Det måste gå att finna en lösning (insänd i mitten av november)

by mojuppsats

Arabrepubliken Syrien är en stat i Mellanöstern. Landets huvudstad är Damaskus och det finns 4 183 535 syrier. Det officiella skriftspråket är standardarabiska och det officiella talade språket är syrisk arabiska, men många syrier är välutbildade och talar också språk som engelska, franska, spanska, italienska… Utbildningen i Syrien är gratis. Många turister besöker Syrien – för landets historia och kultur, sol och bad, även shopping och backpacking, bergsklättring, vintersporter, öken, storstad osv. Syriens kust har ett medelhavsklimat med varma, torra somrar och regniga, milda vintrar. Dessutom har Syrien en mycket artrik flora, speciell i och runt bergen. Detta är Syrien. Ett fint land.

Men de flesta syrier har flytt till Turkiet, Libanon, Jordanien, Saudiarabien och Irak för många månader sedan. En mindre del har kommit till Europa, men just det kallas för en kris. Det härskar en flyktingkris i Europa – det står i alla tidningar, det kan man se på tv – det kommer så många syrier, som är så främmande, som talar arabiska, som är muslimer, kanske även terrorister till vårt civiliserade, toleranta, demokratiska, kristna samhälle. Det är obehagligt för alla inblandade. Och alla stater frågar sig : ”Kan vi inte på något sätt slippa att ta in så många flyktingar? Det krävs resurser, organisatorisk kunskap, så många förändringar i vardagslivet… Dessutom är det inte bara syrier som kommer! Det kommer också afghaner, libyer, pakistanier… De är så många. Det är så jobbigt för oss.” För den Europeiska unionen som 2012 tilldelades Nobels fredspris med motiveringen att ”i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.

Varför händer allt detta? Ja, det är krig i Syiren. Det vet vi förstås. Vi har hört mycket om Assads regim och om terrororganisationen ISIL och om Kurdistan som kanske är ett land och kanske inte, men i alla fall finns det kurder som folkgrupp också i Syrien. Det vet vi. Men egentligen vet vi ingenting. Det är omöjligt att förstå ens den minsta delen av situationen i Syrien om vi bara tittar på tv eller läser tidningen. Det krävs efterforskningar för att förstå. Det krävs att man sitter vid bordet en hel vecka – eller två eller tre – och tänker, binder samman information av olika slag, lär sig om Mellanösten, om dess historia, kultur, vardagsliv och värderingar. Det måste man göra om man vill prata om flyktingar och om man vill försöka lösa problemet. Och eftersom det är omöjligt att beskriva vad det är som händer i Syrien i en sådan kort essä, ska jag vända mig till situationen i Kroatien, i Tyskland och i Sverige.

I mitt hemland är ordet ”flykting” något man känner mycket bra. Vi hade krig för 20 år sedan och de flesta minns vad det betyder att se sitt hem brinna, sin familj och vänner bli skjutna och skadade och att ta en väska med kläder och mat och lämna allt. Med många stannade och kämpade. De kämpade eftersom det hade någonting att kämpa för – för sitt land eller sina ideal. Människor här visste precis vad deras mål var. De kunde vinna. Men i Syrien finns denna möjlighet för de vanliga människorna inte. Det finns inte någon ”bra” sida för dem. Därför flyr så många, de vill bara få chansen att leva sitt liv. Många av dem är välutbildade, unga människor, som har så mycket att erbjuda, som har en stor livsenergi och -vilja. Några har barn och försöker skapa ett bättre liv inte för sig själva, utan för dem. I Kroatien kan man förstå allt detta väl och jag tror faktiskt att vi visade det när så många verkligen kom till Kroatien. Kroatien saknar resurser även för sig självt, men vi klarar situationen så bra vi kan. Vanliga människor, särskilt vid gränsen till Serbien, hjälpte mycket när de första flyktingströmmarna började komma. Dessutom organiseras det flyktingläger och transporter för dem till Slovenien och Ungern. Kroatien var för de flesta bara ett transitland, men hur klarar de länder som är deras mål?

Här måste man peka på Tyskland som tog emot de flesta syriska flyktingarna, mer än alla andra europeiska länder, mer än 200 000. Många säger till och med att Tysklands förbundskansler Angela Merkel orsakade flyktingkrisen när hon sa att hon skulle ta emot alla flyktingar från Syrien. Det härskar en förtätad stämning i Tyskland nu, många kritiserar Merkels mottagningspolitik, det spreds panik genom medier, ingen vet hur man ska lösa situationen… Men Merkel upprepar ”Wir schaffen das!” När jag lyssnar på henne, vet jag att Tyskland verkligen kan klara det. Men för att verkligen kunna vara optimistisk krävs det att andra länder börjar samarbeta. Det syns att många försöker hålla tyst och vänta på att det löser sig utan att de måste ta några konsekvenser. Merkel säger ”Vi klarar det!”, de säger: ”Andra klarar det.” Men det får inte finnas några ”vi” och ”de” här. ”Det ska lösas!”, men bara om alla agerar tillsammans. Tyskland förstår vad det är som är viktigt: det kommer någon, en person, och behöver hjälp – det handlar bara om medmänskligt samspel. Det är oviktigt om det kommer en person eller tusentals personer som behöver hjälp.

Men realister säger att det är utopiskt, att det inte finns nog plats och att syrierna är så främmande, så annorlunda att de inte kan integreras. Några frågar bara försiktigt, några demonstrerar offentligt – t. ex. mot ”islamiseringen av västvärlden”. Hos många finns det bara ett underliggande hat bakom all deras negativitet. Merkel säger också: ”Wenn wir uns jetzt noch entschuldigen müssen dafür, dass wir in Notsituationen ein freundliches Gesicht zeigen, dann ist das nicht mein Land.” Och det är inte min ”västvärld” och inte mitt Europa – civiliserat, tolerant, demokratiskt – om vi inte gör allt som behövs för att hjälpa – även för människor som betraktas som ”annorlunda”. Kanske det är eftersom jag själv är född som flykting i Tyskland, som jag nu förstår vad detta betyder för människor. Det får inte vara en skillnad mellan det att min familj slumpvis var kristen och att de flesta flyktingar som kommer nu är muslimer.

Om jag har förstått det rätt, är Sverige också ett bra exempel på ”vad man ska göra med flyktingarna”. Det har kommit omkring 78 000 syrier till Sverige hittills. Det finns förstås inte någon ”absolut lösning”, jag vet inte heller vad som är det bästa som man kan göra. Men några länder, som Sverige, hjälper och några, som t. ex. Irland, hjälper inte. Det som jag ogillar mest i hela situationen och krisen och kaoset är när människor beter sig som om de är bättre än andra. Allt syrier vill komma till deras land eftersom det är bättre. Men Syrien är ett fint land, med varma, torra somrar och regniga, milda vintrar, med kust och berg, med en lång historia och kultur och gratis utbildning. Dessutom är det deras hem – och ingen vill lämna sitt hem frivilligt. Det finns ingen plats i världen som är som hemma, inte Tyskland, inte Sverige.

Jag har inte förklarat bakgrunden till det som händer i Syrien. Jag har inte erbjudit några lösningar. Men om jag kan förmedla ett budskap, skulle det vara att dessa människor inte är ”terrorister” som vill förstöra Europa, utan snarare vanliga människor som vill leva sitt liv i fred. Det är en mänsklig rätt att söka det. Och att hjälpa dem betyder att vara människa.

 

Sandra Ljubas

Advertisements