MojUppsats

Studenter skriver, ni läser

Category: Uncategorized

Kulturk(r)amp

Kulturarvet. Kulturell appropriering. Mångkultur. Kulturkrockar och kulturmöten. Tittar du på en tidnings debatt- och opinionssida, så hittar du utan tvekan några av dessa ord. Även om man skulle kunna påstå att människan idag är besatt av det tekniska och det materiella, är kultur och identitet fortfarande bland de högst aktuella debattämnena. På förra årets Kulturk(r)amp stod just sådana, samtidigt eviga och tidsaktuella, kulturfrågor i fokus.

Vi inledde kursen med en teoretisk diskussion om komplexa fenomen som kultur, konst och humaniora, för att försöka få fram meningen bakom dessa begrepp och hur man uppfattar och värderar dem i dagens värld. Detta blev vår utgångspunkt för den ”kulturresa” som vi gjorde under resten av kursen genom att läsa kritiska, konstnärliga och tidningstexter samt titta på en del kulturprogram producerade i Sverige.

Vi tittade på Louisiana Channels program om författare som pratar om hur de förtrollades av böckernas ”magi”. För de flesta hände det när de var små barn och fick sina första böcker från föräldrarna. Kärlek till läsandet ledde till att många började skriva själva. Det var så för Kerstin Ekman, författare och tidigare ledamot av Svenska Akademien, som lånade böcker av sin far. I sitt avsnitt pratar Ekman om den starka kopplingen mellan svensk litteratur och Sveriges naturlandskap. Enligt henne står svenska författare ”närmare natur”, Något som kan bidra till den svenska diktningens melankoli. Jag valde dessutom att titta på avsnittet av Jonas Hassen Khemiri. Likt Ekmans började hans kärleksaffär med böckerna när han var väldigt ung, och han upptäckte ”böcker för vuxna” på ett av Stockholms stadsbibliotek. Läsandet tillät honom att lära känna andra världar, där han verkligen kunde leva. Khemiri säger att han blev beroende av läsandet – av böcker av författare som Nabokov, Faulkner och Hesse, böcker som, enligt honom, kan förstöra en. Idag kallas Khemiri för ”sin generations starkaste röst” och han förmedlar följande budskap: ”läsandet måste vara farligt”.

Ett annat program som vi tittade på var Babel, som ägnar sig åt litteraturen och händelser inom litteraturvärlden. I flera avsnitt diskuterade man den då aktuella skandalen som skakade Sveriges kulturvärld och blev orsaken till en kris inom Svenska Akademien. Svenska Akademiens kris blev till Nobelprisets kris när, för den första gången på 70 år, ett beslut fattades att inget pris i litteratur skulle utdelas detta år. Krisen var ett ämne som vi diskuterade mycket under kursen, och ledde till ett intressant debatt om det moraliska i konsten (”Kan en omoralisk konstnär skapa god konst? Vem är det som kan bedöma konst?”) samt det förtroende som man känner för prestigefulla kulturinstitutioner och mytologiseringen bakom deras verksamhet.

Vår nästa diskussionspunkt var programmet Liv och Horace i Europa – den nya resan, där “två av Sveriges mest tongivande kulturpersonligheter” serieskaparen och programledaren Liv Strömquist och akademiledamoten och författaren Horace Engdahl, ger sig iväg på en ”bildningsresa” genom Europa och besöker sex resmål som Strömquists valt. Ett genomgående tema är i alla avsnitt människans önskan att skapa ”paradis på jorden”, och alla platser som Liv och Horace besöker är ett försök till detta. Man märker dessutom en stark feministisk inriktning i Strömquists val av resmål, för att de flesta avsnitt har i sitt fokus starka kvinnliga figurer. I Capalbio besöker de Niki de Saint Phalles fantastiska och fantasifulla Tarotpark med skulpturer som skapades för att konstnären ville återta kvinnokroppen. Dessutom pratar de om Artemisia Gentileschi, en barockmålare som under 1600-talet undergick en sju månaders rättegång efter att ha anklagat sin mästare för våldtäkt. Under rättegången utstod Gentileschi anklagelser om sin moral och även tortyr, och hennes lidande avspeglas i mästarinnans mest berömda verk: Judit dödar Holofernes. Under besöket i Villa Diodati i Geneve pratar de om ”litteraturhistoriens skandalomsusade världsstjärnor”, Lord Byron, Mary och Percy Shelley, och deras moderna idéer om romantiska förhållanden och fri kärlek. I Moskva tittar de på den mytomspunna ikonen Gudmodern från Vladimir och diskuterar Aleksandra Kollontaj, som Var bolsjevik, minister i Lenins först regering samt ambassadör i Sverige, och hennes idéer om det goda samhället och kvinnobefrielse som skulle uppnås genom kollektivisering av familjelivet. Till slut kommer de till St. Ives, där Virginia Woolf bodde på Talland House och där hon fick inspiration till sin roman ”Mot fyren”. Kulturresan avslutas med följande slutsats: ” Livet handlar om en enda sak: att skapa något vackert här och nu.”

Och apropå kvinnor i kultur ägnades en större del av kursen åt den svenska litteraturkritikern Klara Johanson. Vi läste både hennes egna texter och texter om henne. K.J., som hon ofta kallas, var en ”lesbisk föregångskvinna”. I Carina Burmans biografi över Klara Johanson läste jag om hennes kärleksrelationer med dåtidens kulturkvinnor, till stor del samlade runt Fredrika Bremer Förbundet, en av Sveriges äldsta kvinnoorganisationer. Publicisten Ellen Kleman, som K.J. kallade för Choice, den ”utvalda”, var hennes livskamrat, men “i den erotiska generositetens namn kunde man unna andra glädjen av sin livskamrat”, och så ingick K.J. i ett förhållande med skulptrisen Sigrid Fridman, som hon försvarade i det offentliga debatten om hennes konst. Fridman skapade statyer av både K.J. och Frederika Bremer, författaren vars brev K.J. samlade och publicerade. När det gäller K.J.:s egna skrifter, läste vi Sexualsystemet från boken Kritik, en text där hon skriver om ”den allmänna sal för könsbesatta som kallas kulturvärlden”. På ett ironiskt men dagsaktuellt sätt skildrar hon, i en anekdot från en pappershandel, den moderna fixeringen vid kön som gör att ”neutrala föremål […] förs inte längre i handel”. Hennes kritik av könsroller som påverkar livet även i dess mest triviala aspekter visar att K.J. var en människa som gick före sin tid.

Det som jag anser var bäst med kursen var dock hur mycket vi själva fick ”styra” den, både i diskussionerna och när det gäller innehållet. SVT Edit är ett program där ”populärkultur möter samtidens stora frågor”, och efter att jag föreslagit det, tittade vi på programmet Cherrie: Ut ur mörkret, som i tre korta avsnitt ger en mångsidig bild av den somalisk-svenska sångerskans liv, karriär och konst. År 2016 gjorde Cherrie ett genombrott inom R&B-världen med sin första skiva Sherihan, som samtidigt är en hyllning till och en klagosång över förorten Rinkeby, där hon växte upp. I sina sånger skildrar Cherrie den tuffa förortsvardagen och belyser olika problem de som bor i svenska storstäders förorter brottas med dagligen. Hon tar starkt ställning mot hopplösheten och brutaliteten – Cherrie vill bli den förebild som saknas i förorten och uppmuntrar andra att ta sig ut ur dess mörker som hon gjort. Våldet och fattigdomen i förorterna är självklart ett komplext och systembetingat socioekonomiskt problem som kräver mer än musik för att lösas. Men vad Cherrie står för är en positiv representation av Rinkeby och dess invånare, en ny röst som berättar om både sorgen och hoppet och, trots allt, en framtidstro.  Och även i den cyniska världen där vi lever idag, finns det fortfarande många som tror att musik, och konst i allmänhet, kan förändra världen.

Till kursen bidrog vi förutom detta med våra föredrag, som vi höll om nya kulturella fenomen som youtubare och ”cancel culture” samt ”sensitivity readers”. Vi fick undersöka nya företeelser inom kulturvärlden och sedan diskuterade vi temana inom kursens kontext. Dessutom fick vi uppgiften att intervjua en person som var kopplad till kulturvärlden och ställa samma frågor som vi behandlade i kursens början. På den sista lektionen höll vi ett kort anförande om detta.

För mig var Kulturk(r)amp bland de mest intressanta kurser som jag fick ta under mina studier. Temaurvalet var brett och ämnena diskuterades ur många vinklar och aspekter. Under kursens gång har vi studenter undergått ett slags bildningsresa som utvidgade våra kulturkunskaper, både när det gäller den rent teoretiska uppfattningen och den verkliga kulturvärlden i Sverige.

 

Anamarija Tkalec

Strindberg och hans eviga arv

Ibland kan det ta många år innan man märker det som är vackert, det som är värdefullt. Storhet kan ofta passera förbi oss utan att vi märker den. Det kan vara svårt för våra svaga ögon att anstränga sig och gripa skenet innan det försvinner. Vi alla vet att historien är fylld av framstående författare och konstnärer som blev berömda långt efter sin död. De skapade underbara verk under sina liv, men inte förrän de var borta började människor värdera deras skapelser. 

Och det var det som nästan hände med den store författaren Strindberg och hans verk. Det är nästan omöjligt att föreställa att en så utomordentlig skapare kunde ha förblivit lika okänd och obemärkt som han var i början av sin karriär. Men mänskligheten är blind och de som är tysta och inte riktar andras uppmärksamhet mot sig kan passera oupptäckta. Visserligen måste det faktumet ha irriterat Strindberg och fått honom att vilja ge upp och lämna allting, men ändå fortsatte han att arbeta oförtrutet och skapa sin magi. Jag tror att det var det inre behovet av att skapa något, att uttrycka sig, att lägga fram sin själ på papper som drev honom att fortsätta, det behovet som man kan upptäcka hos alla de främsta skaparna, och det är tur för oss att det var så. Om han hade gett upp, skulle vi idag inte ha hans underbara verk att beundra och mänskligheten skulle vara mycket fattigare än den är.

Tack vore sin talang och sitt framhärdande blev han känd och beundrad. Han nådde det självförverkligande som han letade efter, och hans verk visar att han förtjänade det. Ett av verken som visar det är Giftas, en novellsamling där han skriver om förhållandet mellan man och kvinna och skildrar äktenskapet som han ser det. Något som kanske kan störa en gällande denna novell är hans inställning till kvinnor, vilket kan ses bäst i förordet till den andra delen av boken. Där uttrycker han sin uppfattning att kvinnor borde stanna hemma och uppfostra barn medan det är mäns uppgift att försörja familjen. Den moderna kvinnan är för honom en källa till det onda i världen och hon skapar en ovälkommen obalans. ”Nu kommer en annan bedrövlig sida av kvinnans urartning. De vill ej föda barn, säger de. Gott, men de vilja gifta sig. Det vill säga: de vilja åtnjuta mannens försörjning utan att uppfylla de plikter som underhållstagandet medför. Det är ju bedrägeri!”, skrev han. Det kan vara svårt om inte omöjligt för en kvinna från 2000-talet att förstå Strindbergs åsikter om kvinnor och att acceptera hans påståenden, så jag ska inte försvara honom, men man kan trots allt inte förneka att hans sätt att skriva var enastående. 

I Giftas använder han sin talang till att skildra äktenskapets förbannelse för oss: alla moderna äktenskap är dömda att misslyckas. De enda lyckliga och äkta äktenskapen är de där mannen är familjens förvaltare som beslutar och kvinnan uppfostrar deras barn, det är det enda sättet att leva i harmoni. Men det sätt som Strindberg beskriver det på är förnämligt: till exempel, i novellen Tvekamp börjar han med beskrivningar av en man och en kvinna som träffas, pratar och förälskar sig i varandra. Deras historia är annorlunda än andra pars och ingjuter ett hopp om att kärlek finns, en himmelsk kärlek som inte är baserad på triviala drag som fysiskt utseende eller styrka. De är undantag i en värld där det naturliga urvalet gäller, där de starka och de granna har rätt. Två vackra och unika själar som fann varandra. ”Det finns materialister som säga att kärleken icke skulle finnas om det ej fanns två kön, och de våga påstå att den sinnliga kärleken räcker längre än den andra. Kan man tänka sig något så lågt, så djuriskt att i den älskade endast se ett kön.” De två gifter sig och börjar sitt gemensamma liv men hoppet som skildrades i början av novellen bleknar så småningom bort. Verkligheten kommer och kärleken och drömmarna försvinner. Deras äktenskap förvandlas till en evig kamp om makt där bara en av dem kan vinna. Till slut erkänner de att det aldrig har funnits kärlek  i deras äktenskap och att det är omöjligt att ha en osinnlig själslig kärlek utan den sinnliga som grund: ”Det var trist och det var oskönt förhållandet mellan makarna, ty kärleken hade ju aldrig funnits där; den friska starka naturdriftens oreflekterade grund saknades, och det var ett äckligt konkubinat baserat på den egoistiska vänskapens lösa kalkyler.” Strindbergs sätt att övertyga oss om att deras kärlek är äkta och senare att visa oss att den aldrig har varit det är storartat. När man läser novellen kunde man i början vara säker på att den kommer att vara en historia om en stor och ren kärlek, men senare förvandlas denna kärlek obemärkt till hat. Drömmarna ersätts av verkligheten på ett så naturligt sätt att vi knappast märker förändringen. När man anländer till slutet har man en känsla av att handlingen utspelat sig på det enda sättet som det kunde utspela sig på och att ett annat slut inte vore möjligt. Allt är som det borde vara. 

En annan novell där Strindberg visar hur ståtliga vanliga ord kan vara, om man vet hur man ska kombinera dem, är Ett halvt ark papper. Där beskriver han på två sidor två år av en mans liv. Mannen förbereder sig för att flytta och finner ett halvt ark papper med anteckningar ur sitt liv. Dessa anteckningar för honom och oss genom hans liv med all dess glädje och sorg. På ett liknande sätt som i Tvekamp börjar novellen positivt och med hoppet, men igen förvandlas detta hopp långsamt till smärta med bara några ord: begravningsbyrå, kista (av stoft). Med dessa ord slutar texten på pappersarket men smärtan förvandlas igen till hopp när vi läser de två sista raderna i novellen: ”Han var icke böjd, när han gick ut, han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!” Strindbergs skicklighet att genom få enkla ord uttrycka en stor sanning får oss igen att tappa andan, stanna upp och bara njuta av hans konststycke. Då blir man säker på att han aldrig kommer att bli glömd.

 

Jelena Blažević

DE SOM HAR GÅTT FÖRE OSS

I Henrik Nilssons artikel De som har gått före oss står det att det blir mer och mer populärt att åka på semester ut i naturen, speciellt till platser där man kan fotvandra. Många böcker som talar om vandringsstigar och äventyr på sådana platser har kommit ut under de senaste åren. En av böckerna om det ämnet är On Trails som är skriven av den amerikanske författaren Robert Moor. Han vandrade längs Appalachian Trail i ett halvår och skildrade sin erfarenhet: platser han passerade genom, personer han träffade på vägen, och, enligt artikeln det viktigaste, „vandringens glädjeämne och vedermödor“. Moor skriver också om den kulturhistoria som stigarna har. Till exempel vandrar han i North Carolina med historiker som undersöker spillrorna där infödda amerikaner lämnade viktiga spår av sin kultur. Där finns information om det folkets världsbild, „ett väldigt bibliotek med nedärvd kunskap – med etiska, andliga och kosmologiska drag“. Det betyder att man, genom att vandra, kan känna en förbindelse med dem som har gått på samma platser för många århundraden sedan. En av artikelns punkter är att vi gillar att vandra eftersom vi vet att våra förfäder gjorde detsamma, och att våra avkommor också kommer att göra det. 

Det har noterats att några viktiga tänkare och konstnärer från vår historia gillade att gå. Filosofer som Sokrates och Aristoteles i det antika Grekland, såväl som Kant, Kierkegaard och Nietzsche tyckte att promenaden var viktig för deras arbete. Baudelaires promenader genom gatorna i Paris och Bashos genom Japan hjälpte dem att skapa viktiga dikter i världens poesi. Det finns en anslutning mellan promenad och tänkande. Vi måste tänka när vi går, och vi måste gå när vi tänker. Den processen är inte reserverad för stora filosofer och poeter. Det händer i det vardagliga livet att människor går på en promenad när de måste fundera på något. Det är också normalt att man går runt i rummet när man pratar i telefon eftersom det då blir lättare att fokusera på något som inte är framför en. Gående förbättrar vår kreativitet och problemlösningsförmåga. Den älskade kroatiska tecknade seriekaraktären Profesor Baltazar går fram och tillbaka i sitt laboratorium varje gång när han måste lösa någon problem. 

Utforskandet är också en del av vandringens lockelser. Man gillar att utforska nya vägar, stigar i skogen eller gator i en stor stad. Turismen är byggd på ens önskan att se något nytt och att vara någonstans där man aldrig har varit tidigare. Vandring är ett sätt att lära känna oss själva och världen i vilken vi lever. Vandring i naturen hjälper oss också att känna det som om vi lever i en enklare tid. På samma gång funderar vi på komplexa ämnen där. Det är en blandning av det instinktiva och det intellektuella. 

 

Tihana Sinobad

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

Idag har samhällena runt om i världen kommit att präglas av identitetspolitik och det anses som något normalt. Människorna i samhällena delas in i olika grupper på grund av ras, kultur, etnicitet,  kön eller religion. De anser att det kan hjälpa dem att kämpa för att få ytterligare rättigheter. De ser inte eller vill inte se att identitetspolitik har många nackdelar för ett samhälle som på detta sätt splittras. Identitetspolitik orsakar förlusten av gemenskap mellan medborgare i ett land som ser sina identiteter bara inom de grupper de tillhör. Deras åsikter är i förväg bestämda beroende av gruppen de tillhör och de kan inte tänka annorlunda. På detta sätt begränsar identitetspolitiken ens rättigheter att uttrycka sig och följaktligen kan vi se att den på ett visst sätt är paradoxal: i stället för att ge fler rättigheter tar den bort dem.

Förr använde man identitetspolitik för att uppnå rättigheter för minoritetsgrupper. Den var ett verktyg för att förbättra samhället och att få det att erkänna minoritetsgrupper och deras plats och värde inom ett samhälle, även om det samtidigt splittrade det. Men ändå hade det mer fördelar än nackdelar. Dessutom visste människor som var förtryckta på grund av ras, kön eller religion inte hur de skulle försvara sig ensamma och kräva mer för sig och sina kamrater. Det är alltid svårare att kämpa när man är ensam. Men när människor organiseras i grupper är de självsäkrare och får styrka för att ändra sin omgivning. Då tas de på allvar. Då förändrar de samhället och skapar i det en plats för sig. Men det var då och idag använder man identitetspolitik inte för att bekämpa förtryck utan mer för att splittra samhället och skapa en mall där en person kan placeras. Det verkar som om det fanns ett ständigt ökande behov av att placera andra människor i grupper och därigenom bestämma deras värde och gissa deras åsikter. Om du inte vet vilken grupp en person tillhör då är denna person farlig eftersom du kan inte ana dess avsikter. Du känner att det är nödvändigt att placera den i en kategori; personer kan inte bara vandra i världen ensamma utan att deklarera sig som medlemmar av någon grupp. Det är oacceptabelt. Därför skapar människor grupper även när det inte behövs; för att lättare begripa sin omgivning.

Ett av många problem som dyker upp när det gäller identitetspolitik är också omöjligheten för en person att uttrycka sina åsikter om de inte stämmer med de åsikter som hela gruppen har. Man betraktas inte som en individ med sina egna värderingar utan som en del av helheten som inte kan skilja sig från andra delar. Till exempel, om någon kom som invandrare till Sverige med sina föräldrar när hen var ett barn, så får hen inte säga något emot mottagande av invandrare. Det tas inte till hänsyn att hen var ett barn som inte valde att vara invandrare och att hen kanske inte är emot invandrarmottagandet utan bara propagerar för försiktighet när det gäller invandrare. Nej, hen måste helt och hållet stöda invandringen. Det är idag ett allvarligt problem som dessutom påverkar ett annat område och detta är konstnärlig frihet. Många anser att en konstnär bara borde skapa ur sina verkliga erfarenheter och upplevelser. Att en man skriver om kvinnor och problem som finns omkring dem på grund av att de är kvinnor är förbjudet ur identitetspolitikens synvinkel. Det kan bara en kvinna göra. En konstnär får inte vandra för långt borta från gruppen hen tillhör när hen skapar sin konst. Det är en stor begränsning för konstnärer och det borde inte stödas. Varje person borde ha en möjlighet att välja vad och på vilket sätt hen ska prata och varje konstnär borde ha en rätt att välja vad och på vilket sätt hen ska skapa. Vi begränsar konsten om vi beordrar hur den ska se ut med hänsyn till vem som skapar den.

En författare kan vara mycket skicklig på att skildra olika händelser, problem och drag som karakteriserar en grupp som hen inte tillhör och att inte tillåta hen det är att slösa bort hens talanger. Varför skulle inte en man kunna skriva om kvinnor och på detta sätt kämpa för deras rättigheter, eller en vit person om de svarta, eller en heterosexuell om homosexuella? Javisst kan det vara svårare att skriva om en grupp som man inte tillhör eftersom man inte har erfarenheter som är, som några tror, behövliga för att kunna skriva en bra och autentisk historia som gäller denna grupp, men man kan alltid undersöka och intervjua dem som vet mer på grund av att de är i denna grupp. En konstnär betraktar ofta sin omgivning försiktigt och detta hjälper hen också att kunna skapa ett konstverk vars innehåll inte har något att göra med henserfarenheter. Däremot visar oss Gardells böcker och film å ena sidan att det är lättare att skapa ett verk när man gör det ur sina egna upplevelser. Därför att han är  homosexuell var det mycket lättare för honom att skriva om homosexualitet än det skulle ha varit för en heterosexuell person. Han kunde överföra vissa känslor mycket skickligare och tydligare eftersom han upplevt dem och uttrycka klart och starkt sin ilska och besvikelse över hur homosexuella behandlades eftersom han är en av dem och han drabbades personligen av denna dåliga behandling. Å andra sidan undersökte han också mycket om hur det var med aids och homosexualiteten i 1980-talet för att obehindrat kunna berätta sin historia.

Till slut vill jag understryka vikten av utforskande och vilja när det gäller konstnärlig frihet. Om man är en skicklig konstnär och har vilja att undersöka och skapa ett konstverk som går emot identitetspolitiken, så borde man ha rätt att göra det utan några gränser. Verkliga konstnärer som inte tillhör en viss grupp kan skapa lika bra som en konstnär som tillhör denna grupp, det tror jag starkt på.

 

Jelena Blažević

 

Identitetspolitiken och konsten

Maya Svensson heter jag och jag har bott i Sverige i 21 år. Min mamma är svenska, min pappa är svensk. Jag är också svenska. Min mamma talar svenska, min pappa talar svenska. Jag talar också svenska. Jag har vänner som är svenskar. Vi gillar samma musik och vi köper kläder på samma butiker. Jag är intresserad av svensk politik och jag röstar på Socialdemokraterna. Jag känner inte till den politiska situationen i Uganda. Men jag föddes i Uganda. Jag är adopterad. Min mamma är vit, likaså min pappa.  Och jag är en svart flicka. Som kommer från Sverige, inte från Uganda.

Maya heter jag och framför allt är jag författare. Aldrig har min hudfärg påverkat min självbild eller någon annans bild av mig. Alltid har mina ord varit starkare än mitt utseende och mina välformulerade tankar viktigare än mitt svarta hår som har alltid stickat ut bland alla blondinerna. Aldrig har jag ansett mig som någon som inte tillhör hemma i det svenska samhället, men jag började grubbla över detta när min tredje roman publicerades.

Jag konfronterades med några obehagliga kommentarer. En ung, vit och svensk pojke var romanens huvudperson. Han var en atypisk tonåring – han gillade inte fester och sprit, han hade byggt sin egen värld där han skrev dikter och funderade över livet, där han försökte förstå sig själv, sin kropp och orsaken till hans sympati för pojkar.

”Hur kan en flicka förstå en mans känslor, särskillt då homosexuella tankar? Varför skriver man om saker som man inte upplever själv? Afroamerikaner skulle skriva om sin egen kultur och sina rättigheter – det är omöjligt att de på rätt sätt förstår varför en svensk kille vantrivs här. ” – hörde jag.

Hur kan det bli så att ”människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i” (K. Malik, ”Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser”)? Många människor identifierar sig inte med andra som tillhör deras så kallade identitetsgrupp. Jag identifierar mig inte med afrosvenskar från Uganda, utan med svenskar som jag har umgåtts med i hela mitt liv. Är den biologiska kategorin verkligen något viktigt i detta fall? Eller religion? Om mina föräldrar tror på Gud och bara på grund av detta står det på ett papper att jag är katolik eller protestant eller muslim – betyder det att jag verkligen ingår i denna religösa grupp? Eller, om jag är en riktig troende men finner t. ex. uppfattningen om de homosexuella fel, kan jag då kallas för en riktig troende? Jag tycker att varje person är mer än bara en del av den grupp som hen tillhör, och därför får man ha sina egna åsikter, även om de inte motsvarar de åsikter som hela gruppen har. Varje person räknas som en enhet, inte som en del av något annat, något större eller något ”viktigare”. Varje person har rätt att uttala sig och att prata om sina synsätt. Varför får jag bara skriva om de saker som gäller min identitetsgrupp? Jag är en person som inte är rädd för att uttala sina åsikter. Och jag tycker att man får uttrycka sig – det spelar ingen roll om man pratar om sig själv eller om ”dem andra”.

Har du tittat på ”Skam”? Det är en norsk teveserie som skildrar viktiga problem som tonåringar upplever. Problem med pojkvänner, svårigheter att balansera mellan religiöst liv och icke-religiösa vänner, men också en homosexuell pojkes tankar förekommer i serien. En kvinna, Julie Andem, regisserade den och det är helt onödigt att kommentera att hon inte borde skildra sådana problem bara eftersom hon inte hade upplevt varje situation själv.

Jag vägrar leva i sådan värld där människan betraktas bara som en del, inte som en helhet, där man inte får uttrycka sig bara på grund av vilken identitetsgrupp man ingår i. Du måste fråga dig själv – i vilket slags värld vill du leva? Hur bör man agera för att ändra världens bild av problemen som jag har beskrivit? Hur kan jag själv påverka förändringarna? Är inte du mer än ditt utseende och ditt ursprung? För jag vet att jag är det. Och varje person bör tänka så.

 

Martina Klobučar

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

Det är aldrig lätt att vara i minoritet. Oavsett situationen –  om du intar en hård attityd till ett tema i en debatt eller är en ung syrisk flykting i Tyskland under protesten mot invandringspolitiken i Chemnitz 2018. Det är aldrig lätt att känna sig värdelös, att bli marginaliserad och förödmjukad bara därför att du inte har samma hudfärg eller sexuell läggning som majoriteten, att du är en kvinna i en manlig värld eller inte delar majoritetens politiska värderingar. Majoritetens uppgift är att ge trygghet åt minoriteten, men ibland gör majoriteten det rakt motsatta! Att indela samhället i olika fack på grund av tillhörighet till en viss grupp eller flera är inget sätt att skydda minoriteter. Det är inte att undra på att människor som känner sig marginaliserade, fördömda och förolämpade letar efter stöd och erkännande. Problemet uppstår när de bara får stöd hos människor med samma bakgrund.  Så skapas en pragmatisk trygghetsgivande intressegrupp som snart separeras från resten av samhället.

Enligt Wikipedia[1]är identitetspolitik ”politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en socio-kulturell grupp i syfte att bevara denna grupps särställning och stärka dess intressen.” Termen skapades under 1960-talet för att ge röst åt alla grupper som kände sig missnöjda  med sin ställning i samhället. Den låter alltså som ett bidrag till kampen för minoritetens rättigheter trots att alla institutioner borde vara opartiska, neutrala och behandla alla människor som jämlika. Under de senaste åren har vårt samhälle blivit präglat av grupptillhörighet och flera människor intar extremare positioner när man pratar om identitetspolitiken. Begreppet blev ett medel för att dela upp folket i olika biologiska, kulturella, religiösa eller etniska grupper. Den här generaliseringen slutar inte vid uppdelningen av människor. Man har definierat grupptänkande dvs. vilka åsikter medlemmar av olika grupper ska företräda. Det finns ingen skillnad mellan en persons egen identitet och hans/hennes gruppidentitet – de har blivit samma sak. Människor måste alltså begränsa sin ståndpunkt eller sitt tänkande rörande saker som de själva upplevt. Det gäller både för majoriteten och minoriteten.

Några extremister påstår att ”det är bara kvinnor som får kämpa för kvinnors rättigheter, bara homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner som får beskriva våld mot på hbtq-grupper, bara svarthyade personer som får prata om rasism och bara invandrare som får skriva om attityder till flyktingmottagande. Jag tycker att det här inte stämmer.

Jag har sett alla avsnitt av Jonas Gardells miniserie i tre delar. ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en hjärtknipande kärlekshistoria om två unga pojkar. Rasmus är från Värmland, där han blivit förödmjukad och plågad av kamrater hela sitt liv. Han åker till Stockholm för att få vara sig själv. I Sveriges huvudstad träffar han Benjamin, en väluppfostrad pojke, ett Jehovas vittne som försöker att sprida sin tro genom att göra hembesök. Det blir kärlek vid första ögonkastet. ”Gardells penna tecknar bokens personer som ett slags flyktingar, som alla varit tvungna att lämna hemmet för att komma hem.”[2]Samtidigt ger Gardell inblickar i det urbana Stockholm  under 1980-talet och skapar en väldokumenterad samhällsskildring. Gardell har nämligen studerat homosexuallitets historia, pratat med människor i aidsvården och många hbtq-aktivister. I hans böcker ”Torka aldrig tårar utan handskar” lyfts en viktig samhällsfråga upp som inte blivit diskuterad tidigare. Mina frågor låter: hade en heterosexuell person också kunnat skriva en romantrilogi som handlar om en kärlekhistoria mellan två homosexuella på 1980-talet? Och om en heterosexuell författare verkligen gjorde det, skulle hans bok vara lika effektfull som Gardells? Är det inte varje minoritetsmedlems önskan att bli godtagen, accepterad, integrerad? Att hans eller hennes röst bli hörd oavsett personen som skapar rösten?

Vilken tur att det finns konstnärlig frihet! Vilken tur att det finns massor av konstnärer som skapar hela nya fantastiska världar och uttrycker sig och sin omgivning så att de lär oss viktiga saker om jämställdhet, jämlikhet, frihet, respekt, vänskap, kärlek, och till slut om livet självt. Det är konstnärer som möjliggör att rösterna från alla som kanske är rädda eller osäkra på sig själva blir hörda! Det är konstverk som visar oss att en människa är mycket mer än bara kön, sexuell läggning, religionstillhörighet, ras, klass, etnicitet, politisk värdering, ålder eller kultur. Jag tycker att den extremistiska identitetspolitiken faktiskt är våld mot människors identitet och jag kommer aldrig att vilja reducera mig til bara en enda av min unika personlighets många olika aspekter.

 

 

[1]https://sv.wikipedia.org/wiki/Identitetspolitik

[2]Paulina Neuding SvD Torka aldrig tårar utan handskar. 1.Kärleken. Gardell arg och angelägen

 

Karla Žban

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

Identitetspolitiken definieras av Kenan Malik som uppbyggd ”på tanken att människors åsikter och intressen bestäms av vilka biologiska, kulturella eller religiösa identitetsgrupper de ingår i”. Han påstår att identitetpolitikens framväxt härstammar från den reaktionära högern, inte från vänstern. Det var kritiker av upplysningen som, i stället för universella mänskliga värden, ”betonade (…) partikulära värden som tar sig uttryck i gruppidentiteter”. Situationen förändrades under 1960-talet då identitetspolitiken blev ”ett sätt att stå upp mot förtryck” och förbättra samhället. Fler och fler grupper som människor identifierade sig med började ta tillfället i akt under 1960- och 1970-talet: Svarta pantrarna grundades 1966 och blev starkaste 1970, kvinnorörelser växte fram och Stonewallupproret 1969 satte igång HBT-aktivismen på riktigt. Idag, som Malik skriver, är det högerns tid igen. Det är inte av en ren slump att Donald Trump har blivit president och att Sverigedemokraternas andel i Riksdagen ökar med varje val. De före detta marginaliserade grupperna har nu vuxit fram och de konservativa vill ha sin dominans tillbaka.

Det politiska livet har synbarligen blivit präglat av en sådan maktkamp, men här ska jag fokusera på identitetspolitiken inom konsten. Jag ska försöka tillämpa idén på den konstnärliga världen – om man vill främja sin grupps intressen i politiken, ska man stärka gruppens sammanhållning genom att distansera sig från de andra grupperna och utesluta deras medlemmar från sin grupp. Detsamma gäller idag i den svenska litteraturen, åtminstone enligt Malcolm Kyeyune. Enligt honom godkänner identitetsgrupper bara ”representanter” som de som kan skriva om dem idag:

En ”representant” är numera en sorts shaman, en mystiker vars jobb går ut på att spå i och kommunicera den ”autentiska upplevelsen” som delas av en tilltänkt grupp. Det fina med detta är att upplevelser är något som ingen utanför gruppen kan eller får försöka sig på att förstå eller problematisera; detta är att utnyttja sitt privilegium och vara en förtryckare.

Om man vill gå ännu längre, kan man säga att man inte får skriva om något om man inte har upplevt det. I sin recension av Jonas Gardells „Torka aldrig tårar utan handskar“ skriver Kajsa Öberg Lindsten att Gardell „har studerat homosexualitetens historia och intervjuat aktivister och specialister när det gäller homokamp, aidsvård och livet i Värmland respektive inom Jehovas vittnen“. Hela Sverige vet ju att Gardell är homosexuell och de tre artiklar jag läst om hans första bok i Tårar-sviten är väldigt nöjda med den. Varken Öberg Lindsten (GP) eller Paulina Neuding (SvD) eller Jens Liljestrand (DN) hittar plausibla invändningar mot boken och ingen av dem talar om identitetspolitiken i litteraturen. Kanske just därför att ämnet har med de homosexuella att göra. Citatet av Öberg Lindstens verkar överflödigt i detta fall, men det har ett annat synsätt som Gardell har använt i sin bok, eller snarare, två. Även om han växte upp i ett litet villasamhälle i närheten av Stockholm, kan man inte säga att Gardell kände precis hur en av huvudpersonerna i hans Tårar-svit, Rasmus, kände sig som homosexuell i en ännu mindre ort som det värmlandska Koppom eller hur Jehovas vittnen behandlar de homosexuella i sin samling, som Benjamin, en annan huvudperson. Det är därför han studerade dessa grupper, för att få så bra insikt om dem som möjligt och för att skriva en omfattande historia. Detta tillvägagångssätt tillämpas troligtvis av de vita som skriver om de svarta, de heterosexuella som skriver om de homosexuella och de som aldrig hållit vapen som skriver om krig. Man borde inte hävda att man inte får skriva om någon annan än sig själv (särskillt om man gjort sin research) om man inte vill att Kyeyunes förutsägelse ska förverkligas:

Problemet med att radikalt avfärda vitas, mäns, eller cispersoners författarskap som ”förtryckande” eller ”approprierande” sekunden som dessa författare har mage att skriva om något annat än kloner av sig själva är dock att den enda icke-problematiska genren som återstår är självbiografin. Och ärligt talat: vem av oss vill egentligen leva i en värld där Mona Sahlins Med mina ordutgör någon sorts industristandard för vad vita kvinnor kan tillåtas skriva?

 

 

Kyeyune, Malcolm. ”Tragiskt, vänstern.” Aftonbladets webbsida, besökt 2018-11-10;  https://www.aftonbladet.se/kultur/a/oReqXV/tragiskt-vanstern

 

Gregory Andreev

Identitetspolitik och konstnärlig frihet

I denna essä ska jag diskutera identitetspolitik, som står i motsatts till den konstnärliga friheten. Identitetspolitikens huvudtankar är att ens tänkesätt är förutbestämt beroende på ens etnicitet, ras, religion, klass, ålder, sexualitet osv. Den sysslar med de grupper som känner sig förtryckta, vilket händer därför att de är i minoritet. Man kan säga att den påstår att vissa betraktar fördomar om människor som verklighet. Det är viktigt att påpeka att identitetspolitik är ett begrepp som bara omfattar det här ovannämnda slagets företeelser, och inte en självstående och fast “rörelse”. Den kan syfta på t ex både den vite heterosexuelle mannen å ena sidan och den på något sätt förtryckte på andra sidan i spektrumet, dvs identitetspolitiken kan gälla åt båda (eller alla) hållen.

Jonas Gardell förmedlar i sin bok/film Torka aldrig tårar utan handskar en semiautobiografisk historia om två unga homosexuella män med deras kärleksplågor. Gardell, som själv är homosexuell, har den fulla rätten att skriva om en karaktär ur en homosexuells perspektiv och därmed är hans verk inte problematiskt när det gäller den här diskussionen. Problemet uppstår i själva verket när den som inte är homosexuell försöker konstnärligt (oftast skildras det i skrivandet) föreställa någon person som i verkligheten är det, för då blir den personen hårt kritiserad, åtminstone i dagens Sverige. Detsamma gäller i alla andra fall såsom t ex en vit som skriver om (låtsas vara) en svart, en kvinna som skriver om en man, en kristen som skriver om en muslim osv. Det är påtagligt nu att möjligheterna finns i tusental… Huvudfrågan är: Ska man kritisera den som konstnärligt låtsas vara den hen inte är?

Om författaren skriver om någon annan och dessutom med berått mod skriver för att väcka anstöt, är svaret självklart – då är det ett slags öppet hatbrev och då är det befogat att den författaren blir negativt kritiserad. Med detta gäller ju då inte vårt tema. Om författaren skriver om någon som inte hör till författarens etnicitet, ras, religion osv oavsett bokens avsikt då kan den författaren, som sagt, bli kritiserad eftersom hen inte är den hen skriver om. Men just avsikten med boken är det som är avgörande i det här fallet. Om författaren bär ansvar för sin boks interpretationer eller inte är en stor fråga. För denna diskussionens skull ska vi säga att svaret på frågan är: Nej, en författare kan inte bära ansvar för alla interpretationer. Kanske hade författaren mer i åtanke än hen skrivit ner, kanske kom författaren inte ens att tänka på allting människor kunde tyda ur hens bok. Varför är människor så känsliga då? Det som händer nu i världen är en stor kamp mot rasismen och allt annat som hotar mänskliga rättigheter. Och det som stör mig är att den kampen har krupit ner i alla små delar av våra liv. Kallar man någon ”en svart” då är det rasifiering, vad kommer härnäst då? Religisiering, etnicisiering, könsiering, ålderisiering?  Om jag beskriver någons utseende, etnicitet, ålder osv som svart eller svensk eller muslim eller gammal eller icke-såsom-jag då betyder det inte att jag underförstår att den personen har vissa positiva eller negativa egenskaper baserade på den personens socio-kulturella omständigheter. Det verkar som om man har ett behov, ett måste att hitta någonting förolämpande i allting som sägs, görs eller skrivs. Och nu drabbar det stridslystna behovet även konsten.

Vad är frihet då? Vi ska definiera det begreppet som en förmåga (möjlighet) att göra vad man vill. Om alla av oss “äger” en frihet då finns det flera – så många friheter som antalet människor på jorden. Eller det är åtminstone hur det idealistiska tillståndet skulle se ut. Man får uttrycka sin frihet upp till punkten där en annans frihet gäller. Alltså, man får vara fri så länge som man inte skadar en annan frihet. Då är det en begränsad frihet. Är frihet fortfarande frihet om den är begränsad? Vare sig svaret är ja eller nej, borde vi försonas med den begränsade friheten. Men om man pratar om den konstnärliga friheten, då blir det en helt annan sak.

Om man frågar mig, då tycker jag att det här inte borde vara en diskussion överhuvudtaget.

Själva problemet ligger alltså i okunnigheten om konsten som begrepp och dess definition. Javisst, allting man skapar är nödvändigtvis åtminstone lite påverkat av dagens paradigm och ens egna tankar, men inte allting man skapar måste vara autobiografiskt eller en perfekt spegelbild av ens liv, erfarenheter och tankegångar. Det är ju själva poängen med konsten att kunna uttrycka sig på ett sätt som kanske inte är möjligt i ens liv, utan upplevs artificiellt i form av dikter, bilder, statyer osv. Kanske tar man allting alltför allvarligt idag. Detta allvars nivå borde, enligt mig, ligga i nivå med författarens förbereddhet i och förtrogenhet med själva det omskrivna.

Ett exempel som jag gärna skulle vilja nämna här och som kan avsluta den här diskussionen är boken 10 ráð til að hætta að drepa fólk og byrja að vaska upp av Hallgrímur Helgason, en isländsk författare. Bokens huvudperson heter Tomislav (Tomo) Boksic, han är en lejd mördare som arbetar för den kroatiska mafian i USA, han är också skvatt galen och ex-soldat. Tomo rymmer till Island där han upplever Island ur en kroats perspektiv, men inte vilket som helst, utan ett överdrivet ”alltför kroatiskt” perspektiv. Även om den här boken om den här kroatiske mannen är skriven av en islänning, var den så rolig och skrattframkallande att jag inte kunde avhålla mig från att skratta högt mitt på biblioteket medan jag läste den och så otroligt trovärdigt skriven att jag inte kunde tro att den inte var skriven av en äkta kroat. När jag läste boken var det enda jag tänkte mig – ”Hur vet Helgason så jäkla mycket om Kroatien? Det här är omöjligt. Han är ett geni!”Och det var inte bara en vanlig medelkroats tänkesätt, utan ett tänkesätt som motsvarar en karikatyr av ”den typiske sydkroaten” och av till och med den kroat som hatar Zagreb och serberna, har krigstillbakablickar, struntar i allting, röker, super och lever på det sättet dag in och dag ut, och allt detta kunde betraktas som i hög grad förolämpande. Helgason ger alltså en bild på en kroat, vilket inte betyder att hans objektiva icke-kroatiska skrivande har haft för avsikt att förolämpa.  Att skriva om en annan människa är ju farligt, men bara om den omskrivna personen inte tycker om vad som skrivs. Vare sig det som skrivs om en annan är sant eller inte, kan det bjuda på en bild ur en annan människas perspektiv, vilket möjligen kan hjälpa en  genom att använda den betraktelsen för att förbättra, förändra eller förstärka sig själv.  Poängen är att alla får skriva vad de vill såvitt de är tillräckligt välinformerade om saken de tänker skriva om. Tänk bara om Ibsen inte hade fått skriva Et Dukkehjem, på grund av att han aldrig hade varit en kvinna som inte stått ut med familjelivet. Himmel, det låter väl löjligt?

Ante Sičić

Identitetspolitiken och konsten

Identitetspolitik är när ens politiska ståndpunkter baseras på ens socio-kulturella grupptillhörighet. Den grupp man hör till bestämmer ens åsikter vilka har till syfte att bevara gruppens särställning och stärka dess intressen. Man kan höra till grupper baserade på ens ras, religion, kön, könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet, nation, klass, ålder, kultur och funktionsvariation. Ofta är identitetspolitiken nära kopplad till att bekämpa diskriminering mot den grupp man hör till genom att göra andra bekanta med den. Vissa grupper har, eller har haft, en lägre status i jämförelse med andra grupper baserat på samma kriterium. Ett av många exempel är kvinnor, som inte var jämlika med män förrän kvinnorörelser i 1800- och 1900-talet, och ojämlikheten finns fortfarande, men i ganska mycket mindre grad än förut. Identitetspolitiken har som mål att hjälpa sådana grupper att bevaras och att få en bättre, mer jämlik ställning i samhället. Om det inte vore för identitetspolitiken och kvinnorörelsen, skulle kvinnors ställning aldrig kommit på den nivå som den är nu. Ur detta kan man sluta sig till att identitetspolitiken är en bra sak.

Å andra sidan finns det många minoritetsgrupper som utnyttjar sin ställning som de har som minoritetsgrupper. De har vissa privilegier som andra inte har och de är noga med att inte förlora dem. Dessa grupper vill utnyttja sina privilegier så mycket som möjligt och detta kan leda till att dessa grupper inte vill assimileras i samhället och bli jämlika med alla andra, eftersom de då skulle förlora sin privilegierade ställning. Det kan vara ett problem. Om man kastar en historisk blick på identitetspolitiken, då ser man att den var en bra sak förr i tiden, när ojämlikheten mellan olika grupper var stor, men den är inte så bra idag, när några grupper insett att deras något bättre ställning i samhället kan utnyttjas.

Den konstnärliga friheten innebär att konstnären får göra vad han eller hon vill när det gäller konst. Den är hans eller hennes sätt att uttrycka sig och att påpeka vad han eller hon tycker är viktigt. Konstnärlig frihet har dock ett villkor – konsten får inte skada någon eller någonting. Man kan vara enig om att det är ett mycket viktigt villkor. Om konsten skadar någon eller något, då är den inte konst, utan vissa grupper eller individen kan inses den som ett angrepp. Detta är just vad som kan hända när identitetspolitiken blandar sig i konsten. Det är en utbredd uppfattning bland en del människor att konstnären, eller närmare bestämt  författaren, måste vara den som den skriver om, eller åtminstone tillhöra samma grupp (vara av samma ras, kön, ha samma sexuella läggning osv.) Man brukar tycka att bara då kan man veta vad som händer eller har hänt dem som tillhör en viss grupp eller hur de känner sig i vissa situationer. Annars får författaren inte ställa sig i någon annans skor och det kan ibland uppfattas som olämpligt eller kanske, i en extrem situation, provokativt.

Enligt min åsikt behöver det inte vara så. Författaren kan faktiskt låtsas vara en helt annan person, som tillhör helt andra grupper och har helt annorlunda värderingar. Men i detta fall måste författaren också vara en bra skådespelare. Han eller hon måste gå djupt in i medvetandet hos den person han eller hon skriver om, liksom skådespelare gör när de förbereder sig för en roll.

Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar är ett exempel på identitetspolitiken inom konsten. I trilogin berättar han om homosexuellas historia och förekomsten av aids i Stockholm på 1980-talet. Han lägger fram alla fakta genom en kärlekshistoria mellan två pojkar, Rasmus och Benjamin, och på det sättet förbinder han äkta historiska händelser med konsten. Han är också själv homosexuell, dvs. han tillhör denna grupp. Han har upplevt det han skriver om, så han vet av egen erfarenhet vad som hände och hur homosexuella då kände sig. Enligt en del människor ger det honom en viss legitimitet att skriva om detta . Om författaren av en bok med en sådan tematik inte vore homosexuell, skulle troligen många kritisera boken och författaren. Detta kan också appliceras på alla andra socio-kulturella grupper som nämndes i början och principen är alltid densamma – några människor tycker att författaren inte har nog erfarenhet om han eller hon inte har upplevt det han eller hon skriver om.

Till slut vill jag bara upprepa att jag inte stödjer denna åsikt. Jag tycker att författaren inte behöver höra till en viss grupp för att kunna skriva om den, dvs. en man kan skriva ur en kvinnas perspektiv och kan få ha hennes synvinkel. Det är förstås lättare och mer naturligt för en kvinna att skriva ur en kvinnas perspektiv, men en man kan också låtsas vara en kvinna och kan bli bra på det. Men i detta fall behöver man forska lite om kvinnor och man måste också vara en bra skådespelare, som jag redan sagt.

 

Zrinka Stunković

Du är inte den siste

Den här historien hände på vintern 1934 i en liten by i bergen i Hercegovina, men den är bara en historia bland många liknande…

Nu är det sent, till och med för sent, men alla är vakna. Varför står alla omkring mig och pratar så tyst, men samtidigt bekymrat, undrar jag. Alla förutom farmor, hon är som alltid. Jag vet bara att det är så hett… så hett under alla dessa täcken jag har på mig. Jag vill ta bort dem, jag har redan försökt, men de låter mig inte. Farmor sa „För att du är sjuk, måste du vara så täckt!“ Hon sa det så grovt att jag ville gråta, men jag var så trött att jag inte hade någon kraft att göra det. Nu är det ännu värre, men jag kan inte somna för det är så hett och jag är så törstig. Jag är så törstig, men de lät mig inte dricka vatten när jag bad om det. De säger att jag inte får dricka vatten när jag är så sjuk. „Vatten är kallt“ säger de „och du, lille pojke, har för hög temperatur för det.“ Jag har ingen aning om vad det betyder, men det verkar som om det inte kan vara något bra, eller hur? Allt blir svart.

Jag hör något falla och spräckas. Jag ser ett ljus bredvid mig och det lilla krucifixet på väggen. Alla andra är kvar här men mamma gråter och farmor är ännu hårdare nu. Inte mot mig utan mot mamma. Varför är hon sådan? Ser hon inte att det är styggt? Min storasyster samlar ihop några glasbitar och torkar upp vattnet på golvet. Jag hör farmor säga till mamma „Varför, varför ger du honom vattnet om jag redan har sagt dig… Gå nu! Gå och vattna kon!“

Stackars mamma… Det är så kallt där ute, det snöar och blåser så starkt och… och hon måste gå ut? Men pappa säger inget, absolut inget, bara röker sin cigarr, tittar på mig med sina ledsna ögon och viskar något. Jag tror jag hörde honom viska „Samma sak igen… Redan den tredje…“

Sedan mamma hade gått ut, satte sig alla, alla förutom mamma, bredvid mig och omkring bordet och började att be. Farmor började med sin rosenkrans i händerna „i Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn…“ Allt blir svart.

„…bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen.“ säger alla samtidigt. Mamma är också här, men hon tiger. Varför tiger hon? Ja… varför? Men varför ber de? Hjälper det något? Kan deras ord få mig att må bättre eller göra något så att det inte är så hett? Bara mamma tittar på mig nu. Hon gör det nu som Jungfrun i kyrkan på söndagarna, så sorgset och tyst.

Nu mår jag inte alls, det är inte hett, jag är inte törstig… Men… men mamma gråter igen och det är ännu värre än tidigare. Varför gråter hon om allt blir bättre. Jag ser även min storebror och storasyster som försvann för länge sedan. De var borta och nu är de tillbaka. De säger „Hon gråter men du är inte den siste“. Allt blir svart.

 

Domagoj Lovro Milićević