora hjärtan. Om man gick genom Dubrovnik, Split, Zadar, Pula, Zagreb, Rijeka, Osijek, skulle man fråga: ”Varför skulle någon önska flytta härifrån?” och när någon från England, Sverige eller Tyskland flyttar till Kroatien, frågar vi tvärtom: ”Varför just Kroatien?” och vi blir förvånade. Många länder har haft inflytande över Kroatien under många år och vart och ett av dem har lämnat något spår. Italien, Österrike, Ungern… Man kan se det i våra städer, vår mat, våra seder. Men ändå är vi unika och det finns någonting som vi delar med de andra länderna på Balkanhalvön. En stor, obeskrivlig kärlek och ett ”hat” för vårt land och våra människor. Särskilt om vi pratar om stora centra som Zagreb, Sarajevo och Beograd. Det här är också en viktig del av vår kultur. Och det är någonting som främlingar inte alltid kan förstå. Det är inte alltid lätt att förstå sånger av Darko Rundek, Branimir Štulić, Prljavo kazalište Kemal Monteno, Milan Mladenović eller Đorđe Balašević.  Sångerna Flash och Sarajevo ljubavi moja är säkert några av de skönaste låtarna om Zagreb och Sarajevo. Man känner sig lite som Peter Pan, man vill aldrig bli fullvuxen och man vill bara stanna i sin egen stad. Men det är i alla fall inte bra att leva i det förflutna. Det är viktigt att vi anpassar oss till nya människor, nya trender och tiderna som kommer. För två år sedan blev vi medlem i EU. Är vår plats i Europa? Naturligtvis. Har vårt liv blivit bättre nu när vi är med i EU? Inte ännu. EU har inte ett trollspö mot arbetslöshet och våra problem. Det är vi som måste uppnå en standard och jag tror fortfarande  att vi kan. Nu har vi en chans att resa mer, studera och arbeta utomlands och lära någonting av andra europeiska länder. Den kunskap som jag har fått genom mina resor runt i Europa uppskattar jag mycket för de människor som jag har träffat på min väg och nya kulturer har förändrat mina perspektiv. På Louisiana channel har jag sett en intervju med en irländsk författare, Colum McCann. Jag valde honom eftersom jag har läst hans bok Let the great world spin i årskurs 2. Han pratade om 700 år av konstant våld i Irland och The Troubles. Jag hade läst en kurs om detta och på så vis visste jag redan mycket. Han var seriös medan han pratade om det, men ändå förblev han positiv och han till och med skojade. Då tyckte jag att Kroatien och Irland är lika och det var en varm känsla. Han  pratade också om sitt yrke och då sa han att det inte fanns några regler för författare och att man skulle bryta dem. Därtill sa han att man alltid måste utforska nya saker och att alla bra historier handlar om empati, om att känna hur det är att vara någon annan. Jag tänkte att det här var fantastiskt. Irland är också ett land som har haft en lång och turbulent historia. Nu pratar de engelska även om deras första språk inte var engelska. Under terminen har vi läst artikeln ”Achtung, alla barn! Nu är det hög tid att börja plugga tyska!” som talar just om det språket och dess dominans. Jag tycker att det är bra att det finns ett globalt språk som alla kan använda att kommunicera med varandra. Det är, förstås, engelska. I vissa stunder i mitt liv var det väldigt väsentligt att jag kunde engelska, annars skulle mitt liv se ganska annorlunda ut idag. Men det är också väldigt viktig att kunna andra språk. Genom att lära sig ett annat språk, kan man bli en annan människa. Människor som känner mig väldigt bra hävdar att jag har en annan röst varje gång när jag byter språk. Jag vet inte om det är ”sant”, men det är i alla fall någonting intressant. I artikeln står det att den amerikansk-indiska författaren Jhumpa Lahiri, som flyttade till Rom, har en frihet och att hon inte behöver vara perfekt när hon skriver på italienska. Jag håller med henne. Av alla språk som jag har lärt mig i mitt liv, känner jag att italienska är det enda som jag började prata ganska snabbt och utan att jag var rädd. Även om jag pratar både tyska och svenska, har jag ändå en broms med dem. Den här bromsen har jag inte när jag pratar engleska eller italienska. Om det har någonting med människor eller själva språket att göra, vet jag inte. I alla fall är alla de här språken mycket värdefulla och man får privilegiet att se andra världsbilder, andra sätt att leva och hur man förhåller sig till livet. Därför är det inte lätt att säga var och vad precis den kroatiska kulturen är. Finns den bara i Kroatien? Omfattar den också andra länder på Balkan eller kanske hela Europa, för att vi är ett europeisk land? Jag stänger mina ögon och igen ser Peter Pan, Sava, min gata, jag hör kända låtar, men jag ser också det vackra torget i Milano, Alexanderplatz och Piccadilly Circus. Kanske är vi någonstans mellan Balkan och Europa men det är en annan ”kamp” som kanske inte alltid har någonting med kultur att göra och som pågår i var och en av oss.

 

Ana Mastelić