Fortsättning på Camilla Ahlströms novell “Svart granit”

by mojuppsats

Hösten kom snart och så började skolan. Den låg i närheten av posten så varje dag träffade jag Frans och vi gick till skolan tillsammans. Första dagen var vi båda livrädda för att vi inte kände någon där. Lärarna var inte särskilt snälla, men jag insåg snart att jag kunde klara mig riktigt bra. Det fanns inte ett ämne som jag hade problem med och jag hjälpte ofta Frans med hemläxan. Vi träffades varje dag efter skolan hos honom. Han tyckte så mycket om att fläta mitt hår och jag var glad att jag kunde hjälpa honom med skolan. Vi lärde känna varandra och pratade om allt möjligt. På helgerna brukade vi ligga på stranden och sola. En dag medan han flätade mitt hår frågade han blygt om jag ville titta på någonting. Han visade mig sin frimärkssamling och jag märkte att hans hand darrade. Jag kom ihåg att en kund hade lämnat en hel del frimärken och jag sprang hem så fort som möjligt. När jag kom tillbaka såg han förvirrad ut. Jag sträckte fram handen och lät frimärkena falla på hans samling. Först sa han ingenting, men efter ett par sekunder viskade han tack. Jag satte mig bredvid honom och han fortsatte att fläta mitt hår som om ingenting hade hänt.

I mitten av november hade Franks ett astmaanfall under lektionen. Han hade inte sin inhalator med sig och läraren ringde efter ambulans. Jag var förstås förskräckt och kunde inte titta på hans blekta ansikte. Snart kom ambulansen och han transporterades till sjukhuset. Han kom inte till skolan dagen därpå. Efter några dagar gick jag till posten och pratade med hans far. Han berättade att Frans astma hade blivit farligare och hur han hade flyttat till sin mor, som själv var läkare. Han gav mig hans adress ifall jag ville skriva ett brev till honom. Först vågade jag inte skicka någonting, men sedan fick jag tag i olika frimärken som jag klistrade på brevets baksida.

Alltsedan Frans flyttade kände jag mig ensam i skolan. Jag klippte av flätan och hade kort hår i flera månader. Jag försökte inte ens skaffa nya vänner. Lärarna vande sig vid att jag var tystlåten och tillbakadragen och de frågade mig inte mycket. Trots att jag hade väldigt bra betyg var jag inte intresserad av skolan. Den enda som jag egentligen ville göra var tillbringa tid i bokhandeln. Först hemläxan, sedan böcker, brukade mormor säga. Jag hade fler och fler uppgifter i bokhandeln därför att mormor blev för svag att för att bära lådor och kunde inte nå de översta hyllorna. För det mesta var det jag som pratade med kunderna. Alla trodde att jag var äldre än jag egentligen var och till min förvåning var jag inte så tyst och rädd när jag pratade med kunder. Jag kände mig bekväm i bokhandeln med böckerna omkring mig.

Jag såg Torvald mer än jag såg mina morbröder. Han brukade komma till bokhandeln nästan varje dag med blommor. Han var alltid snäll mot mig och bokhandeln doftade alltid av vita rosor. Han brukade hjälpa mormor i köket och de drack kaffe tillsammans i syrenbersån. Mormor verkade trivas och man kunde bara höra skratt när de var tillsammans. Hon brukade skoja med Torvald om hans ögonbryn och han log och blev röd om kinderna.

Åren gick och jag slutade skolan. Mormor slutade jobba i bokhandeln eftersom hon hade blivit sjuk. Hon bodde tillsammans med Torvald ovanpå stenhuggeriet. Han hjälpte mig först med bokhandeln men efter några månader hade jag tillräckligt med kunskaper för att klara affären själv. Jag brukade träffa mormor minst tre gånger i veckan. Vi pratade mycket och brukade tillbringa flera timmar tillsammans tills hon blev för trött och måste sova. I hela mitt liv var det just hn som lärde mig mest om livet, det måste jag säga.

För ett par dagar sedan kom en väldigt nyfiken människa till bokhandeln. Han kom till staden för att se fyren som hade blivit en riktig sevärdhet under de senaste åren. Han ställde massor av frågor och ville veta allt om staden, om gruvan, till och med varför bokhandeln heter Magda. Igår kväll kände jag mig sorgsen och tog en lång promenad omkring staden. Till sist kom jag till den vitkalkade kyrkan. Varje gång när jag känner mig nostalgisk så tar jag en vit ros och berättar alla mina känslor för den svarta graniten bakom kyrkan.

 

Franko Jagorinec

Advertisements