MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Month: December, 2017

Kulturarvet i Sverige

Målet med min uppsats är att behandla kulturarvsdebatten i Sverige. Uppsatsen vill ta upp tre olika texter, ”Museichefer utan kunskap” av Ola Wong, ”Wongs anklagelser mot arkeologer absurda” av Ingrid Berg och ”Varför göra sig lustig över sanningssökande” av Per Bauhn för att beskriva debatten och kommentera argumenten. Till att börja med vill jag tala lite om begreppet kultur. Kultur är ganska svårt att definiera eftersom begreppet kan ha olika betydelser och underförstår olika objekt och aktiviteter som vittnar om människans historia och livet. Ordet kulturarv används inte bara för föremål, byggnader och fornlämningar utan också för berättelser, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer. Kulturarvet är värdefullt för samhället och det är viktigt att bevara det för framtida generationer men vissa tendenser inom kulturlivet pekar på en kulturell tillbakagång.

I sin text ”Museichefer utan kunskap” skriver Ola Wong om det materiella kulturarvet i Sverige och om museer som håller på att förstöra sina samlingar eftersom regeringen gav de statliga museerna fria händer att gallra föremål. Wong ställer om frågor varför arkeologer inte säljer föremålen och om det inte finns bättre alternativ än metallåtervinningen. Han ger Tullmuseet som ett exempel. Det är ett museum som flyttade ut på webben och säljer större delen av sin föremålssamling på Auktionsverket. Museet agerar i strid med Organisationen Sveriges museer och internationella museiorganisationen ICOM:s regler som säger att museisamlingar inte får ses som realiserbara tillgångar. Ola Wong pekar på att det i Sverige finns en misstroende mot allt som har med auktionsvärlden att göra och det är det som ligger till grund för organisationernas hållning. Enligt Ola Wong är det anstötligt att en statlig myndighet gör sig av med det gemensamma kulturarv som är så viktigt för människans liv och samhället. Han nämner två problem som han ser som orsaken till nedmonteringen av samlingarna. Å ena sidan har museerna överfyllda lager medan å andra sidan saknar många museichefer saknar kunskap och intresse för sina museer. Wong påstår att det finns en ny grupp arkeologer som inte längre gräver i marken utan ägnar sig åt samtidspolitik. De är inte längre intresserade av grävandet efter sanningen. Wong anser att nedvärderingen av kulturarvet i Sverige knyter an till den postmoderna åsikten att allt och inget kan vara kulturarv. Som genmäle till Wongs krönika skriver arkeologen Ingrid Berg texten ”Wongs anklagelser mot arkeologer absurda”. Hon håller med Wong när han säger att det finns ovärderliga föremål på svenska museer och att det finns en brist på resurser inom kulturarvssektorn. Eftersom museernas samlingar växer och museerna är överfyllda måste de välja vad de vill ha kvar och vad som ska kasseras. Berg kritiserar Wong för att politisera kulturarvsdebatten och för att ge en nidbild av arkeologisk forskning. Hon riktar kritik mot Wongs försök att hitta förklaringar till nedmonteringen av samlingarna genom att skylla på en ny grupp arkeologer som enligt honom bara är intresserade av samtida identitetspolitik. Enligt Berg insinuerar Wong att dessa arkeologer är som politiker som vill få bort samlingarna av ideologiska skäl. Hon ger en bild av arkeologerna som människor som forskar om hur kunskap om det förflutna har skapats under historien. Enligt henne är det helt orimligt att arkeologer skulle vara en del av en konspiration för att förstöra samlingar och gallra i arkeologiska föremål utifrån politiska premisser. Hon anser att Wongs påstående att arkeologerna inte längre är intresserade av att hitta sanningen om det förflutna pekar på hans bristande insyn i arkeologisk forskning. Hon ser också den politiska sidan av arkeologisk forskning och säger att kulturarvet har använts för politiska mål genom historien. Hon säger att Wong ser motsättningar som inte finns och hon föreslår att han ska sluta politisera frågan om svenska museers samlingar och lämna detta till experterna. Å andra sidan skriver Per Bauhn en text i vilken han försvarar Ola Wong. Han kritiserar Berg som raljerar med Wongs formulering om att söka sanningen om det förflutna och ställa frågor om vad som är poängen med arkeologins verksamhet om man inte är ute efter att söka sanningen. Berg kritiserar Wongs politisering men enligt Bauhn är det inte politiseringen som hon oroas av utan vem som politiserar.

Enligt min åsikt har varje författare något giltigt att bidra med till debatten om kulturarvet. Jag håller med Wong när han säger att det är betänkligt att museerna gör sig av med gemensamt kulturarv. När det gäller Ingrid Bergs text är jag lite skeptiskt eftersom hon kritiserar Wong för att politisera kulturarvsfrågan medan hon själv säger att arkeologi och kulturarvet har använts för politiska syften genom historien. Bauhn sammanfattar Wongs och Bergs texter och försvarar Ola Wong i debatten. Det som förenar alla inläggen är att det finns en brist på resurser inom kultursektorn. Jag anser att en brist på resurser inom kultursektorn inte bara är ett svenskt problem utan också ett globalt. Det är inte bara experterna som ska diskutera om kulturarvsfrågan eftersom kultur angår alla människor. Människor ska bry sig mer om kulturarvet och ge mer pengar till museer och andra kulturella institutioner. Kulturen spelar en betydelsefull roll i människans liv och i själva samhället och det är viktigt för utvecklingen.

 

Vedrana Ćosić

Advertisements

Debatt om kulturarvet

Texterna Museichefer utan kunskap – förödande för kulturarvet av Ola Wong, Wongs anklagelser mot arkeologer absurda av Ingrid Berg och Varför göra sig lustigt över sanningssökande? av Per Bauhn representerar tre röster i en större kulturdebatt som pågår i dagens Sverige. Även om centralfrågan i just den här debatten anses vara förvaring (eller, för det mesta, förstöring) av det materiella kulturarvet, är det som ligger i debattens bakgrund faktiskt en övergripande ideologifråga. Utan att nämna det uttrycker alla tre texter författarnas inställningar till normkritiken (även kallad för politisk korrekthet) som är den dominerande trenden i svensk kulturpolitik idag.

Wongs text är ett klagomål mot den nutida behandlingen av kulturarvet inom den svenska kulturvärlden. Han tar upp tre kärnproblem som plågar museiverksamhet. De första två gäller verksamhetens praktiska aspekter. Wong klagar över att museernas samlingar gallras och att ovärderliga arkeologiska föremål säljs eller kasseras på grund av brister på utrymme och resurser. Som ett exempel nämner han Tullmuseet, som idag till huvuddelen finns på nätet och vars samling till större delen såldes på Auktionsverket. Dessutom ifrågasätter Wong de nya museichefernas sakkunskap, t ex Ann Follin, som blev Östasiatiskas chef utan att ha någon “dokumenterad kunskap om Östasien”.

Till slut riktar hans kritik sig mot ”en ny inflytelserik grupp arkeologer” som tillhör den postmoderna vågen och som, enligt Wong, har ”gjort karriär på att ’problematisera’ institutioners och föremålssamlingars bristande känsla för klass, intersektionalitet, minoriteter”, en grupp som använder sin verksamhet för att kämpa mot exkluderande samhällsnormer. Han ÄR förnärmad av att de postmoderna arkeologerna använder kulturarvet och dess (nya) tolkningar för att påverka samhället, särskilt ”samtidspolitiken”. Wong hävdar att förstörandet av kulturarvet _ är en följd av ”den rådande postmoderna kunskapsföraktande åsikten att allt och inget kan vara kulturarv”. Han betonar att det måste finnas objektiva kriterier FÖR vad som är värdefullt och ska bevaras, och att ålder och historisk betydelse borde vara den avgörande faktorn. Enligt Wong ska arkeologer ägna sig åt sin verkliga, ursprungliga verksamhet – ”grävandet efter sanningen om det förflutna”.

Samma krav  ställs av Per Bauhn som går starkt till attack mot ”de postmodernistiska kadrerna” och dess ”ideal[…] om det politiskt korrekta”. Han ifrågasätter meningen med hela den arkeologiska verksamheten om den inte kan komma till några konkreta svar om vad som är sant eller inte. Bauhns resonemang är utnött och påminner om dagens politikers populism. Han gör finansieringen till en del av debatten – om verksamheten inte är till allmänhetens nytta genom att belysa det förflutna på ett i möjligaste mån klart och begripligt sätt, varför ska det finansieras med skatter som alla medborgare betalar?

Men finns det verkligen en bestämd sanning som man kan nå fram till genom det arkeologiska arbetet? Innehåller arkeologiska föremål ”en inneboende sanning” som man kan upptäcka? Ingrid Berg säger emot. Inget ”faktum”, åtminstone inte inom humaniora, kan anse vara bestämt i den postmoderna världen. Att stå utanför ideologin är omöjligt. Allt vårt vetande konstrueras i en kontext under påverkan av något slags politik. Våra föreställningar om det förflutna byggs under en process av selektion, inkludering och exkludering. Under historiens gång har man valt att betona eller förtränga olika perspektiv i enlighet med ”rådande samhällsklimat”, vilket har påverkat hur museisamlingarna skapats och vistats upp. Idag är vi medvetna om detta, men det betyder inte att vi kan undvika ideologi.

Vad som skiljer nuet från det förflutna är att den rådande samhällssynen idag är en som förespråkar mångfald. I sin verksamhet försöker arkeologer ”ge en komplex bild av det förflutna, utan att låta gamla normer diktera berättelsen”. Sanningen kan aldrig upptäckas – det är människor som skapar den. Det minsta vi i så fall kan göra är att vara medvetna om vad som ligger under hela processen och försöka hantera den på ett omfattande, inkluderande sätt.

 

Anamarija Tkalec