Identitetspolitik och konstnärlig frihet

by mojuppsats

Det är aldrig lätt att vara i minoritet. Oavsett situationen –  om du intar en hård attityd till ett tema i en debatt eller är en ung syrisk flykting i Tyskland under protesten mot invandringspolitiken i Chemnitz 2018. Det är aldrig lätt att känna sig värdelös, att bli marginaliserad och förödmjukad bara därför att du inte har samma hudfärg eller sexuell läggning som majoriteten, att du är en kvinna i en manlig värld eller inte delar majoritetens politiska värderingar. Majoritetens uppgift är att ge trygghet åt minoriteten, men ibland gör majoriteten det rakt motsatta! Att indela samhället i olika fack på grund av tillhörighet till en viss grupp eller flera är inget sätt att skydda minoriteter. Det är inte att undra på att människor som känner sig marginaliserade, fördömda och förolämpade letar efter stöd och erkännande. Problemet uppstår när de bara får stöd hos människor med samma bakgrund.  Så skapas en pragmatisk trygghetsgivande intressegrupp som snart separeras från resten av samhället.

Enligt Wikipedia[1]är identitetspolitik ”politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en socio-kulturell grupp i syfte att bevara denna grupps särställning och stärka dess intressen.” Termen skapades under 1960-talet för att ge röst åt alla grupper som kände sig missnöjda  med sin ställning i samhället. Den låter alltså som ett bidrag till kampen för minoritetens rättigheter trots att alla institutioner borde vara opartiska, neutrala och behandla alla människor som jämlika. Under de senaste åren har vårt samhälle blivit präglat av grupptillhörighet och flera människor intar extremare positioner när man pratar om identitetspolitiken. Begreppet blev ett medel för att dela upp folket i olika biologiska, kulturella, religiösa eller etniska grupper. Den här generaliseringen slutar inte vid uppdelningen av människor. Man har definierat grupptänkande dvs. vilka åsikter medlemmar av olika grupper ska företräda. Det finns ingen skillnad mellan en persons egen identitet och hans/hennes gruppidentitet – de har blivit samma sak. Människor måste alltså begränsa sin ståndpunkt eller sitt tänkande rörande saker som de själva upplevt. Det gäller både för majoriteten och minoriteten.

Några extremister påstår att ”det är bara kvinnor som får kämpa för kvinnors rättigheter, bara homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner som får beskriva våld mot på hbtq-grupper, bara svarthyade personer som får prata om rasism och bara invandrare som får skriva om attityder till flyktingmottagande. Jag tycker att det här inte stämmer.

Jag har sett alla avsnitt av Jonas Gardells miniserie i tre delar. ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en hjärtknipande kärlekshistoria om två unga pojkar. Rasmus är från Värmland, där han blivit förödmjukad och plågad av kamrater hela sitt liv. Han åker till Stockholm för att få vara sig själv. I Sveriges huvudstad träffar han Benjamin, en väluppfostrad pojke, ett Jehovas vittne som försöker att sprida sin tro genom att göra hembesök. Det blir kärlek vid första ögonkastet. ”Gardells penna tecknar bokens personer som ett slags flyktingar, som alla varit tvungna att lämna hemmet för att komma hem.”[2]Samtidigt ger Gardell inblickar i det urbana Stockholm  under 1980-talet och skapar en väldokumenterad samhällsskildring. Gardell har nämligen studerat homosexuallitets historia, pratat med människor i aidsvården och många hbtq-aktivister. I hans böcker ”Torka aldrig tårar utan handskar” lyfts en viktig samhällsfråga upp som inte blivit diskuterad tidigare. Mina frågor låter: hade en heterosexuell person också kunnat skriva en romantrilogi som handlar om en kärlekhistoria mellan två homosexuella på 1980-talet? Och om en heterosexuell författare verkligen gjorde det, skulle hans bok vara lika effektfull som Gardells? Är det inte varje minoritetsmedlems önskan att bli godtagen, accepterad, integrerad? Att hans eller hennes röst bli hörd oavsett personen som skapar rösten?

Vilken tur att det finns konstnärlig frihet! Vilken tur att det finns massor av konstnärer som skapar hela nya fantastiska världar och uttrycker sig och sin omgivning så att de lär oss viktiga saker om jämställdhet, jämlikhet, frihet, respekt, vänskap, kärlek, och till slut om livet självt. Det är konstnärer som möjliggör att rösterna från alla som kanske är rädda eller osäkra på sig själva blir hörda! Det är konstverk som visar oss att en människa är mycket mer än bara kön, sexuell läggning, religionstillhörighet, ras, klass, etnicitet, politisk värdering, ålder eller kultur. Jag tycker att den extremistiska identitetspolitiken faktiskt är våld mot människors identitet och jag kommer aldrig att vilja reducera mig til bara en enda av min unika personlighets många olika aspekter.

 

 

[1]https://sv.wikipedia.org/wiki/Identitetspolitik

[2]Paulina Neuding SvD Torka aldrig tårar utan handskar. 1.Kärleken. Gardell arg och angelägen

 

Karla Žban