Vad betyder ordet “bildning”?

by mojuppsats

Texten „Studenter måste kunna skriva“ av Ebba Lisberg Jensen i tidskriften Axess var en bra anknytningspunkt för oss när det gäller att prata om skolsystemet i allmänhet. I texten beskrivs det hur allt fler studenter har stora svårigheter att uttrycka sig verbalt. Det gäller till och med filologistudenter. Hur är det möjligt att någon som har valt att studera språk har problem med att förstå sitt modersmåls syntax, ordföljd, stavning, morfologi…? Hur kan de välja fel ord hela tiden och skriva så oklart att det är omöjligt att förstå vad de vill säga? Dessutom är det intressant att fråga sig vad det är som händer i deras huvuden om det är ett sådant kaos i skriften? Deras tankar kan inte heller vara klara och organiserade. Vad ligger till grund för detta? Det verkar som om skolsystemet intresserar sig för utvärdering mer än för kunskaper som studenter tar med sig till ”den verkliga världen”. Och även för dem är det viktigare att ha bra betyg utan att verkligen förstå skolpensumet. Problemet sitter dock inte i studenterna själva eller i deras personliga omständigheter (som t.ex. deras ursprung, den sociala bakgrunden osv.). Systemet själv är problemet. Den här texten handlar om det svenska skolsystemet och på liknande sätt skriver också Jasenko Selimović i sin text ”Utan bildning blir vi ofria”.

Han försökte komma fram till skillnader mellan det svenska skolsystemet och andra skolsystem genom att räkna ihop hur många böcker man måste läsa i olika länder. Medan man i Kroatien läser 30 böcker under ett år, läser man i Sverige en – och det i form av högläsning av en lärare. Det är helt klart varför Selimović kritiserar det, även om svensken inte gillar när detta påpekas. De vill gärna förklara situationen med att barn läser frivilligt i Sverige och att barn i andra länder barn är mindre fria. Men jag tror inte att det stämmer. Och barnens kunskaper i Sverige bevisar att det är precis tvärtom. Det var en chock för mig att se hur många i Sverige tycker att bildning är någonting svår, otidsenlig, ja, till och med onödig ibland. För dem är det ett slags lyx, någonting elitistiskt. Är det verkligen så? Kan det vara så? I Kroatien är situationen kanske lite bättre. Men även om det finns flera skillnader som bevisar att situationen är bättre här, vill jag inte stanna vid att och säga ”Ja, det är bra här.” Eftersom det inte alls är det. Det finns så många saker jag skulle vilja ändra i det kroatiska skolsystemet om jag hade chansen. Men jag vill inte göra en lista över alla dessa saker nu. Jag ska gå lite tillbaka lite i tiden och försöka komma fram till vad ”bildning” egentligen är och hur det borde se ut i Sverige och i Kroatien och i alla länder som förstår att ett bra skolsystem är det viktigaste ett land har att erbjuda sina barn och sin egen framtid.

Jag pekar på Wilhelm von Humboldt här. Han var en preussisk politiker som i början av 1800-talet försökte definiera vad bildning betyder. Först bodde han i Rom, där han umgicks med intellektuella och konstnärer, lärde sig latin, grekiska och franska och hade det bra i livet. Men sedan blev han minister i Preussen och fick i uppgift att förbättra skolsystemet där. Det första han såg var att hans uppgift lag väldigt lågt på statens prioritetsskala. Men han tog det på allvar ändå.

Först och främst ville han att bildning skulle vara tillgänglig för alla. För honom är bildning alltså inte någonting elitistisk, inte någon lyx. Humboldt sa att en bonde måste ha möjligheten att bilda sig precis som en furste. Bildning hjälper en att växa som människa och som individ och alla människor har ett behov av att bilda sig, att lära sig saker. Det är någonting som berikar människor och hjälper dem att växa och klara sig i världen. Eller som Selimović sa: ”Bildning handlar om individens emancipation”. Och det måste man hålla isär från utbildning. Utbildningen är förstås också viktigt, men det får inte vara viktigare än bildning. Idag kan få se skillnaden mellan bildning och utbildning. Det är inte självklart, som det var på Humboldts tid. Som jag redan sagt är bildning ett sätt att utveckla en personlighet, det är en förmåga att vara självständig i världen. Det är någonting alla borde ha. Utbildningen är däremot konkreta fackkunskaper. Det är kunskapen om hur man reparerar ett armbandsur om man är urmakare. Kunskap om att strida om man är soldat. Kunskap om att sälja varor om man är affärsman. De är förstås alla viktiga kunskaper, konkreta, som hjälper människor att tjäna pengar och överleva. Men vad vi glömt idag är inte bara att det finns viktigare saker än pengar, utan att man inte kan bli en bra urmakare, soldat eller affärsman om man inte är en bra människa först. Att koncentrera sig bara på dessa konkreta kunskaper leder till att människor blir depressiva och inte njuter av livet. Dessutom är det viktigt att alltid ha möjligheten att byta jobb om man vill. Om man bara är ”utbildad” och inte ”bildad” kan man inte göra det så lätt, men Humboldt hävdar att en självständig individ måste kunna göra det – eftersom han fick veta (genom sin bildning) hur han kunde lära sig nya saker. Han kan lätt skaffa sig nya kunskaper. Det är inte så svårt, eftersom han är en människa som läser, reflekterar, funderar över saker, diskuterar och som alltid kan skapa sig igen på nytt.

Dessutom finns det en annan viktig aspekt i Humboldts teori om bildningen. Han säger att människor måste förstå att arbetet i sig självt bara är en del av ”det som betyder att vara människa”. Inte den enda delen. Inte alls den viktigaste. Det som är oerhört viktigt för människor är fritiden. Därför får skolor och universitet inte inrikta sig bara mot statens ekonomiska behov när de väljer sitt pensum. Man måste bilda människor så att de kan tänka själva och bestämma vad det är de vill. Humboldt ville uppnå att människor uttrycker sig i offentligheten om sina behov. Att de kritiserar allt det som inte är bra. Det skulle förändra hela samhället och medborgaren skulle bli den viktigaste delen av det nya samhället. Det är igen någonting vi glömmer idag – att det inte är bra för en stat att ha fackidioter utan att man måste ha medborgare som tar ansvar för sig själva och andra människor – och som deltar i det offentliga livet. Fritiden är en viktig del av detta. Det betyder inte att man inte gör någonting. Det betyder att man tar sig tid att reflektera över alla saker man lärde sig på universitetet. Det är den tid en människa tar sig för sig själv – att vila, ta det lugnt och att arbeta vidare på sig själv som människa.

På sin tid gjorde Humboldt några förändringar som idag är självklara för oss – t. ex. att det är obligatoriskt att gå i skolan och att alla måste lära sig att skriva och läsa. Efter ”elementära studier” går man över till andra nivån – ”universitetsstudier”. Men vad är det som man måste ändra idag? Särskilt när det gäller lärarkåren finns det en viktig aspekt man inte får glömma: Lärarnas uppgift är att göra sig överflödiga, redundanta. De ska bara hjälpa elever att lära sig en sak – att lära själva. Och om de lyckas, då kan eleven gå över till universitetsnivå. Och det är inte ett universitet av den typ som vi har idag, inte ett universitet där studenter frågar ”måste vi läsa denna sida också eller kommer det inte på tentan” och förväntar sig ett tydligt ja- eller nej-svar. Det är ett universitet där läraren och studenten tillsammans forskar, tänker igenom saker och diskuterar. Som ett slags konstakademi där läraren bara är vägvisaren för studenterna och där de kan tillsammans försöka bredda människans kunskaper inom ett fackområde. I ett sådant system finns det inga betyg. Det behövs inte. Det är kanske inte alls möjligt att uttrycka någons personliga utveckling i siffror. Och i ett sådant universitet är utvecklingen mycket viktigare än att plugga in en massa fakta. (…)

Tillbaka till nutiden. Precis som på Humboldts tid tror jag inte att det är lätt att åstadkomma så många förändringar idag. Alltså det gick inte så bra med Humboldts idéer och han sade upp sig lite senare. Han lyckades bara med att grunda ett sådant universitet i Berlin, som fortfarande existerar och idag kallas för Humboldt-universität. Vi lever i en värld som är alltför inriktad på pengar. Vi ser det klart på humanioras ställning inom samhället. Humanistiska ämnen är inte så lönsamma och ingen har respekt för dem. Det blir allt mindre studenter som t. ex. vill bli lärare. Även våra lärare på universitetet rekommenderar de bästa studenterna att inte välja denna inriktning. Det är inte bara eftersom man är dåligt betald som lärare. I skolor är man tvungen att evaluera elever med siffror, att stoppa in dem alla i några grupper och man måste få dem alla att tycka samma saker. Man har inte tid att ägna sig åt varje elev och att försöka hjälpa hen att utveckla sig som människa. Man vill bara att de pluggar. Det är hemskt. Vi har mycket mer utbildning än vi har bildning. Vi har mycket mer fackidioter än vi har människor. Om ingen inser det snart är jag pessimistisk när det gäller vår framtid.

 

Sandra Ljubas

Advertisements