Identitetspolitik och konstnärlig frihet

by mojuppsats

Idag har samhällena runt om i världen kommit att präglas av identitetspolitik och det anses som något normalt. Människorna i samhällena delas in i olika grupper på grund av ras, kultur, etnicitet,  kön eller religion. De anser att det kan hjälpa dem att kämpa för att få ytterligare rättigheter. De ser inte eller vill inte se att identitetspolitik har många nackdelar för ett samhälle som på detta sätt splittras. Identitetspolitik orsakar förlusten av gemenskap mellan medborgare i ett land som ser sina identiteter bara inom de grupper de tillhör. Deras åsikter är i förväg bestämda beroende av gruppen de tillhör och de kan inte tänka annorlunda. På detta sätt begränsar identitetspolitiken ens rättigheter att uttrycka sig och följaktligen kan vi se att den på ett visst sätt är paradoxal: i stället för att ge fler rättigheter tar den bort dem.

Förr använde man identitetspolitik för att uppnå rättigheter för minoritetsgrupper. Den var ett verktyg för att förbättra samhället och att få det att erkänna minoritetsgrupper och deras plats och värde inom ett samhälle, även om det samtidigt splittrade det. Men ändå hade det mer fördelar än nackdelar. Dessutom visste människor som var förtryckta på grund av ras, kön eller religion inte hur de skulle försvara sig ensamma och kräva mer för sig och sina kamrater. Det är alltid svårare att kämpa när man är ensam. Men när människor organiseras i grupper är de självsäkrare och får styrka för att ändra sin omgivning. Då tas de på allvar. Då förändrar de samhället och skapar i det en plats för sig. Men det var då och idag använder man identitetspolitik inte för att bekämpa förtryck utan mer för att splittra samhället och skapa en mall där en person kan placeras. Det verkar som om det fanns ett ständigt ökande behov av att placera andra människor i grupper och därigenom bestämma deras värde och gissa deras åsikter. Om du inte vet vilken grupp en person tillhör då är denna person farlig eftersom du kan inte ana dess avsikter. Du känner att det är nödvändigt att placera den i en kategori; personer kan inte bara vandra i världen ensamma utan att deklarera sig som medlemmar av någon grupp. Det är oacceptabelt. Därför skapar människor grupper även när det inte behövs; för att lättare begripa sin omgivning.

Ett av många problem som dyker upp när det gäller identitetspolitik är också omöjligheten för en person att uttrycka sina åsikter om de inte stämmer med de åsikter som hela gruppen har. Man betraktas inte som en individ med sina egna värderingar utan som en del av helheten som inte kan skilja sig från andra delar. Till exempel, om någon kom som invandrare till Sverige med sina föräldrar när hen var ett barn, så får hen inte säga något emot mottagande av invandrare. Det tas inte till hänsyn att hen var ett barn som inte valde att vara invandrare och att hen kanske inte är emot invandrarmottagandet utan bara propagerar för försiktighet när det gäller invandrare. Nej, hen måste helt och hållet stöda invandringen. Det är idag ett allvarligt problem som dessutom påverkar ett annat område och detta är konstnärlig frihet. Många anser att en konstnär bara borde skapa ur sina verkliga erfarenheter och upplevelser. Att en man skriver om kvinnor och problem som finns omkring dem på grund av att de är kvinnor är förbjudet ur identitetspolitikens synvinkel. Det kan bara en kvinna göra. En konstnär får inte vandra för långt borta från gruppen hen tillhör när hen skapar sin konst. Det är en stor begränsning för konstnärer och det borde inte stödas. Varje person borde ha en möjlighet att välja vad och på vilket sätt hen ska prata och varje konstnär borde ha en rätt att välja vad och på vilket sätt hen ska skapa. Vi begränsar konsten om vi beordrar hur den ska se ut med hänsyn till vem som skapar den.

En författare kan vara mycket skicklig på att skildra olika händelser, problem och drag som karakteriserar en grupp som hen inte tillhör och att inte tillåta hen det är att slösa bort hens talanger. Varför skulle inte en man kunna skriva om kvinnor och på detta sätt kämpa för deras rättigheter, eller en vit person om de svarta, eller en heterosexuell om homosexuella? Javisst kan det vara svårare att skriva om en grupp som man inte tillhör eftersom man inte har erfarenheter som är, som några tror, behövliga för att kunna skriva en bra och autentisk historia som gäller denna grupp, men man kan alltid undersöka och intervjua dem som vet mer på grund av att de är i denna grupp. En konstnär betraktar ofta sin omgivning försiktigt och detta hjälper hen också att kunna skapa ett konstverk vars innehåll inte har något att göra med henserfarenheter. Däremot visar oss Gardells böcker och film å ena sidan att det är lättare att skapa ett verk när man gör det ur sina egna upplevelser. Därför att han är  homosexuell var det mycket lättare för honom att skriva om homosexualitet än det skulle ha varit för en heterosexuell person. Han kunde överföra vissa känslor mycket skickligare och tydligare eftersom han upplevt dem och uttrycka klart och starkt sin ilska och besvikelse över hur homosexuella behandlades eftersom han är en av dem och han drabbades personligen av denna dåliga behandling. Å andra sidan undersökte han också mycket om hur det var med aids och homosexualiteten i 1980-talet för att obehindrat kunna berätta sin historia.

Till slut vill jag understryka vikten av utforskande och vilja när det gäller konstnärlig frihet. Om man är en skicklig konstnär och har vilja att undersöka och skapa ett konstverk som går emot identitetspolitiken, så borde man ha rätt att göra det utan några gränser. Verkliga konstnärer som inte tillhör en viss grupp kan skapa lika bra som en konstnär som tillhör denna grupp, det tror jag starkt på.

 

Jelena Blažević