Mina reflektioner kring den kroatiska kulturens nedgång

by mojuppsats

Det var för några veckor sedan som jag gick hem efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Krivi put, ett trevligt, lite alternativt inriktat (”underground” om man vågar säga så) och bland ungdomar väldigt populärt utekafé, som nu befinner sig i en underbar och lockande position vid Savska, bara några hundra meter från sin gamla plats vid Runjaninova. Få människor vet på riktigt vad som hände med den här kultsamlingspunkten för ungefär 5 år sedan. Kaféet stängdes i september 2010 eftersom ägaren till dåtidens plats inte ville förlänga hyreskontraktet. Varför? Då visste bröderna Barbić, ägarna till kaféet, det inte heller. Men de var tvungna att flytta och hitta en annan plats för att fortsätta med sin utmärkta idé att försöka skapa en kulturell boom i stadens centrum. Tidigare fanns det också ett öppet rum (som kallades för Pravi put) mittemot kaféet där både unga och erfarna fotografer och konstnärer kunde ställa ut sina verk. Ofta kunde man höra folk säga att Krivi put var en plats där den intellektuella gräddan träffades. Det ligger inte så långt från sanningen eftersom de som var regelbundna gäster där var först och främst lärare, fotografer, konstnärer, musiker, journalister, skådespelare, graffitimålare, författare och studenter, dvs. de som ständigt arbetar på samhällsutvecklingen ur olika perspektiv, funderar över problem som fanns, finns och, tyvärr, kommer att finnas, för kulturdialoger och vanligtvis har högre utbildning. Då kunde man höra många förvirrade ungdomar säga: ”Vart ska vi gå ut nu?” Men allt det här berättar jag för att demonstrera hur ”vanligt folk som bor i närheten”, som föredrar lugn och ro, inte tänker på kulturbevarande och vars klagomål våra statliga myndigheter hellre lyssnar på, kan påverka vår kultur på ett mycket negativt sätt. Krivi put lever vidare på en annan adress, men saknar lite den charm som den hade tidigare även om man inte kan anmärka på någonting speciellt.

Men varför tycker jag att den här lilla berättelsen är ett tydligt spår som leder till den kroatiska kulturens nedgång? Jo, eftersom man öppnade den extravaganta turbofolk-klubben H20 på kaféets plats 2012. Hur kan man tolka detta faktum? Finns det bara plats för populärkultur i Kroatien? Kanske vore det bättre om man använde ordet ”narodnjačka kultura” därför att termen ”populärkultur” fortfarande ligger på en extremt hög nivå om man jämför den med allt som termen ”narodnjačka kultura” innebär. Det finns faktiskt ingen kultur alls i ”narodnjačka kultura”, men många tycker annorlunda och det är förgäves att försöka övertyga dem om att världen inte skulle fungera så. Man får naturligtvis inte blanda ihop ”narodnjačka kultura” med ”narodna kultura” som verkligen har ett stort historiskt värde man måste vårda och behålla.

Om man funderar på ordet ”populär”, som ofta definieras som ”allmänt omtyckt” eller ”lättfattlig och enkel”, får man en uppfattning om en kultur som är till för alla. Varje kulturtyp har sin roll i den ”stora” kulturen, tycker jag. Populär kultur fyller den plats i den ”stora” kulturen som högkultur inte kan och tvärtom. De båda fungerar enligt yin- och yang-principen som består av två grundläggande begrepp i kinesisk filosofi. Dessa begrepp visar två oförenliga naturkrafter som kompletterar varandra. Den enda skillnaden är att kultur inte är en naturkraft utan en samhällsprodukt. Men om jag tänker på ”narodnjačka kultura”, får jag en bild av en kulturparasit i mitt huvud. En kulturparasit som i korthet inbegriper ett typiskt balkaniskt beteende med mycket alkohol och knark, lättillgängliga turbofolk-toner (dvs. obegripligt dålig turbofolk-musik med absurda texter), mycket pengar, nationalkänsla, dyrbara bilar och promiskuitet. En kulturparasit som jag självklart inte tycker om och som sprider sina rötter snabbare än vi alla kan föreställa oss. Detta fenomen kan också beskrivas som en produkt av de mediokra principer vårt samhälle strävar efter. Mediokritet är ett modernt samhällselement man kan förneka, lika lite som paradoxen. Att man går i skolan eller på universitet under dagen, anlägger en mask av god uppfostran och bildning för alla medan man gömmer sina egentliga åsikter och blir berusad, krossar glas för nöjes skull, super ner sig och slösar bort föräldrarnas pengar är en paradox för mig. Kanske hittar dessa personer en balans mellan de två ytterligheterna. Så blir man medioker – man vill bli accepterad i samhället och samtidigt vill man inte gå emot sitt tänkande. För att leva ett gott liv måste man välja ett av de två alternativen, annars blir man missnöjd och frustrerad hela tiden.

Här ser jag en länk till Jasenko Selimovics text ”Utan bildning blir vi ofria”. I slutet av sin genomtänkta och kritiska text om skillnader mellan bildningen och utbildningen, nämner han flera viktiga punkter som jag gärna vill peka på: ”Bildning har alltså med växande, förmänskligande att göra. Jag läser, skaffar kunskap, reflekterar, diskuterar och bildar mig därefter en egen, i kunskap grundad, åsikt. Därmed utvecklar jag en självständighet, en autonomi, en personlighet.” Bildning är alltså en individualiseringsprocess. Men tyvärr ser jag få starka individer omkring mig. Tyvärr ser jag få ungdomar som gärna läser böcker, reflekterar och diskuterar, utbyter tankar och utvecklar sig som människor. Många människor omkring mig ser ut, beter sig och talar på samma sätt. De är ytliga varelser, de är mediokra och de strävar efter ingenting. Eller snarare – de strävar efter mediokritet medan de redan är mediokra. Individer blir inga individer, dvs. det som imponerar på dem är att passa in i gruppen och inte sticka ut. Jag ser inga människor som växer, skaffar kunskap och blir självständiga. På det här sättet regredierar vi som kulturella varelser och kommer snart att förinta allt vi har hittills har uppnått. Vår rika och mångåriga ”kultur” (här menar jag det i vid bemärkelse) erbjuder oss de tre saker som behövs för att bli till som människa och som individ: ”kulturarvet, traditionen” som ger oss rika tillfällen att lära känna hur andra före oss har funderat över någon sak, ”en omvärld” som vi gärna kan diskutera och förhålla arvet till och ”en bild, ett mål” som vi strävar efter. Selimovics sa en mening som jag håller med om fullständigt: att man aldrig kan bli frigjord om man inte kan säga att något är mer värdefullt och eftersträvansvärt än något annat. Och här har vi problemet med Kroatien. Här känner man skam om man säger att man har uppnått ett bra resultat. Varför? Eftersom vår mentalitet tillåter ett sådant tänkande. Eftersom det är viktigare att ha roligt än att diskutera och fundera på saker som omger oss. Det är bättre att sitta tyst än att säga vad man tycker. Det är bättre att anpassa sig än att bli en missnöjd, protesterande individ vars beteende kan uppfattas som en avvikelse från samhällsreglerna. Dessa sidor av mentaliteten är något jag aldrig kommer att ställa mig bakom.

Edin Badić

Advertisements