Kulturk(r)amp

Kulturarvet. Kulturell appropriering. Mångkultur. Kulturkrockar och kulturmöten. Tittar du på en tidnings debatt- och opinionssida, så hittar du utan tvekan några av dessa ord. Även om man skulle kunna påstå att människan idag är besatt av det tekniska och det materiella, är kultur och identitet fortfarande bland de högst aktuella debattämnena. På förra årets Kulturk(r)amp stod just sådana, samtidigt eviga och tidsaktuella, kulturfrågor i fokus.

Vi inledde kursen med en teoretisk diskussion om komplexa fenomen som kultur, konst och humaniora, för att försöka få fram meningen bakom dessa begrepp och hur man uppfattar och värderar dem i dagens värld. Detta blev vår utgångspunkt för den ”kulturresa” som vi gjorde under resten av kursen genom att läsa kritiska, konstnärliga och tidningstexter samt titta på en del kulturprogram producerade i Sverige.

Vi tittade på Louisiana Channels program om författare som pratar om hur de förtrollades av böckernas ”magi”. För de flesta hände det när de var små barn och fick sina första böcker från föräldrarna. Kärlek till läsandet ledde till att många började skriva själva. Det var så för Kerstin Ekman, författare och tidigare ledamot av Svenska Akademien, som lånade böcker av sin far. I sitt avsnitt pratar Ekman om den starka kopplingen mellan svensk litteratur och Sveriges naturlandskap. Enligt henne står svenska författare ”närmare natur”, Något som kan bidra till den svenska diktningens melankoli. Jag valde dessutom att titta på avsnittet av Jonas Hassen Khemiri. Likt Ekmans började hans kärleksaffär med böckerna när han var väldigt ung, och han upptäckte ”böcker för vuxna” på ett av Stockholms stadsbibliotek. Läsandet tillät honom att lära känna andra världar, där han verkligen kunde leva. Khemiri säger att han blev beroende av läsandet – av böcker av författare som Nabokov, Faulkner och Hesse, böcker som, enligt honom, kan förstöra en. Idag kallas Khemiri för ”sin generations starkaste röst” och han förmedlar följande budskap: ”läsandet måste vara farligt”.

Ett annat program som vi tittade på var Babel, som ägnar sig åt litteraturen och händelser inom litteraturvärlden. I flera avsnitt diskuterade man den då aktuella skandalen som skakade Sveriges kulturvärld och blev orsaken till en kris inom Svenska Akademien. Svenska Akademiens kris blev till Nobelprisets kris när, för den första gången på 70 år, ett beslut fattades att inget pris i litteratur skulle utdelas detta år. Krisen var ett ämne som vi diskuterade mycket under kursen, och ledde till ett intressant debatt om det moraliska i konsten (”Kan en omoralisk konstnär skapa god konst? Vem är det som kan bedöma konst?”) samt det förtroende som man känner för prestigefulla kulturinstitutioner och mytologiseringen bakom deras verksamhet.

Vår nästa diskussionspunkt var programmet Liv och Horace i Europa – den nya resan, där “två av Sveriges mest tongivande kulturpersonligheter” serieskaparen och programledaren Liv Strömquist och akademiledamoten och författaren Horace Engdahl, ger sig iväg på en ”bildningsresa” genom Europa och besöker sex resmål som Strömquists valt. Ett genomgående tema är i alla avsnitt människans önskan att skapa ”paradis på jorden”, och alla platser som Liv och Horace besöker är ett försök till detta. Man märker dessutom en stark feministisk inriktning i Strömquists val av resmål, för att de flesta avsnitt har i sitt fokus starka kvinnliga figurer. I Capalbio besöker de Niki de Saint Phalles fantastiska och fantasifulla Tarotpark med skulpturer som skapades för att konstnären ville återta kvinnokroppen. Dessutom pratar de om Artemisia Gentileschi, en barockmålare som under 1600-talet undergick en sju månaders rättegång efter att ha anklagat sin mästare för våldtäkt. Under rättegången utstod Gentileschi anklagelser om sin moral och även tortyr, och hennes lidande avspeglas i mästarinnans mest berömda verk: Judit dödar Holofernes. Under besöket i Villa Diodati i Geneve pratar de om ”litteraturhistoriens skandalomsusade världsstjärnor”, Lord Byron, Mary och Percy Shelley, och deras moderna idéer om romantiska förhållanden och fri kärlek. I Moskva tittar de på den mytomspunna ikonen Gudmodern från Vladimir och diskuterar Aleksandra Kollontaj, som Var bolsjevik, minister i Lenins först regering samt ambassadör i Sverige, och hennes idéer om det goda samhället och kvinnobefrielse som skulle uppnås genom kollektivisering av familjelivet. Till slut kommer de till St. Ives, där Virginia Woolf bodde på Talland House och där hon fick inspiration till sin roman ”Mot fyren”. Kulturresan avslutas med följande slutsats: ” Livet handlar om en enda sak: att skapa något vackert här och nu.”

Och apropå kvinnor i kultur ägnades en större del av kursen åt den svenska litteraturkritikern Klara Johanson. Vi läste både hennes egna texter och texter om henne. K.J., som hon ofta kallas, var en ”lesbisk föregångskvinna”. I Carina Burmans biografi över Klara Johanson läste jag om hennes kärleksrelationer med dåtidens kulturkvinnor, till stor del samlade runt Fredrika Bremer Förbundet, en av Sveriges äldsta kvinnoorganisationer. Publicisten Ellen Kleman, som K.J. kallade för Choice, den ”utvalda”, var hennes livskamrat, men “i den erotiska generositetens namn kunde man unna andra glädjen av sin livskamrat”, och så ingick K.J. i ett förhållande med skulptrisen Sigrid Fridman, som hon försvarade i det offentliga debatten om hennes konst. Fridman skapade statyer av både K.J. och Frederika Bremer, författaren vars brev K.J. samlade och publicerade. När det gäller K.J.:s egna skrifter, läste vi Sexualsystemet från boken Kritik, en text där hon skriver om ”den allmänna sal för könsbesatta som kallas kulturvärlden”. På ett ironiskt men dagsaktuellt sätt skildrar hon, i en anekdot från en pappershandel, den moderna fixeringen vid kön som gör att ”neutrala föremål […] förs inte längre i handel”. Hennes kritik av könsroller som påverkar livet även i dess mest triviala aspekter visar att K.J. var en människa som gick före sin tid.

Det som jag anser var bäst med kursen var dock hur mycket vi själva fick ”styra” den, både i diskussionerna och när det gäller innehållet. SVT Edit är ett program där ”populärkultur möter samtidens stora frågor”, och efter att jag föreslagit det, tittade vi på programmet Cherrie: Ut ur mörkret, som i tre korta avsnitt ger en mångsidig bild av den somalisk-svenska sångerskans liv, karriär och konst. År 2016 gjorde Cherrie ett genombrott inom R&B-världen med sin första skiva Sherihan, som samtidigt är en hyllning till och en klagosång över förorten Rinkeby, där hon växte upp. I sina sånger skildrar Cherrie den tuffa förortsvardagen och belyser olika problem de som bor i svenska storstäders förorter brottas med dagligen. Hon tar starkt ställning mot hopplösheten och brutaliteten – Cherrie vill bli den förebild som saknas i förorten och uppmuntrar andra att ta sig ut ur dess mörker som hon gjort. Våldet och fattigdomen i förorterna är självklart ett komplext och systembetingat socioekonomiskt problem som kräver mer än musik för att lösas. Men vad Cherrie står för är en positiv representation av Rinkeby och dess invånare, en ny röst som berättar om både sorgen och hoppet och, trots allt, en framtidstro.  Och även i den cyniska världen där vi lever idag, finns det fortfarande många som tror att musik, och konst i allmänhet, kan förändra världen.

Till kursen bidrog vi förutom detta med våra föredrag, som vi höll om nya kulturella fenomen som youtubare och ”cancel culture” samt ”sensitivity readers”. Vi fick undersöka nya företeelser inom kulturvärlden och sedan diskuterade vi temana inom kursens kontext. Dessutom fick vi uppgiften att intervjua en person som var kopplad till kulturvärlden och ställa samma frågor som vi behandlade i kursens början. På den sista lektionen höll vi ett kort anförande om detta.

För mig var Kulturk(r)amp bland de mest intressanta kurser som jag fick ta under mina studier. Temaurvalet var brett och ämnena diskuterades ur många vinklar och aspekter. Under kursens gång har vi studenter undergått ett slags bildningsresa som utvidgade våra kulturkunskaper, både när det gäller den rent teoretiska uppfattningen och den verkliga kulturvärlden i Sverige.

 

Anamarija Tkalec