Kallocain – kapitel fyra

by mojuppsats

Kapitel fyra kan betraktas som den första riktiga vändpunkten i boken – Leo är upphetsad över att äntligen ha en chans att testa sitt kallocain. Det enda som förstör hans glädje är Rissen, som tilldelats honom som kontrollchef och som har till uppgift att övervaka Leos experiment. Jag måste erkänna att det var först efter en djupare läsning av detta kapitel som jag såg en riktig bild av båda karaktärerna, det vill säga deras olika syn på det samhälle där de lever. I början trodde jag att Leos misstänksamhet mot Rissen härstammade från hans rädsla för att Rissen skulle avslöja hans negativa attityder gentemot staten. Jag var övertygad om att Leo hade låtsats vara en större anhängare av staten än han egentligen var, för att motbevisa tvivel om hans eget missnöje med staten, något som kanske kunde utläsas av hans tal på Ungdomslägrets avskedsfest. Men efter en närmare läsning insåg jag att Leo inte hade låtsats. Han hade verkligen fortfarande trott på de idéer staten främjade, främst idén att en individ skulle offra sig för statens välfärd. Och han trodde att alla medlemmar i samhället verkligen var glada över att kunna bidra till samhället som helhet, och att det bara fanns några falska sympatisörer som var missnöjda med systemet. Han trodde att han skulle hjälpa till att upptäcka statens fiender med sin nya uppfinning – kallocain. Redan med den första försökspersonen fick Leo ett oroande erkännande. När han fick en dos kallocain, sade mannen utan tvekan hur missnöjd han verkligen var och påpekade alla svårigheter försökspersoner i Frivilliga offertjänsten måste hantera. Leo blev arg och frågade mannen varför han gått med i tjänsten alls om han var så missnöjd. Denna tjänst, till skillnad från de andra, var frivillig. Mannen svarade:

„Visst gick jag själv – men inte visste jag att det var som det var. Nog trodde jag det var att lida – men på ett annat sätt, ett högtidligare sätt – och att dö – men på en gång, och i hänförelse. Inte dag och natt tum för tum. Jag tror det vore skönt att dö“.

Efter att kallocainet slutat fungera kände mannen otrolig skam, men också rädsla och hjälplöshet. Han erkände att han hellre skulle välja döden än livet i en sådan stat. Rissen tröstade mannen och sa till honom att de inte skulle berätta för någon vad han hade sagt. Leo blev förvånad över Rissens handling. Han trodde till och med att Rissen testade hans lojalitet. Men det var inte på grund av det som Leo uppförde sig som han gjorde. Han hade ingen sympati för mannen, dessutom kände han stark avsky mot honom. Leo betraktade honom som en feg och en otacksam person. Men det som störde honom mest, även om han inte var medveten om det vid den tiden, var avund. Han avundades mannen att han trots allt återigen kunde, åtminstone för ett ögonblick, uppleva den ungdomliga entusiasmen från den dagen då han hade anmält sig till Frivilliga offertjänsten:

„Jag vet ännu i dag, att jag talade högdraget och överlägset. Saken var den, att jag oförhappandes fått en bestämd motvilja mot min första försöksperson. Skäl till en sådan inställning tyckte jag mig ha tillräckligt: fegheten och den själviska ansvarslösheten, som han dolde under en mask av mod och offervilja, när han var medveten om att hans chefer ville ha det så. Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet! Gällde det bemantlad feghet, såg jag ju själv, hur vidrig den var, även om jag inte märkt det då det gällde bemantlad sorg. Vad jag däremot inte klart såg, var en annan orsak till min avoghet, en som jag först senare har upptäckt och förstått: återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick… Hans korta extatiska vandring till ungdomslägrets propagandakontor den dag han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten – ja, den avundades jag honom“.

Leo verkar under någon tid ha känt att den verkliga bilden av samhället inte var en riktig reflektion av vad staten propagerade för och vad han trodde på, men han kunde inte erkänna det för sig själv vid den tiden. Han kunde inte möta den dystra sanningen som en del av honom kanske redan visste. I en mening från detta avsnitt säger Leo att han var så hjärntvättad att han blev känslomässigt förlamad: „Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet!“ På så sätt låter han oss veta att saker har förändrats. Han bekräftade detta med ytterligare en mening, när han kommenterade den besvikelse han upplevde när alla försökspersoner visade missnöje under påverkan av kallocain:

„…alla tycks vara mer än lovligt ynkliga. Jag hade väntat ett instämmande. Det skulle lättat mig och på något sätt fört mig lite längre bort från hela pinsamheten. Då jag märkte, att han [Rissen] inte delade min starka avsky, blev det hela dubbelt pinsamt“.

När han insåg att Rissen inte delade hans förvåning över hela situationen blev Leo helt förkrossad. Hans besvikelse verkar ha drivits fram av sanningen som han hade försökt att fly ifrån. Jag tror inte att Leo faktiskt skapade kallocain för att ertappa statens fiender, men för att bevisa för sig själv att människor verkligen var glada i ett system han hade trott på så länge. På detta sätt ville han ta bort de tvivel som väckts hos honom, men kallocainet visade en sanning som han inte ville se. 

 

Lara Jukić