Hesse, kultur och framtid

by mojuppsats

 

”En natt läste jag Hermann Hesses roman Stäppvargen och allt förändrades.” Så skriver Michel Ekman i sin bok Utanför tiden, i den sista delen som handlar om tre litterära verk som har påverkat honom. Jag vet nästan ingenting om Michel Ekman och den här boken är inte någonting jag kunde ha funnit en väg till själv, men efter att ha läst den här meningen och den här delen känns det som om jag vet och förstår så mycket om honom. Jag tror egentligen att en tonårig Michel Ekman och en tonårig Valentina skulle förstå varandra perfekt. När man tänker på det, är det inte ett slags mirakel, att två människor från olika tider och på olika platser kan läsa en bok och uppleva hur den förändrar deras liv på ett så likt sätt, att en tredje person eller karaktär från ännu en tredje tid och en tredje plats kan tala så klart till dem och nå deras hjärtan och känslor. Det är vad konst betyder för mig oavsett i vilken form den kommer; det kan vara en bok, en film, en sång, en målning eller någon konstfom som ännu inte finns. Det låter lite löjligt och barnsligt, men det handlar ju om känslor och uppfattningar; ingen kan ge en definiton på vad konst är, ingen kan förklara konsten med en formel; konsten lever i människor, i deras förhållande till ett konstverk och i deras förhållande till varandra. Konst är ett budskap från en människa till en annan och uppfyller sitt syfte när människor kommer tillsammans genom den.

Konsten förvandlas lite när den går över från det intima sammanhanget till det mer offentliga. Då betraktas den som en del av ett större fenomen som inte heller kan förklaras, nämligen kultur. Då blir konst tillsammans med språk, traditioner och många andra företeelser en del av kulturarvet som måste bevakas och bevaras. Kulturarvet ligger till grund för nästan alla samhällen och dessa samhällen anser att detta också är av stor betydelse för deras framtid. Många i världen i nutiden talar och skriver om kulturens nedgång och hur den kommer att förlora sin betydelse i den nya, snabba, teknologiska, kapitalistiska nöjesvärlden. Thomas Nydahl är en av dem och han skriver om dessa problem i sin bok Kulturen vid stupet. Enligt min åsikt är titeln lite för pessimistisk, tillsammans med konceptet med kulturellt självmord han skriver om i det första kapitlet.

Nydahl skriver om att kulturen långsamt försvinner, både från tidningar, tidskrifter och television (dvs. olika medier) och från människors intima liv och han hävdar att det kommer att leda till människor som inte läser eller ifrågasätter, som inte kan tänka för dem själva och som följaktligen blir lättare att kontrollera och locka till totalitära rörelser. Han skriver om Sveriges folkrörelser, studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar och andra rörelser som på olika sätt frambringade ett liberalt demokratiskt samhälle och som nu försvinner en efter en. Han skriver också om antikvariat, bokhandlare och tidskrifter som läggs ner samt om kultursidor som blir mer och mer nöjesinriktade.

Något av det som sägs ovan är sant, många föreningar eller rörelser finns inte mer, bokhandlar och tidskrifter försvinner, television och kultursidor är fulla av kanske inte så betydelsefullt innehåll, men Nydahl verkar som om han inte vill se vad som är bra och vad som egentligen händer i den här nya, globala världen. Han anser att vi ”måste kringgå kravet på optimism” och där kan jag som optimist kanske inte följa honom, särskilt som hans nästa avsnitt visar allt som är bra: ”Det är sant att det ges ut en mängd hög-kvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det ät också sant att i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små TV-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas.” Alla dessa positiva element betraktar han som ”fickor av undantag eller motstånd”, men min fråga är: Vad vill han egentligen? Vill han att alla människor bara läser bra litteratur och lyssnar på högkvalitativ musik (som han gör) eller att alla tidningar har stora kultursidor och alla TV-kanaler bara har kulturprogram? Kanske överdriver jag lite där, men faktum är att det skulle bli en otroligt vacker värld för honom, eller för mig, men vad ska alla andra göra. Jag tycker egentligen att han glömmer att människor som läser, bryr sig om kultur och tänker själva alltid är en minoritet och att de alltid har varit just vad han är rädd för, en exklusiv och smal krets.

Jag menar det inte på ett elitistiskt sätt, utan bara på ett realistiskt sätt; det är så det är, och det är synd att det är så. Däremot tror jag att den här kretsen har aldrig varit större eller mer inklusiv än idag, det är bara lite abstraktare eftersom det inte är lokalt mer, utan globalt. När jag tittar på mitt liv och på min vardag, ser jag hur fulla av kultur av olika slag de är. Och jag köper sällan tidningar eller tidskrifter, tittar inte på TV och behöver inga föreningar. Jag ser nätet som en stor förening, så att säga, och genom den jag har tillgång till en rikedom av information och kultur som jag kan välja bland. Och eftersom det är en stor massa behöver jag ifrågasätta och tänka över vad jag läser eller ”konsumerar” för att få vad jag vill av den. När jag går in på olika sidor, ser jag människor från hela världen som läser eller tittar på klassiska filmer och som kan uttrycka sina olika uppfattningar om dessa på olika sätt. Bland dem finns också många unga människor som kan tänka och värdera och det ser jag som ett hopp och en framtid. Man kan se att de här unga kanske är lite annorlunda om man jämför dem med deras kamrater men de vet nu att det finns andra som dem; det känns lättare nu om man är den enda som läser i en klass där alla spelar fotboll, eftersom det är lättare att träffa människor med samma intressen. Att spela fotboll är inte mindre värt än att läsa, men faktum är att fler ungdomar spelar fotboll än läser.

Jag har gått lite långt ifrån temat, men allt som jag vill säga är att kulturen inte försvinner, att det alltid ska finnas en grupp som läser och tänker om kultur, även om den är en minoritet. Det handlar bara om det att den här gruppen består även av unga människor som är födda i en teknologisk värld och de vill ta kulturen till sina medier och inte återvända till de gamla. Jag tycker inte att det är något fel med det, det tar bara tid att gå igenom den här förändringen. Det gör ingenting om man läser en bok som är tryckt, med en e-bokläsare eller på en mobiltelefon bara man läser, och böcker kommer inte att försvinna, lika lite som till exempel grammofonskivor; de ska alltid finnas, bara inte som de dominanta medierna. Kanske skulle vi också kunna titta på den materialistiska naturen hos vår bokkärlek, vi samlar böcker i fysisk form som står på våra hyllor i decennier innan vi läser dem igen, om vi alls gör det; är det kanske inte klokare att ha dem i andra former som är bättre för naturen? Ja, det är inte lätt att medge att något som vi älskar att göra inte är så bra (jag har naturligtvis Stäppvargen i hyllan också).

Ingen kan stoppa utvecklingen eller stanna framtiden, vi måste anpassa oss. Världen förändras, teknologin kommer utan tvivel att utgöra en allt större del av våra liv, även våra hjärnor förändras eftersom vi får information på andra sätt än tidigare nu; hur vi behandlar kulturen ska också förändras. Det ska alltid finnas museer och gallerier som har till uppgift att bevara kulturarv i fysisk form, men kultur och kultursamtal kommer att ske mer och mer genom abstrakta vägar, särskilt genom nätet. Naturligtvis kommer dessa vägar att vara fulla av icke-kulturellt innehåll, av nöjes- och konsumtionsinriktade innehåll, men det ska och måste alltid finnas både och. Jag kan nu genom Youtube lyssna på Chopin, franska chansoner, svenska band eller höra någon läsa Shakespeares sonetter under en enda morgon från min säng, och varför skulle jag inte göra det om jag kan. För några år sedan skulle jag inte ha kunnat göra det. På samma sätt om jag vill läsa om en bok eller en film, kan jag läsa stora, nästan vetenskapliga artiklar eller jag kan läsa bara en kort överblick eller recension. Det viktigaste är att det måste finnas båda, både de ”lätta” och de ”tunga” versionerna av information, olika medier måste anpassa sig för att möta användarnas behov, men användare som vill något seriöst kan finna det och kommer att finna det. Den här världen är full av möjligheter, den här tiden är inte sämre än de som kom före, kulturen försvinner inte, den är inte vid stupet, den har redan börjat att flyga i luften, det är bara det att vi inte ser den så lätt nu. Därför måste vi själva lära oss att titta ordentligt och lära våra barn och elever att göra detsamma.

Valentina Kežić