Strindberg och hans eviga arv

Ibland kan det ta många år innan man märker det som är vackert, det som är värdefullt. Storhet kan ofta passera förbi oss utan att vi märker den. Det kan vara svårt för våra svaga ögon att anstränga sig och gripa skenet innan det försvinner. Vi alla vet att historien är fylld av framstående författare och konstnärer som blev berömda långt efter sin död. De skapade underbara verk under sina liv, men inte förrän de var borta började människor värdera deras skapelser. 

Och det var det som nästan hände med den store författaren Strindberg och hans verk. Det är nästan omöjligt att föreställa att en så utomordentlig skapare kunde ha förblivit lika okänd och obemärkt som han var i början av sin karriär. Men mänskligheten är blind och de som är tysta och inte riktar andras uppmärksamhet mot sig kan passera oupptäckta. Visserligen måste det faktumet ha irriterat Strindberg och fått honom att vilja ge upp och lämna allting, men ändå fortsatte han att arbeta oförtrutet och skapa sin magi. Jag tror att det var det inre behovet av att skapa något, att uttrycka sig, att lägga fram sin själ på papper som drev honom att fortsätta, det behovet som man kan upptäcka hos alla de främsta skaparna, och det är tur för oss att det var så. Om han hade gett upp, skulle vi idag inte ha hans underbara verk att beundra och mänskligheten skulle vara mycket fattigare än den är.

Tack vore sin talang och sitt framhärdande blev han känd och beundrad. Han nådde det självförverkligande som han letade efter, och hans verk visar att han förtjänade det. Ett av verken som visar det är Giftas, en novellsamling där han skriver om förhållandet mellan man och kvinna och skildrar äktenskapet som han ser det. Något som kanske kan störa en gällande denna novell är hans inställning till kvinnor, vilket kan ses bäst i förordet till den andra delen av boken. Där uttrycker han sin uppfattning att kvinnor borde stanna hemma och uppfostra barn medan det är mäns uppgift att försörja familjen. Den moderna kvinnan är för honom en källa till det onda i världen och hon skapar en ovälkommen obalans. ”Nu kommer en annan bedrövlig sida av kvinnans urartning. De vill ej föda barn, säger de. Gott, men de vilja gifta sig. Det vill säga: de vilja åtnjuta mannens försörjning utan att uppfylla de plikter som underhållstagandet medför. Det är ju bedrägeri!”, skrev han. Det kan vara svårt om inte omöjligt för en kvinna från 2000-talet att förstå Strindbergs åsikter om kvinnor och att acceptera hans påståenden, så jag ska inte försvara honom, men man kan trots allt inte förneka att hans sätt att skriva var enastående. 

I Giftas använder han sin talang till att skildra äktenskapets förbannelse för oss: alla moderna äktenskap är dömda att misslyckas. De enda lyckliga och äkta äktenskapen är de där mannen är familjens förvaltare som beslutar och kvinnan uppfostrar deras barn, det är det enda sättet att leva i harmoni. Men det sätt som Strindberg beskriver det på är förnämligt: till exempel, i novellen Tvekamp börjar han med beskrivningar av en man och en kvinna som träffas, pratar och förälskar sig i varandra. Deras historia är annorlunda än andra pars och ingjuter ett hopp om att kärlek finns, en himmelsk kärlek som inte är baserad på triviala drag som fysiskt utseende eller styrka. De är undantag i en värld där det naturliga urvalet gäller, där de starka och de granna har rätt. Två vackra och unika själar som fann varandra. ”Det finns materialister som säga att kärleken icke skulle finnas om det ej fanns två kön, och de våga påstå att den sinnliga kärleken räcker längre än den andra. Kan man tänka sig något så lågt, så djuriskt att i den älskade endast se ett kön.” De två gifter sig och börjar sitt gemensamma liv men hoppet som skildrades i början av novellen bleknar så småningom bort. Verkligheten kommer och kärleken och drömmarna försvinner. Deras äktenskap förvandlas till en evig kamp om makt där bara en av dem kan vinna. Till slut erkänner de att det aldrig har funnits kärlek  i deras äktenskap och att det är omöjligt att ha en osinnlig själslig kärlek utan den sinnliga som grund: ”Det var trist och det var oskönt förhållandet mellan makarna, ty kärleken hade ju aldrig funnits där; den friska starka naturdriftens oreflekterade grund saknades, och det var ett äckligt konkubinat baserat på den egoistiska vänskapens lösa kalkyler.” Strindbergs sätt att övertyga oss om att deras kärlek är äkta och senare att visa oss att den aldrig har varit det är storartat. När man läser novellen kunde man i början vara säker på att den kommer att vara en historia om en stor och ren kärlek, men senare förvandlas denna kärlek obemärkt till hat. Drömmarna ersätts av verkligheten på ett så naturligt sätt att vi knappast märker förändringen. När man anländer till slutet har man en känsla av att handlingen utspelat sig på det enda sättet som det kunde utspela sig på och att ett annat slut inte vore möjligt. Allt är som det borde vara. 

En annan novell där Strindberg visar hur ståtliga vanliga ord kan vara, om man vet hur man ska kombinera dem, är Ett halvt ark papper. Där beskriver han på två sidor två år av en mans liv. Mannen förbereder sig för att flytta och finner ett halvt ark papper med anteckningar ur sitt liv. Dessa anteckningar för honom och oss genom hans liv med all dess glädje och sorg. På ett liknande sätt som i Tvekamp börjar novellen positivt och med hoppet, men igen förvandlas detta hopp långsamt till smärta med bara några ord: begravningsbyrå, kista (av stoft). Med dessa ord slutar texten på pappersarket men smärtan förvandlas igen till hopp när vi läser de två sista raderna i novellen: ”Han var icke böjd, när han gick ut, han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!” Strindbergs skicklighet att genom få enkla ord uttrycka en stor sanning får oss igen att tappa andan, stanna upp och bara njuta av hans konststycke. Då blir man säker på att han aldrig kommer att bli glömd.

 

Jelena Blažević