Migrationskrisen – en politisk eller moralisk utmaning för EU? (insänd i mitten av november)

by mojuppsats

När jag först fick höra att flyktingströmmarna höll på att bli allt större och att det fanns möjlighet att Kroatiens politiska liv skulle komma att destabiliseras, var jag överhuvudtaget inte överraskad. Situationen blev dramatisk i slutet av augusti 2015 och fortsatte att försämras även under september och i början av oktober. Antalet svältande och uttröttade människor som flydde från kriget i Mellanöstern och outhärdliga levnadsförhållanden i sina hemländer blev en grogrund för ett politiskt och ekonomiskt kaos i Kroatien. Bland den politiska eliten som ägnade sig åt splittrande krisretorik skapades ett virrvarr som ännu en gång bevisade motsatsen till det som de hävdade – att Kroatien är berett på vilken som helst typ av politisk utmaning, att det unga landet håller alla trådar i sin hand och att det behövs mycket för att förstöra landets stabilitet. Dessa tomma löften skapade panik hos en del av medborgarna, vars utsagor som jag fick se på TV kom som en stor chock. Det tedde sig som om några av de stolta och religiösa nationalisterna glömt vad som hade hänt på Balkanhalvön i början av 1990-talet och tänkte på det hela bara som på ett tillfälle för terrorister och muslimer som skulle undergräva de fasta samhälleliga värdena. Efter kraftiga påtryckningar från EU beslutade regeringen att agera snabbt men försiktigt och stegvis låta flyktingarna komma in i landet. I det här fallet skulle man kunna säga att Kroatien visade medmänsklighet och solidaritet med avseende på landets trygghet, men jag är inte helt säker på var gränsen mellan medmänsklighetens faktor och fullgörandet av politiska och moraliska plikter som kroatiska politiska ledare kände mot EU verkligen finns.

När det gäller EU och dess idéer och värden som propageras i både FN:s och EU:s konventioner om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, är det särskilt intressant hur vissa länder som Ungern, Slovakien och, senast, Slovenien reagerade på hela kaoset. I augusti sa Slovakiens talesperson för inrikesdepartementet till BBC att de endast tänkte acceptera kristna flyktingar, eftersom andra knappast kunde integreras i samhället för det finns inga moskéer i Slovakien. I oktober bestämde Ungern sig för att bygga upp en mur för att stoppa migranter efter att ha varit en av de avgörande länkarna i migrationsprocessen i minst fyra månader, vilket utan tvivel innebar ett betydande ingrepp mot EU:s asylsystem, och bland annat påminner mig om en historisk period många inte vill minnas. Samma beslut kom från Sloveniens sida för bara några dagar sedan. Dessa ingripanden från de tre länder som kom in i EU för 11 år sedan framstår som bevis på att EU kan uppfattas som en skendemokrati vars principer många ”nyare” EU-länder endast accepterade eftersom de måste, anser jag.

Låt mig nu övergå till några generella fakta kring flyktingkrisen. De som flyr till Europa har flytt av olika orsaker: kriget som rasat i Syrien sedan 2011, terrorgruppen IS i Syrien och Irak, men även från Afghanistan och Pakistan där oroligheter och våld har ökat. Många flyr även från Eritrea, där regimen nästan kan karakteriseras som en diktatur. Eskalerande konflikter i alla de ovannämnda länderna har tvingat människor att lämna dem. Om jag ska prata om siffrorna, befann sig runt 60 miljoner människor i världen på flykt redan vid slutet av 2014. Resurser i Syriens grannländer som hittills har mottagit flera miljoner flyktingar har minskat väldigt snabbt. Flyktingar har således valt en annan väg till ett bättre liv för sina barn och sig själva: Tyskland och Skandinavien. Men på vägen till dagens förlovade länder måste de passera genom Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern och Slovenien, som de inte betraktar som speciellt attraktiva länder. Många av de flyktingar som kom till Europa flydde inte bara för att de måste, utan också för att de kunde och fortfarande kan. Det är den pusselbit som saknas i hela bilden – hur kan Europa klara av en sådan tillströmning av människor som inte bara flyr från kriget utan också från fattigdomen? De som vill rädda sina liv ska söka asyl i det första landet de kommer in i. Men få har faktisk gjort det och nu är det väldigt svårt att hantera allt på ett sätt som passar för alla utan en omfattande geopolitisk analys av potentiella konsekvenser och en effektiv plan för finansiell rekonstruktion av integrationsprocessen med hänseende till den ännu mer multikulturella framtiden som väntar oss.

Lyckligtvis har de fyra största mottagarländerna – Tyskland, Österrike, Sverige och Nederländerna – på ett mer eller mindre bra sätt lyckats utveckla sina egna system för att ta hand om flera hundra tusen flyktingar. Men även de har sina restriktioner. Som Andreas Johansson Heinö skriver i sin artikel i ”Borås Tidning”: ”Dagens flykting är morgondagens medborgare. Den som i dag behöver en filt och en nalle till sina barn behöver i morgon ett jobb och en bostad. Den som i dag behöver medmänsklighet behöver i morgon betraktas som en likvärdig samhällsmedborgare.” I själva verket handlar det inte om resurser nu, utan om avvägningar mellan öppenhet och jämlikhet, och mellan valfrihet och integration. Många är rädda för att hela situationen ska råka ur kontroll och av allt att döma är oron inte helt omotiverad. Migrantläger som bränts ner, uppror mot flyktingar i hela Europa, demonstrationer och politisk debatt om definitionen av de fundamentala mänskliga rättigheterna visar att Europa inte är ett enat kollektiv. Och det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Så nu, på 2000-talet, när alla är så stolta över det västerländska samhällets framsteg, blir vi konfronterade med oemotsägliga tecken på att, trots allt prat om demokratin, dessa principer ännu inte fullständigt har införts i sinnevärlden. Slutligen bör EU se över sina moraliska värderingar för att fastställa var det idealiserade kollektiv som alla europeiska länder strävar efter tog fel väg. Det är det enda sättet att hantera krisen nu, dvs. att inrikta sig på att vinna den moraliska matchen och detta ska sedan avspeglas i EU:s politiska agerande, tycker jag. Det måste finnas en genväg till lösningen. Men det viktigaste är att man inte glömmer vad det betyder att vara människa. I slutändan är vi alla bara mer eller mindre lyckliga människor av kött och blod som försöker att hitta den rätta vägen på jorden.

 

Edin Badić

 

Advertisements