Identitetspolitiken och konsten

by mojuppsats

Maya Svensson heter jag och jag har bott i Sverige i 21 år. Min mamma är svenska, min pappa är svensk. Jag är också svenska. Min mamma talar svenska, min pappa talar svenska. Jag talar också svenska. Jag har vänner som är svenskar. Vi gillar samma musik och vi köper kläder på samma butiker. Jag är intresserad av svensk politik och jag röstar på Socialdemokraterna. Jag känner inte till den politiska situationen i Uganda. Men jag föddes i Uganda. Jag är adopterad. Min mamma är vit, likaså min pappa.  Och jag är en svart flicka. Som kommer från Sverige, inte från Uganda.

Maya heter jag och framför allt är jag författare. Aldrig har min hudfärg påverkat min självbild eller någon annans bild av mig. Alltid har mina ord varit starkare än mitt utseende och mina välformulerade tankar viktigare än mitt svarta hår som har alltid stickat ut bland alla blondinerna. Aldrig har jag ansett mig som någon som inte tillhör hemma i det svenska samhället, men jag började grubbla över detta när min tredje roman publicerades.

Jag konfronterades med några obehagliga kommentarer. En ung, vit och svensk pojke var romanens huvudperson. Han var en atypisk tonåring – han gillade inte fester och sprit, han hade byggt sin egen värld där han skrev dikter och funderade över livet, där han försökte förstå sig själv, sin kropp och orsaken till hans sympati för pojkar.

”Hur kan en flicka förstå en mans känslor, särskillt då homosexuella tankar? Varför skriver man om saker som man inte upplever själv? Afroamerikaner skulle skriva om sin egen kultur och sina rättigheter – det är omöjligt att de på rätt sätt förstår varför en svensk kille vantrivs här. ” – hörde jag.

Hur kan det bli så att ”människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i” (K. Malik, ”Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser”)? Många människor identifierar sig inte med andra som tillhör deras så kallade identitetsgrupp. Jag identifierar mig inte med afrosvenskar från Uganda, utan med svenskar som jag har umgåtts med i hela mitt liv. Är den biologiska kategorin verkligen något viktigt i detta fall? Eller religion? Om mina föräldrar tror på Gud och bara på grund av detta står det på ett papper att jag är katolik eller protestant eller muslim – betyder det att jag verkligen ingår i denna religösa grupp? Eller, om jag är en riktig troende men finner t. ex. uppfattningen om de homosexuella fel, kan jag då kallas för en riktig troende? Jag tycker att varje person är mer än bara en del av den grupp som hen tillhör, och därför får man ha sina egna åsikter, även om de inte motsvarar de åsikter som hela gruppen har. Varje person räknas som en enhet, inte som en del av något annat, något större eller något ”viktigare”. Varje person har rätt att uttala sig och att prata om sina synsätt. Varför får jag bara skriva om de saker som gäller min identitetsgrupp? Jag är en person som inte är rädd för att uttala sina åsikter. Och jag tycker att man får uttrycka sig – det spelar ingen roll om man pratar om sig själv eller om ”dem andra”.

Har du tittat på ”Skam”? Det är en norsk teveserie som skildrar viktiga problem som tonåringar upplever. Problem med pojkvänner, svårigheter att balansera mellan religiöst liv och icke-religiösa vänner, men också en homosexuell pojkes tankar förekommer i serien. En kvinna, Julie Andem, regisserade den och det är helt onödigt att kommentera att hon inte borde skildra sådana problem bara eftersom hon inte hade upplevt varje situation själv.

Jag vägrar leva i sådan värld där människan betraktas bara som en del, inte som en helhet, där man inte får uttrycka sig bara på grund av vilken identitetsgrupp man ingår i. Du måste fråga dig själv – i vilket slags värld vill du leva? Hur bör man agera för att ändra världens bild av problemen som jag har beskrivit? Hur kan jag själv påverka förändringarna? Är inte du mer än ditt utseende och ditt ursprung? För jag vet att jag är det. Och varje person bör tänka så.

 

Martina Klobučar