Flyktingkrisen (insänd i början av december)

by mojuppsats

Våldet och kriget har varit en konstant i hela den mänskliga civilisationens historia. Kriget gör att många människor förgås som offer till den meningslösa förstörelsen och att ännu flera plötsligt förlorar sina hem och de liv som de dittills har levt. Den andra gruppen har dock en sak kvar: hoppet om en bättre morgondag. Med detta hopp är en annan konstant i människans historia förbunden: migrationen.

Som alltid förut pågår i dagens värld flera krig. Ett särskilt bråkigt område är Mellanöstern. I Syrien har ett blodigt inbördeskrig mellan fyra sidor rasat sedan mars 2011, vilket har lett till flera än 300 000 döda och tvingat över 11,6 million människor att lämna sina hem. En av sidorna i kriget är den så kallade Islamiska staten, en terrorgrupp som har begått många brutala brott, främst i Syrien och Irak, men i flera andra länder också. Dessutom har våldsamma oroligheter pågått i Afghanistan, Pakistan och några afrikanska länder. Allt detta och annat har fått många att fly från sina osäkra hemländer – enligt Förenta nationerna var nästan 60 miljoner människor på flykt vid slutet av 2014.

En del av dessa flyktingar har tagit sig till Europa och sökt asyl där – under de första nio månaderna 2015 ansökte över 810 000 människor om asyl i Europeiska unionen. Deras resa till Europa är ofta väldigt besvärlig och till och med livsfarlig, vilket är orsaken till att många har dött på vägen. Det finns två vanliga rutter som de använder för att komma in i EU. Den ena är den så kallade Medelhavsrutten, en farlig sjöresa från Nordafrika till Italien som mest görs av människor från afrikanska länder, särskilt från Eritrea, men också av många syrier. Den andra kallas Balkanrutten och leder via Turkiet och de grekiska öarna till det grekiska fastlandet och sedan genom Makedonien, Serbien, Ungern eller Kroatien och Slovenien till EU:s kärnländer. De som tar sig till Europa via denna väg är mest människor från Mellanöstern och Asien, främst syrier, irakier, afghaner och pakistanier. De använder ofta osäkra små gummibåtar för att nå den grekiska kusten och de går till fots på fastlandet. Efter att i april 2015 fem båtar med nästan 2000 flyktingar sjönk i Medelhavet, började det talas om den ”europeiska flyktingkrisen”. Sedan dess har den så kallade flyktingkrisen varit ett hett tema i Europa. En hel rad frågor och utmaningar har öppnats och det har funnits många oenigheter om hur situationen ska hanteras. Tyvärr har det också visat sig hur mycket xenofobi det finns i Europa.

En anmärkning som ofta hörs är att det bland flyktingarna finns många ekonomiska migranter, människor som kommer till Europa för att finna jobb och bättre liv. Några anser att de inte bör mottas, men denna ståndpunkt kan jag inte stödja. Ekonomiska migranter är ju inga turister, utan människor som inte kan skapa en människovärdig tillvaro i sina hemländer. Dessutom bidrog i många fall århundraden av europeisk kolonialism till att deras länder idag är så fattiga.

Motståndare till flyktingmottagande påpekar också att det finns ovanligt många vuxna män bland flyktingarna – runt 60%. Konservativa röster påstår att männen skulle ha stannat hem och kämpat, men de beaktar inte att en sida att kämpa för i många av dagens konfliktländer inte finns. I alla fall kan jag inte alls acceptera att vi i 2000-talet ska följa sådana traditionella könsroller. Ändå måste man erkänna att könsobalansen i framtiden kunde bli ett problem för de länder som tar emot många flyktingar. Dessutom hävdar några till och med att det bland flyktingarna kan finnas terrorister som kommer till Europa för att orsaka förödelse. Jag tycker att det är ett smaklöst försök att sprida panik. Om vi vet att många har åkt från Europa till Mellanöstern för att kämpa för den Islamiska staten, varför skulle någon gå till fots åt det motsatta hållet?

EU:s strategi i hela den här situationen har inte fungerat så bra. De som kommer in i EU ska registreras och ge fingeravtryck och sedan kan de söka asyl. Enligt Dublinförordningen ska det första landet i EU som den asylsökande tar sig till pröva asylansökan. Problemet är emellertid att de flesta flyktingarna inte vill stanna i länderna vid EU:s utkanter som Grekland eller Italien, utan de vill resa vidare till EU:s rikare länder som Tyskland eller Sverige. Randländerna vill ofta inte heller ta emot flyktingarna och därför struntar de ofta i att registrera dem. Några länder inom Schengenområdet har infört gränskontroll mellan varandra eller stängt gränsen mot andra länder, vilket har visat hur skör EU:s enighet är.

Sverige har varit ett av de främsta mottagarländerna. 2014 var landet den näststörsta mottagaren i EU, efter Tyskland, och i år är det bland fem största. Flyktingvågen har skapat en allvarlig utmaning för landet och många debatter förs om hur flyktingkrisen vidare ska hanteras. Många är rädda för att de talrika invandrarnas integration inte kommer att bli framgångsrik om något inte förändras och att det svenska samhället kommer att bli ännu mer segregerat. En annan fråga är om Sverige vidare kan finansiera sitt generösa mottagande med den nuvarande finansieringsmodellen. Därför tycker många att landet behöver en ny strategi för mottagande och integration. Samtidigt blir Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som opponerar sig mot invandring i Sverige, mer och mer populära.

Kroatien är ett av de länder som ligger utmed Balkanrutten. Flyktingvågen nådde landet i mitten av september 2015, när Ungern stängde gränsen mot Serbien. Därför var några oroliga, trots att flyktingarna bara tar sig genom Kroatien och inte vill stanna där. Medierna bidrog kanske lite till paniken genom att ständigt rapportera att ett visst antal flyktingar ”har kommit in i landet” istället för att säga att de har tagit sig genom landet. Kroatiens regering har organiserat en human behandling av flyktingarna, men det har funnits dispyter med grannländerna om deras passage över gränsen. Alla i Kroatien är dock inte eniga om att flyktingarna ska ha en sådan behandling; statspresidenten nämnde till och med förslag om soldater på gränsen. Dessutom har man kunnat höra några obehagliga rasistiska uttalanden – till exempel har en konservativ politiker sagt att muslimer kommer att översvämma Europa eftersom de är biologiskt starkare än européer. Kroatiska medier följde flyktingkrisen noggrant i september och oktober, men sedan kom parlamentsvalet och flyktingfrågan trängdes bort ur fokus.

Efter allt som jag har sagt, kan jag avsluta med detta: i dagens globaliserade värld är en utmaning som är så allvarlig som den pågående flyktingsituation en global utmaning. Inget land bör stänga gränserna och låtsas att det inte finns problem därute – vi är alla invånare av samma planet och ska arbeta tillsammans så att alla har det bra.

 

Ante Petrović

Advertisements