Analys av Camilla Ahlströms novell “Svart granit”

by mojuppsats

Novellen ”Svart granit” har gjort starkt intryck på mig. Fastän händelseförloppet är enkelt och har ett långsamt och drömskt tempo, rör novellen läsarna djupt och lämnar dem svarslösa och med en lite märklig känsla. Den känslan är inte bara följden av det öppna slutet och otydliga händelser och dialoger. Från min synpunkt sett är den känslan ett perfekt exempel på hur litteratur inverkar på människan. Genom litteraturen och konsten kan man ana något outsägligt. Men nu ska jag lämna det outsägliga åt sidan och jag ska försöka analysera det jag kan – de synbara och märkbara dragen.

Handlingen i novellen utspelar sig i en liten stad vid havet där det, enligt berättaren, ”inte fanns så mycket att se”. Någonstans i novellen sägs också att ”staden var som en flugsmuts på kartan”. Ändå finns där två betydelsefulla platser. Den första är gruvan, centrumet i invånarnas liv, källan till anställning och, antagligen, förtjänst. Den andra är en fyr – för turister är fyren den mest intressanta sevärdheten i staden. Det är sommar och syrenerna blommar. Huvudpersonen är ett barn, förmodligen en liten flicka (jag har förutsatt det eftersom barnet har håret samlat i en fläta). Hennes namn avslöjas inte. Den flickan är också berättaren och genom hennes ögon och utblickar är novellens värld skildrad. Därför kan läsarna inte få veta allt, de vet bara en del, en skärva av en fullständig situation. Att betrakta världen genom barnets ögon innebär att man har en suddig bild av verkligheten. Och rädslan följer ofta med okunnigheten… På grund av detta är läsarna i ett otypiskt tillstånd. De vet inte vad som händer, men de känner på sig att det handlar om liv och död. Stämningen är melankolisk, tung och nästan dammig, liksom böckerna i mormors bokhandel. Även titeln antyder att något hemskt, svårt och svart som granit ska hända eller har hänt (vi ser kanske bara följder av föregående händelser). Andra omtalade personer, utom flickans mormor, som hon bodde hos, är flickans två morbröder, sedan grannen Torvald och kvinnan med tygmärken (hennes man var gruvingenjör, episoden i vilken hon dök upp understryker den mystiska stämningen).

Flickan flyttade till sin mormor för inte länge sedan, det kan vi upptäcka utifrån några få spår i texten: flickan sov i en hopfällbar, alltså tillfällig, säng, flickan kände inte några barn ännu (bara ibland lekte hon med postföreståndarens tjocka och likgiltiga son Frans)… Flickan brukade följa sin mormor överallt, hon brukade ligga på golvet i bokhandeln, leka med papper eller bläddra i barnböcker. Morbröderna beskrivas som starka och fåordiga arbetare. De imponerar med sitt robusta utseende, men deras nedsmutsade kläder och grova kommentarer gör dem ibland alltför råa. Deras beteende passar till deras farliga jobb i gruvan. Gruvan är också synonym med farlighet. Det är platsen där smällar och explosioner inträffar dagligen och många gruvarbetare riskerar sitt liv varje dag.

En stor del av Sveriges berggrund utgörs av granit och granitsten från fyndigheterna i Sverige är den äldsta i Europa. Varför talar jag om detta? Eftersom det synes möjligt att den här gruvan är en granitfyndighet. Ouppmärksamma läsare kan förknippa graniten i titeln med gruvan. Att det inte finns någon djupare koppling mellan de två, fick vi veta i slutet av novellen. Det finns också ett ställe i mitten av texten där man säger att morbröderna ”var impregnerade med kalkdamm”. Kalkdammet är förstås vitt och graniten i titeln är svart, så vi bör tolka titeln med hänsyn till scenen i slutet. I den scenen skildras dialogen mellan mormodern och Torvald. Torvald kom i bokhandeln för andra gången och frågade mormor om hon hade bestämt sig. Hon svarade: ”Det får bli svart granit och guldbokstäver”. Man begriper att den utsagan rör sig om grav, eller snarare om två gravar och två namn på dem. Om vilkas gravar förhandlade flickans mormor med Torvald? Det är inte uttryckligen sagt i texten. Det finns två möjligheter: det kan vara flickans föräldrars gravar eller gravarna för mormodern och kanske hennes man, flickans morfar. Barnet hörde inte hela samtalet och inte heller vi har kunskap om detta.

En sak är säker, efter samtalet med Torvald känner mormodern sig lugnare. Hon och flickan tog tillsammans en promenad vid havet, över dynerna. Sand betecknar vanligen förgängligt liv. Däremot kan sanden, bildligt sagt, täcka sorg som hör till det förflutna tid och möjliggöra en bättre och ljusare framtid.

 

 

Doris Guja

 

Advertisements