Upp, humanister uti alla stater!

by mojuppsats

Vi lever i en tid som är starkt präglad av vetenskap, teknologi och materialism. Det finns en tro att naturvetenskapen är det enda riktiga och otvivelaktiga verktyget för att uppfatta och förklara verkligheten, medan tekniken är det som möjliggör för människan att befria sig från de kroppsliga och mentala begränsningarna och att lösa alla problem. Kompatibel med denna naturvetenskapliga positivism och tekniktro är en materialistisk världsbild – både i den filosofiska och i den vardagligare betydelsen av materiella varor som motivation i livet – fastän de två inte alltid förekommer tillsammans. Egendomar och pengar kan nämligen räknas upp som variabler i vetenskapen och användas som ett objektivt mått på en människas framgång och ställning. Sådana föreställningar har naturligtvis genomsyrat de rådande åsikterna om kultur och utbildning. Finns det plats för konst och humaniora i ett materialistiskt samhälle, då dessa varken erbjuder definitiva svar, livsförbättring eller materiell förtjänst? Som förväntat är deras ställning ganska låg, men enligt min åsikt är de ännu inte dömda att försvinna. Det är viktigt att diskutera och argumentera för humanioras och kulturens värde för att det ska kunna erkännas och för att de i framtiden ska bevaras och vidareutvecklas.

Kulturens och humanioras värde, ställning och möjliga framtid var de centrala frågor som behandlades i kursen Kulturk(r)amp. Dess namn sammanfattar innehållet på ett väldigt koncist sätt – idag är kulturen och humaniora, som är snävt anknutna till den, i kramp, och syftet med kursen är att bidra till kampen mot denna kramp. För humaniorastudenter är detta av uppenbara skäl ett ytterst relevant tema. Under terminen läste vi en hel rad texter som handlade om kulturen eller humanioras ställning på något sätt och vi tittade på flera kulturorienterade teveprogram. Dessutom höll vi föredrag om mycket olika ämnen, som alla på något sätt hade med kultur att göra, och vi gjorde intervjuer med en person från kulturområdet om kursens grundläggande frågor. Alla texterna, programmen och föredragen var också underlag för diskussion, som utgjorde en viktig del av kursen.

Kursen började med en diskussion om vad kultur, konst och humaniora är och varför de är (eller inte är) viktiga. Som med många komplexa abstrakta begrepp har nästan alla en bra idé om vad dessa är och kan lätt nämna exempel på vad de omfattar eller på andra sätt ringa in deras definition, men det är svårt att definiera deras essens. Innan jag återger mitt försök till en allmän definition av kultur, vill jag betona att begreppet har minst två betydelser som är relevanta för oss här. I den bredare betydelsen omfattar kultur alla inlärda tanke- och beteendemönster och sociala värderingar. Människans infödda instinkter är inte tillräckliga för att hon ska klara sig i sin omgivning och därför behöver hon dessa socialt överförda mönster för att överleva. Kulturen är alltså ingen valfri dekoration i samhället, utan något som håller samman ett samhälle och starkt präglar varje individ. En människa kan uppfatta verkligheten uteslutande genom kulturen och hennes verklighetsuppfattning är alltid symboliskt konstruerad. Utanför kulturen finns det inga värderingar och följaktligen inga värderingsbedömningar heller. Detta betyder att det är omöjligt att svara på värderingsfrågan om kultur är viktigt utanför själva kulturen och därför vore ett negativt svar något paradoxalt. Kulturen i den snävare betydelsen syftar på en viss del av kulturen enligt det bredare begreppet och är mer eller mindre synonymt med ”hög kultur”. Den omfattar främst konst och de aktiviteter som är nära anknutna till den, till exempel konstkritik. Definitionen av konsten är ännu omtvistligare än den av kulturen, men dess obestridda drag är att den anses ha estetiska eller emotiva värden och inget uppenbart praktiskt syfte. Jag anser att konsten utgår från människans behov av att uttrycka sig, den är hennes sätt att lämna ett spår av sitt korta liv i tidens ändlöshet och därmed motstå dödligheten och glömskan. Ett konstverk kan få människor att uppleva konstnärens känslor, att tänka på andras erfarenheter och således kan det bidra till en breddning av horisonter och skapandet av nya idéer. Man får inte glömma att dagens teknikkunniga människa inte alls slutat vara en kulturell och emotiv varelse. Därtill återspeglar ett konstverk hela samhället som det uppstått i och därför är konst en utmärkt väg in i en främmande kultur – genom att studera konst inser man vad för värderingar ett samhälle har, vad som betraktas som vackert och vad dess medlemmar strävar efter. När man lär känna en annan kultur, får man en liten bit av den väldiga mosaik som utgör mänskligheten. Detta leder oss till nästa grundläggande begrepp som intresserar oss – humaniora, de akademiska discipliner som utforskar kulturen i båda de nämnda betydelserna och därmed människan som en kulturell varelse. Med en historia som går tillbaka till antiken är de de äldsta akademiska disciplinerna, men idag har deras värde ifrågasatts och deras ställning försvagats. Världen runt brukar humanistiska institutioner på universitet reduceras eller läggas ner, medan en examen i humaniora brukar betraktas som mindre värd än en i naturvetenskapliga eller tekniska ämnen. Enligt min åsikt finns det två huvudorsaker till detta. Den ena är att humaniora till skillnad från naturvetenskaperna och tekniken inte har någon sammanhängande metodologi, inte bjuder på avgjorda eller exakta svar och inte gör något synligt lineärt framsteg, vilket inte är i enlighet med den dominerande positivismen. Den andra orsaken är att humaniora inte har någon praktisk eller materiell nytta, vilket är i dissonans med materialistiska värderingar och föreställningen om utbildning som framför allt en förberedelse för arbetsmarknaden. Vad för värde humaniora har och hur deras ställning kan förbättras kom att bli ett av Kulturk(r)amps större teman.

Den första text som lästes under kursen var Satsa på eliten, an artikel från kulturtidskriften Axess där litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg ger sin åsikt om humanioras nutid och möjliga framtid. Hon anser att deras ställning i Sverige är särskilt låg och nämner USA, Storbritannien, Tyskland och Schweiz som länder där de värderas högre. För humanioras låga status beskyller hon humanisterna själva och föreslår mer elittänkande för att förbättra den – med andra ord, färre studieplatser och följaktligen utökade resurser för varje student, vilket skulle höja undervisningskvalitet. Även om jag nog är för blyg för att använda ordet ”elit” på ett sådant sätt, håller jag egentligen med Hallberg. Visserligen instämmer jag i att humanistiska studier behöver mer kvalitet än kvantitet och i att de inte måste vara ett lättare sätt att få en examen för den som bara vill ha en examen. Istället bör de locka de studenter som verkligen är intresserade av ämnet och för dem möjliggöra en akademisk utveckling genom att ställa höga krav och främja utmärkthet – vilket ju också gäller för alla andra akademiska områden. Vidare nämner skribenten att några anhängare av humaniora hävdar att man genom att studera dessa blir mer ”demokratisk”. Detta tror hon inte på och där är jag överens med henne igen. En doktorsgrad i komparativ litteratur hindrade inte den förre kroatiske premiärministern Ivo Sanader från att vara korrumperad och inte heller har en doktorsgrad i historia hindrat den förre kulturministern Zlatko Hasanbegović från att sympatisera med en fascistisk regim – för att nämna några exempel från min omgivning. Artikeln Satsa på eliten inledde begreppet elit, som blev lite av ett ledmotiv inom kursen, och jag måste erkänna att detta fått mig att begrunda begreppet. Mina första associationer till det var negativa, men efter att ha tänkt på det har jag kommit till slutsatsen att elit kanske inte alltid behöver anknytas till snobbism eller orättvisa. Det är så att några människor helt enkelt är bättre än andra i en viss roll och på grund av detta kan de sägas vara eliten i något område – vilket naturligtvis inte innebär att de är mer värdefulla som människor i allmänhet. Det är enligt min åsikt en felaktig tolkning av demokratiska värderingar som ger upphov till föreställningen att varje åsikt om vad som helst bör ha samma vikt. Givetvis är det inte innehavarens auktoritet eller ställning i sig som ger en åsikt större vikt, utan hur välargumenterad den är. Många företeelser i dagens samhälle utanför humaniora är symptomatiska för denna föreställning – exempelvis antivaccinrörelsen, som utgår från den ogrundade tron att vaccinering är farlig, och i verkligheten utsätter den barn för sjukdomar som sedan länge tycktes vara nästan utrotade i industrialiserade länder.

En annan text om humanioras och utbildningens ställning och roll som vi läste under Kulturk(r)amp var Humaniora på undantag, ett avsnitt i Leif Alsheimers bok Bildningsresan. Författaren klagar över humanioras orättvist svaga ställning och förespråkar den humanistiska bildningens vikt för ett demokratiskt samhälle. Han påpekar att den moderna utbildningen har instrumentaliserats och bara betraktas som yrkesträning, medan de värderingar som den bör utveckla hos studenter negligeras. Det som krävs är snabb genomströmning och kvantitet, vilket är skadligt för undervisningskvaliteten. Enligt Alsheimer borde utbildningen vara inte bara yrkesträning, utan också en personlig berikning, och jag stödjer hans synpunkt. Han anser att humanistisk utbildning utvecklar intellektuella och etiska kompetenser och att den därför är viktig för den liberala demokratin. Fastän jag tycker att föreställningen att humaniora gör en mer etisk är lite romantiserad, instämmer jag i att humaniora lär en att ifrågasätta sociala mönster och omgivningen och att argumentera på en abstrakt nivå, vilket är avgörande för att nya idéer ska kunna skapas. Naturligtvis behöver man inte bli en professionell humanist för att utveckla dessa förmågor, men därför är humanistisk utbildning i grundskolan och gymnasiet viktig – och lärare i humanistiska ämnen måste ju ha en examen i humaniora. Dessutom nämner Alsheimer ett begrepp från T. S. Eliots What is a classic som jag tycker om – tidens provinsialism. Det är vad som kommer att råda om humaniora negligeras – mänskligheten kommer att glömma det förflutna och insikten att de nuvarande sociala förhållandena inte är de enda som kan finnas. Detta skulle resultera i en sämre förståelse av nutiden och möjliga framtida utvecklingar.

Ett av de största temana under kursen var Carl Jonas Love Almqvist, en känd svensk författare från senromantiken och – som vi nu fick veta – en beslutsam människorättskämpe. Till en början tittade vi på ett avsnitt i SVT:s program K Special som berättade om Almqvists spännande liv. Där beskrivs han som ”Sveriges modernaste författare”, trots att han levde under 1800-talet, och det bevisas att detta epitet är välgrundat. I Almqvists läsdrama Drottningens juvelsmycke förekommer till exempel Tintomara, en karaktär som är utanför de sociala kategorierna kvinna-man, natur-kultur, människa-djur. Romanen Det går an handlar å andra sidan om två unga människor, Sara Videbeck och Albert, som på en resa lär känna varandra och förälskar sig i varandra. Vi läste romanens sjunde kapitel där handlingen kulminerar – Sara föreslår att de ska vara i ett förhållande, men att de aldrig ska gifta sig, ha gemensam egendom eller bo tillsammans. Istället ska var och en av dem tjäna egna pengar och ha ett eget hushåll, medan deras kärlek ska förbli obelastad av prosaiska bekymmer och gräl. 1839 då Det går an utkom orsakade den en skarp polemik i Sverige och en skandal, som bland annat ledde till att Almqvist förlorade sitt arbete som skolrektor. Efter det blev han journalist och fortsatte att genom sina texter förespråka kvinnorättigheter och ett mer demokratiskt samhälle. En av hans publicistiska texter – Med vad rätt sitter adel och präster på den svenska riksdagen? – läste vi också. Där kritiserar han den dåvarande ståndsriksdagen och den oproportionellt stora representation som adel och präster har i den medan de å andra sidan inte gör något för folkets bästa. Trots att Almqvist anser att adeln och prästerskapet hade fått sina orättvisa privilegier med våld, är det intressant att han inte uppmanar till våld och revolution för att avskaffa orättvisan – ”ty samhällets utveckling i lugn och fred alltid är det bästa.” Han visar att man också kan kämpa för en rättvisare värld genom kulturen. Till slut läste vi Horace Engdahls Almqvist och det demoniska ur boken Ärret efter drömmen. Där funderar Horace Engdahl på Almqvist tanke att poeten måste ”stå människor och ting outsägligt nära, och på samma gång i ett omätligt fjärran ifrån dem”, vilket gör honom en demonisk person. Med detta menas att konstnären måste vara bekant med människor och sin omgivning för att kunna skildra dem, men han måste också vara oberörd av deras olycka för att ge sig åt sin konst.

Förutom den redan nämnda dokumentärfilmen om Almqvist, tittade vi på K Specials avsnitt om konstnären Marie-Louise Ekman. Hennes verk behandlar bland annat könsroller på ett klokt och provokativt sätt.

Könet, som också är en viktig aspekt i kulturen, behandlades dessutom i några av de texter som vi läste under kursen. En av dem är Klara Johansons Sexualsystemet från 1924, som än idag låter ganska aktuell. Författaren kritiserar samhällets skarpa uppdelning av könsroller och kvinnans ojämlika ställning genom en kort berättelse. Hon berättar att hon gick till en pappershandel för att köpa ett bläckhorn. Expediten frågade henne om bläckhornet är till en dam eller en herre, men hon vägrade svara. Expediten sade inget utan började visa henne olika bläckhorn. Klara inser snart att ”kvinnliga” bläckhorn är mindre än de ”manliga” och frågar expediten om det går mindre bläck åt för damer än för herrar, vilket han besvarar med att stora bläckhorn inte får plats på damskrivbord. Författaren avslutar texten med en bitande ironisk anmärkning att hon var förvånad över att expediten utan debatt accepterade hennes sedlar eftersom man kan få veta att pengar inte är könsneutrala ”av första bästa lönereglerings kommitté”. Jag tycker att texten är mycket progressiv för sin tid och dessvärre tjänar kvinnor i genomsnitt 93 år efter detta fortfarande mindre än män.

En annan text som bearbetar kvinnorollen är Ebba Witt-Brattströms Pervers Madonna ur boken Ur könets mörker. Författaren skildrar födandet och moderskapet och deras förbindelse med kvinnlig sexualitet.

Dessutom tittade vi på två kulturorienterade program i SVT – Babel och Kobra – som i hög grad skiljer sig åt sinsemellan. Babel är inriktat på kulturen i den snävare betydelsen, eller närmare bestämt främst på en viss del av den – litteraturen. I varje avsnitt samtalar programledaren Jessika Gedin med flera författare från Sverige och andra länder om deras erfarenheter och verk. Samtalen är så vitt jag kunde se ganska ”borgerliga” och utan någon skarpare polemik, men inte banala. Dessutom finns det i varje avsnitt ett reportage och en intervju med författare från världen runt. Kobra å andra sidan behandlar kulturen i den vidare betydelsen. Varje avsnitt är en dokumentärfilm om ett visst ämne, med dynamiska reportage och en rad intressanta uppgifter. Temana är väldigt olika – från häxor till robotar och den kusliga dalen och från den inhemska kulturen i Bolivia till klimakteriet. För mig var Kobra mest intressant av de två, men jag tycker att båda är bra program vart och ett på sitt sätt, särskilt eftersom de i själva verket behandlar olika teman. Jag tror inte att sådana högkvalitativa kulturprogram finns i kroatisk teve. I kommersiella tv-kanaler finns det för det mesta bara lättittat nöje, medan allmän-TV HRT alltid är påverkat av det regerande partiet. Ett exempel på deras kulturprogram är Pola ure kulture, vars avsnitt består av några reportage och en intervju. Programmet är enligt min mening inte dynamiskt och dessutom uttrycks nationalistiska åsikter ofta i det.

Allt detta har visat att kulturen är ett väldigt komplext och mångsidigt begrepp. Dessutom är den en oundviklig komponent av det mänskliga samhället som ständigt förändras och förnyas. Därför finns det fortfarande oräkneligt många kulturella företeelser att analysera och begrunda. Detta skulle kunna leda till nya insikter och nya idéer som vi än idag behöver för att världen ska kunna bli en bättre plats.

 

Ante Petrović

Advertisements