de – dem – dom

I artikeln som vi läste skriver Ola Karlberg, lärare på Wendelsbergs folkhögskola, om problem som uppstår när det gäller skillnaden mellan de och dem. Hans huvudtes är att skriftspråket måste anpassas efter talspråket. Det gjorde man förr och det ska man göra i framtiden. Som exempel ger han den gamla formen av ordet vilken och verbens pluralformer vi är som var hvilken respektive vi äro som förlorat sitt initiala h– respektive sitt slutliga –o. Enligt Karlberg borde man skriva dom eftersom både de och dem uttalas så. Efter att ha letat efter några exempel på nätet kan jag förstå vad Karlberg menar. Jag besökte sidan blogg.se och efter bara tre klick hittade jag ett par fel.

En bloggare skrev dem i stället för de:
“Så tanken är att lampan ska upp nånstans på väggen till slut. När jag komponerat ihop den med dem andra sakerna;) Kostade bara 99,90! och finns i flera färger.” (sista stycket på
http://lisajungqvist.blogg.se/2018/march/in-the-ocean.html )

och den andra skrev bara dom:
“Ägnar mina kvällar åt rehabliteringsträning istället för montering som gör att jag får ännu mer värk i min rygg. Jag kommer även få en ny röntgen på mina lungor i början av Mars. Fortfarande samma förändringar som dom vill följa upp” (sjätte raden i andra stycket på
http://stulentid.blogg.se/2018/february/pinsamt-hos-sjukgymnasten.html ).

Och det här var bara de två första bloggsidorna som jag hittat vilket innebär att det är en vanlig förekomst. Jag håller med Karlberg när han säger att språket ständigt förändras och att skriftspråket borde följa talspråkets tendenser men jag tycker inte att detta att byta de och dem mot dom är samma sak som att ta bort h– från hvilken. De och dem har olika betydelser medan ett initialt h– här eller där inte spelar någon roll. Danskan och norskan har behållit h– i hvilken och jorden har inte gått under. Att skrota de och dem skulle betyda en förändring av alla personliga pronomen och deras objektsformer. Det skapar inte någon logik att ha jag/mig, du/dig och så vidare, och sedan bara dom. Att kunna skilja på de två pronomina visar också att man är duktig och har en viss språklig förmåga. Ett språk borde inte vara lätt utan precist och klart, särskilt om man är infödd talare, och därför tycker jag till exempel att det är bättre att ha kasus än att inte ha det. Karlberg nämner också Olle Josephson, en professor i svenska som tycker att man bara borde skriva de. Han är inte nöjd med Josephsons åsikt och säger att det är “en form som inte har någon koppling till dagens talspråk”. Kanske är det så men jag tycker i alla fall att Josephsons förslag är bättre än Karlbergs. Till sist skulle jag vilja lägga till att det är ganska roligt att Ola Karlberg dissar de och dem men skriver någon när det, enligt hans funderingar, borde vara nån.

 

Dominik Bunjan